Shampoo Rising

Om Tideman och kulturvärldens fulaste sidor

Solstolen på landet med ett fårskinn och en bok i. Ett bra ställe att sitta och älta i.

Det har varit dåligt med uppdateringar här ett tag, jag vet. Jag har en långsam period, allt går långsamt, de jobb jag får betalt för att skriva går långsamt, min hjärna går långsamt och då går också bloggen långsamt. Varje gång jag kommit på något att skriva inser jag att jag borde ha skrivit det för minst en vecka sedan, att det nu är helt passé och sönderkommenterat.
Eller också faller inlägget på att det helt enkelt är för ointressant. Jag menar, nu vill ni väl ändå inte höra mer om min (eller någon annans för den delen heller) Norén-läsning? (Jag läser den i alla fall alltjämt, och den är fantastisk). Jag gissar att ni inte heller vill höra något om vad som växer på tomten på mitt landställe, eller ens om vad jag fyndade på Wardrobes superrea häromkvällen. Eller också vill ni det, men jag orkar inte skriva det. Det är i alla fall ungefär vad mina dagar upptas av just nu. Jobb, Norénläsning och landet.

När jag tittar bakåt i bloggen upptäcker jag att det har handlat en hel del om jobbrelaterad avundsjuka och prestigeångest här. När jag blev intervjuad i den präktiga tidningen Journalisten för ett tag sedan frågade (den fast anställda) reportern om det verkligen ÄR så hemskt att vara frilans i kulturvärlden som jag beskriver det. Det är det förstås inte - inte alla dagar i alla fall. Ofta är det rentav ganska roligt och definitivt privilegierat. Men frilanslivet är rätt ensamt; man har mycket tid för sig själv då man självupptaget kan sitta och fundera över sin status. Man har tid att registrera när andra kör om en (eller när man åtminstone tror att de  gör det), man kan ägna alldeles för mycket energi åt att yvas över varför man blivit förbigången här eller där. Det här är en del av alla (kultur)frilansars vardag; och den som påstår något annat ljuger, eller är helt enkelt bara en väldigt harmonisk människa som skiter i jobb och eventuell utveckling inom det man håller på med. Och då är man förmodligen inte frilans i alla fall, utan fast anställd på något tryggt ställe.

För problemet med frilanslivet är att man är ju aldrig bättre än sitt senaste jobb. Och försvinner man ett tag är man kanske borta för alltid. Ytterst få, nej, jag skulle säga ingen, är undantagen tidens och trendernas hårda regler. Ja, kanske Cordelia Edvardson då, men hon verkar ju å andra sidan inte i den supertrendkänsliga kulturvärlden. Utan att man visste hur det gick till kan man plötsligt vara gårdagens namn, och då är det kört. Inte minst i dessa tider när kulturskribenter castas mer och mer för att passa in i specifika mallar.
Nej, jag tror inte att det har hänt mig. Ännu. Men jag inser att jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att fundera över när, och hur, detta kommer att hända även mig.

Henrik Tideman - ett missförstått geni.

Jaha, och varför detta tragiska ältande just idag? Jo, för att jag nu cirka två veckor för sent tänkte kommentera programmet Tidemans straffsparkar på TV8. Jag har väntat på att det skulle gå på någon av "mina" dagar så jag kunde skriva en tv-krönika om det, men det har hittills inte inträffat.   Det är en dokumentär om en före detta framgångsrik kulturjournalist som inte får jobb längre. I en hysteriskt ryckligt klippt dokumentär går han runt och ställer alla sina före detta uppdragsgivare, eller de som refuserat honom, till svars. Kulturchef efter kulturchef "ställs mot väggen", eller snarare trycks upp mot väggen medan Tideman ställer skjutjärnsfrågor av typen "Hur KUNDE du göra så för femton år sen?". Ju mer man ser av programmet desto mer förstår man precis varför Henrik Tideman inte får några jobb; han är helt enkelt skitjobbig. Man tycker faktiskt synd om de där cheferna. Tideman är stöddig nog att tro att det går bra att vara skitjobbig; att hans stora begåvning allena ska räcka. Han är dum nog att inte fatta att det finns hundratals andra som är mer eller lika begåvade som han själv. Att det kläcks likadana genier som han på journalistskolorna och annorstädes varje dag. Människor som är hungriga, och gärna är till lags. En av de svåraste sakerna att lära sig med kulturvärlden är ju att alla är utbytbara. Till och med, kors i taket, gigantiska genier som Henrik Tideman.

Man brukar ofta få höra att dåligt självförtroende är ett problem. Har man gott självförtroende är det lättare att få jobb, heter det. Henrik Tidemans öde är ett bevis på motsatsen. Han pratar om "kappsäckar med beundrarbrev" som han fått under ett vikariat på DN. Han läser upp rader som "Tideman är bättre än Kapuscinski" ur påstådda beundrarbrev. Han är fullständigt övertygad om att hans begåvning är så speciell, så lysande att det faktiskt är hans gudomliga rätt få jobb. Han har vissa (alltid manliga, intressant nog) vänner som understöder den teorin: "I en rättvis värld skulle Henrik Tideman vara kulturminister" säger någon, jag tror det var Lars Bill Lundholm. Bevare mig väl, säger jag. Inte för att jag är nöjd med den kulturminister vi har, men hellre det än en ADHD-murvel med megalomana tendenser.

Han har flera supporters, som skriver under på att det är en djup orättvisa att han inte får fler jobb i kulturvärlden. Bland annat ska ett av skälen vara att han har legat med "alla" kvinnliga chefer i kulturvärlden. Detta berättas, icke utan en viss avundsjuka, i programmet. Fan vilken kille! På PM Nilssons och Leo Lagercrantz blogg läser jag följande mustigt manliga och fuktigt devota inlägg om Tideman av Leo Lagercrantz:

"Han var besatt av medietjejer och de av honom. Han gjorde dem förbannade och kåta. Framförallt det senare. Sen, när de inte fick ligga med honom honom, började de avsky honom.
Kanske kan man säga att Henke är offer för omvänd sexism.
Hursomhelst: en kväll med Henrik slutade allt oftare med att alla var arga: DN-kulturtjejerna, fiolflickorna, tv-folket och Henkes possy där jag ingick."

Här är det på sin plats att berätta att det var Henrik Tidemann som kom fram till mig och min väninna J. på en kulturfest en gång och sa till J (jag var väl för ful för att bevärdigas): "DU BEHÖVER KUK". Hon blev intressant nog inte ett dugg kåt, kan jag säga. Inte ens förbannad, utan mest trött. Själv har jag stött på Henrik Tideman ett antal gånger och alltid fått ett ganska obehagligt intryck av honom. Så jag vet inte om hans charm riktigt funkar på ALLA "medietjejer". En sak vet jag däremot: om en kvinna hade beskyllts för ha sabbat sin karriär genom att ligga med för många viktiga personer hade detta knappast beskrivits i sådana beundrande termer.

Varför är jag så berörd av det här programmet? Jo, för att Tideman blir ett slags förvridet förkroppsligande av våra fulaste sidor. Alla de där sidorna hos oss själva som vi tycker illa om och försöker att inte visa: Självhävdelsebehovet, avundsjukan, missunnsamheten, hybrisen parat med det totala underläget. Det är inte onda sidor, det här handlar inte om ondska. Det är bara fult, sjaskigt, lite skamligt. Som skit under naglarna eller en otvättad behå ungefär. Sidor som frilanslivet definitivt fött hos mig, för mig veterligen hade jag dem inte tidigare. Och jag vet att jag inte är ensam.
Det är något groteskt men också lätt befriande med någon som så totalt lever ut hela sitt underläge i en värld där de flesta gör allt för att dölja det. Någon som ligger djupt nere i bajstunnan utan att kunna komma upp, men som ändå ser till att  skvätta ner alla som går förbi. Vem har inte någon gång drömt om att få ställa "alla" till svars? Konfrontera folk med urgamla oförrätter som begåtts en i livet? Det är bara det att man ytterst sällan gör det. Helt enkelt för att det vore alldeles för pinsamt. För att det vore genant att visa att man har tagit åt sig, eller fortfarande bryr sig. För att yrkeslivet går ut på att visa för omvärlden att "det går bra nu". Tideman tycker inte att något är för pinsamt. Han sågar vällustigt av den sista lilla gren han sitter på.

Eller också kommer hans karriär att ta fart igen efter det här. I så fall är mediavärlden ännu galnare än jag trodde.

Annina

Norénhelg: mellan rucolapesto och döden

Vättersö, någon av de första dagarna i maj:

O: Vad är det som är grejen med den där Norén-boken egentligen?

Jag: Jag vet inte. Det ändrar sig hela tiden. Jag vet bara att jag inte kan sluta läsa den. Att jag saknar den varje gång jag måste lägga den ifrån mig. Det är nånting med att bli upptagen i en hel värld, indragen i ett helt medvetande. Det är nånting med hur han rör sig mellan rucolapesto och döden.

O: Ungefär som du.

Jag: Och ganska många andra som också rör sig i Stockholm just nu, och tänker på rucolapesto och döden lite omvartannat.

O: Så man kan säga att den där boken ger en ganska bra bild av hur det är att vara människa i Stockholm i början av 2000-talet?

Jag: Ja. Ja, så är det nog.

Annina

Hooray, hooray, it's the first of May

Nu är narcisserna i full blom här ute!

Så här på första maj kommer jag alltid att tänka på en liten vers som jag och A. brukade recitera i vår barndom. Den är hemskt rar på något sätt:

Hooray, hooray
it's the first of May,
Outdoor fucking
begins today

Annina

Några ord om Annalisa Forssberger

Den pyttelilla dalaorten Stjärnsund har på ett otäckt sätt blivit en plats som alla känner till. Det var där Engla bodde, hon som blev mördad. För evigt kommer platsen nu att vara förknippad med barnamord, sånt där har ju en tendens att leva kvar genom generationer.
Innan dess har Stjärnsund mest omnämnts i litterära sammanhang. Och knappt ens det. För det var länge sedan ortens kända författare Annalisa Forssberger, en av arbetarlitteraturens förnyare och framför allt en av våra sprödaste och mest melankoliska prosaister, var på tapeten. Man kan hitta hennes böcker på antikvariat, men inget ungt hippt feministiskt inriktat förlag har fått för sig att ge ut hennes böcker i nyutgåva. Ännu. (Se detta som ett tips från mig.) Kolla t ex in Brandgatan från 1959 - en bok som med ett slags lyrisk kollageteknik - med insprängda novell- och essäfragment - tecknar polariteten mellan såväl klass som kön.

Annalisa Forssberger (1906-88) skrev en lång rad böcker under många decennier - de tidiga var  realistiskt präglade, men hon blev gradvis mer och mer experimentell i sin prosa. Själv tycker jag allra mest om hennes noveller - i antologin Färdväg som sammanställdes vid hennes död 1988 finns ett fint urval av dem, men hittar man några av de gamla samlingarna i sin helhet, som t ex den oändligt melankoliska Flykt till våren från 1949, bör man också slå till.

Annalisa Forssberger arbetade också som bibliotekarie och bokhandelsmedhjälpare, och den som i likhet med mig går igång på sånt kan roa sig med att leta upp essäsamlingen Enid och Eros från 1960, där hon skriver om sitt och andras förhållande till boken,  bl a utifrån sin bibliotekariehorisont.

Annina

Om kulturmännen och märkeskläderna

"OMG! Jag är så sjukt pepp på den där Miyake-scarfen!" 

"...undrar varför han köper röda tröjor när han aldrig använder dem. Och vad ska gubben med jeans och jeansjacka till? Kan ju inte se klokt ut. Om han nu skulle använda dem."

André messar intryck från sin Norén-läsning och jag från min. Jag säger att Issey Miyake i så fall är mer värdigt en kulturman, det är i synnerhet några skor som ideligen återkommer i Noréns febriga shoppingfantasier runt år 2001. Alla vet ju att Miyake och Kenzo, jämsmed Prada och Comme des Garcons, är kulturmannamärkena framför andra. Alla dessa märken återkommer flitigt i Noréns bok. Och Paul Smith för Guds skull, honom glömde jag ju.

Jag har nu läst kanske trehundra bibelbladstunna sidor in i Noréns dagböcker (only 1400 left to go!) och är lite chockad över hur mycket tid av den store dramatikerns liv som upptas av shopping och märkeskläder. Faktisk shopping och drömmar om shopping. Det är NK hit och NK dit. Som vilken modeblogg som helst, fast Norén använder inte samtida uttryck som "OMG!" eller "Vill ha!". Men när det gäller rabblande av märken står han inte långt efter Engla's Showroom eller Ebba von Sydow.

Vad är grejen med de medelålders  kulturmännen och märkeskläderna? Mängden kulturmän som stoltserar med sina märkeskläder är oändlig numera. Och då menar jag främst män födda på 40- och 50-talet. Generationen över dem har ett mer avspänt förhållande till mode, se t ex de erkänt klädintresserade 30-talisterna Nils Petter Sundgren eller Leif Zern.
Nej, det är de som är generationen yngre som är värst. Häromdagen hörde jag Peter Kihlgård stolt säga i en radiointervju att han köpte dyra kläder i stället för att gå i terapi. I dödsrunorna efter nyligen bortgångne Anders Paulrud nämndes med vördnad vilket modelejon han var. Och att han var djupt fixerad av svindyra kläder behöver man inte ha läst många av hans böcker för att veta. En annan kulturman med stor märkesfixering är förstås Ulf Lundell. För att inte tala om Klas Östergren. Eller Plura Jonsson, vars dagbok jag också nyligen läst. Han löpte linan ut och gifte sig med en kvinna som jobbar i Prada-butiken i New York.

Gemensamt för flera av dessa män är att de verkar ha ett behov av att tala om för hela världen hur intresserade av dyra kläder de är, och framför allt hur många dyra kläder de har råd att köpa. För övrigt något de har gemensamt med Herrbloggens generation. Men typiskt för de lite äldre kulturmännens klädintresse är att de så uppenbart känner sig lite busiga när de talar om kläder. Som om de gjorde något som i grunden var djupt förbjudet, men som de nu äntligen vid 55 års ålder får leva ut. Och alla som har proggen i någorlunda färskt minne vet ju att det länge för den generationen var likställt med fascism att vilja köpa modekläder i någon form. För oss andra som har växt upp med ett oreserverat okritiskt hyllande av konsumtionssamhället har märkeskläderna inte riktigt samma kittlande förbjudna laddning. Mer än den kittlingen att de oftast är för dyra för oss att köpa.

Så givetvis borde man unna kulturmännen att få vältra sig i Prada och Comme des Garcons. Det som stör mig är att när medelålders kulturmän hyser ett starkt modeintresse betraktas det som något charmigt och fint, medan när kvinnor, i synnerhet yngre kvinnor, gör det är det närmast en samhällsfara. Lars Norén eller Ulf Lundell skulle aldrig omfattas av några väskdebatter. De blir inte beskyllda för att vara ytliga. Det finns inget som är tragiskt med deras shopping. De är inte offer för konsumtionssamhället, de är bara män med ytterligt god smak.

Annina

EDIT: André messar nu igen och säger att Norén sagt i radioprogrammet Biblioteket att märkeskläderna påminner honom om döden. Kanske är det därför han på rak fråga i lördagens DN vägrade att "avslöja" vem som var hans favoritdesigner.

"I hate Frasier Crane": om fåfänga och snarstuckenhet

Med anledning av Lars Noréns numera högst offentliga snarstuckenhet, samt även lite med anledning av det faktum att jag nyss läste i en anonym kommentar på någon blogg "Shampoo Rising är förskräckligt!!!" (tack för påminnelsen om varför vi inte har kommentarfunktionen aktiverad, det är just sånt vi vill slippa veta att ni tycker) återger jag nu denna monolog ur ett klassiskt Frasier-avsnitt. Om Lars Norén hade haft lite mer humor hade han kanske inte behövt skriva den där boken. Det hade räckt med att titta på några Frasier-avsnitt.

Frasier: As some of you may know, yesterday I was mentioned in Derek Mann's "Mann About Town" column. He said, and I quote, "I Hate Frasier Crane"..."I Hate Frasier Crane". What trenchant criticism. Move aside Voltaire, step back in the shadows H.L. Mencken, there's a new kid in town. One can only wonder how many hours Derek Mann sat in the glow of his computer screen before his trembling fingers sprang to life and pecked out this chef d'oeuvre: "I... *hate*... Frasier Crane". A lesser critic would've wasted our time by presenting a well thought-out point-by-point constructive critique of this show. But no-ho-ho, not our Mr. Mann. So, dear listeners, when Mr. Mann's column arrives on your doorstep, read it, enjoy it, but above all, treasure it. For one day, this man will be joining the Pantheon of the Immortals. And if we're lucky, it will be one day soon.

Annina

Karlsson vom Dach

Hej på er denna glada Norén-fredag! Eftersom jag är en av de kritiker som Bonniers inte anser är fina nog för att få ett recensionsex av Lars Noréns dagböcker ämnar jag idag gå och köpa ett ex i bokhandeln.
Här är en rolig flyer som jag tog när jag var i Berlin för ett tag sen. Det är en bögklubb med svenskt tema som saluförs. Jag förstår inte hur jag har kunnat leva så länge utan en scanner.

Annina

Små, små ord av kroppshat

Gwyneth Paltrow i den där fatsuiten som alla tyckte hon var så modig som vågade visa sig i.

Det finns kvinnor som anser sig ha full rätt att fritt kommentera andra kvinnors kroppar. Ja, de anser det till och med vara deras plikt att tala om för en att man inte ser ut som man en gång gjorde. Som om man nu inte skulle veta om det själv. Den tragiska sanningen är ju att majoriteten av välmående kvinnor i västvärlden registrerar varenda liten förändring som våra kroppar går igenom. Inte en valk, inte ett hekto, inte en centimeters midjemått går oss förbi. Det finns inte en minut på dygnet som vi tillåts att vara lediga från våra kroppar (det är inte sällan jag drömmer förnedrande fetmadrömmar numera, alternativt lyckliga drömmar om att jag blivit smal igen). Ibland undrar jag hur mycket mer vi skulle få uträttat om vi slapp gå omkring och vara kropp hela dagarna. Vissa dagar är jag så trött på min kropp och allt det innebär att leva med den att jag inte förstår hur jag ska stå ut med den i kanske fyrtio år till. Jag skulle vilja vara en fritt svävande hjärna, helt befriad från kropp.

Nu låter det kanske som om jag hade någon svår sjukdom, att det är därför kroppen bereder mig sådant obehag. Å nej, så är det inte. Jag är fullt frisk. Jag är bara kvinna. Jag är en normalintelligent västerländsk kvinna med ett intressant och intellektuellt stimulerande yrke som jag dessutom får en del bekräftelse i. Ändå finns det dagar, och de är ganska många dessutom, när jag på fullaste allvar tror att hela mitt existensberättigande, hela mitt värde som människa, hela min sociala och yrkesmässiga popularitet, regleras av kroppsvikten. Kort sagt, att jag är mindre värd ju mer jag väger.

Jag vet faktiskt inte om män har det likadant, men jag har svårt att tro att män har dagar där de lägger hela sitt värde i hur kroppen ser ut. Kanske är det så. Inte heller vet jag om män kommenterar varandras kroppar på samma sätt som kvinnor gör. Att män däremot kommenterar kvinnors kroppar i ofta djupt förnedrande termer vet man ju, men tack och lov är det rätt sällan man som kvinna behöver höra vad de säger om en. (Vissa särskilt destruktiva dagar brukar jag roa mig med att föreställa mig vad de säger om mig, men dit ska vi inte ens gå nu.)

Igår när jag jäktade fram längs Biblioteksgatan mötte jag en före detta arbetskamrat som jag inte sett på ganska precis åtta år. Hennes hälsningsfras löd: "OCH HÄR VÄNTAS DET SMÅTT, SER JAG". Hon pekade uppfordrande på mig någonstans under bysten.
Jag: Eh... nej.
Hon: Jaha, då har du bara blivit VÄLDIGT MYCKET TJOCKARE sedan vi sågs sist.
Jag: Oj HAR jag?  DÅ förstår jag. Det är DÄRFÖR inga kläder sitter bra numera, det är därför jag aldrig blir uppmärksammad av några straighta män längre, AHA. Tack för att du berättade det för mig. Då ska jag genast gå hem och banta. Hej då.

Annina

Kaffe med en hjälte

Det är inte varje dag man i sitt kultur- och lifestyleträsk träffar någon som kan göra anspråk på epitetet "hjälte". Idag gjorde jag det, och min värld rubbades lite i sina cirklar.

Kambodjanska Somaly Mam är årets vinnare av World's Children's Price, ett stort pris som går till en person som arbetar för att främja barns rättigheter. Vinnaren röstas fram av barn över hela världen, och de nominerade förmedlas genom barntidningen Globen, som min vän och numera kontorslandlady Carmilla Floyd är synnerligen inblandad i.

Somaly Mam blev såld till en bordell när hon var femton år, av en man som utgav sig för att vara hennes morfar. Under flera år blev hon oupphörligt utnyttjad, misshandlad och förnedrad, tills hon en dag lyckades samla krafter nog att fly. Idag driver hon en omfattande räddningsverksamhet med flera hem för före detta barnprostituerade. Hennes yngsta skyddslingar är inte mer än 5 år gamla. Det är inte ovanligt att de har sålts till bordeller av sina mammor.

Som svensk står man som en jävla idiot inför en berättelse som Somalys. Hur medveten man än är, hur mycket världssamvete man än anser sig ha; det går inte att vara något annat än mållös. Vad skulle man säga?

"Sometimes, I just cannot talk", säger Somaly under vår intervju när vi kommer in på alltför hemska saker. Hon har ständigt livvakter omkring sig. Hon berättar att hon sover dåligt att hon är för evigt märkt av det fruktansvärda hon gått igenom. Inte minst när journalister som jag tvingar henne att berätta det om och om igen. Hon skrattar ihåligt när jag frågar om hon tycker att hon är en lycklig människa idag. Så fan heller. Några lyckliga slut kan man inte vänta sig. Inte i den här berättelsen. Fast kanske ändå; när Somaly ser sina flickor få självförtroende och kraft blir hon glad, säger hon. Men det finns så många kvar att hjälpa.

Efter vårt morgonkaffe skall Somaly till nästa möte: hon ska prata barnprostitution med svenska resebyråer.
Och jag, jag känner mig torftig och rätt trög. Men samtidigt väldigt berikad. Det är inte varje dag man träffar riktiga hjältar.

Annina

 

Temapark för kontorsmän

 

Häromdagen lunchade jag och min coola vän och tillika Barbro Lindgren-fan Maria för första gången på restaurang Grill sedan den nyöppnade. Grill brann ju ner och totalförstördes för ett tag sen, och det har spekulerats mycket över huruvida det var maffian som brände ner krogen.

Själv tror jag inte att det var maffian. Jag tror att det var en utled kontorsman i media- eller reklambranschen som en dag helt enkelt fick nog och tuttade på; någon som varje dag i flera år har stått i den där oändliga kön prick klockan tolv och hört andra kontorsmän i samma bransch runtomkring tala om PM och pitchar och briefar eller skryta om vilken fantastisk bordeaux de drack med flickvännen häromkvällen eller vilket hotell i New York som är det enda man kan bo på, allt medan de tar sin bricka och slevar upp lyxbricklunchmaten från de där stora trågen som påminner lite för mycket om en skolmatsal, fast med ganska mycket godare mat förstås.

Den brändes ned av någon som hade tröttnat på att dag efter dag mellan prick 12 och 1 sitta i den där superstajlade möbelaffärsinredningen med sina loungesoffor, medaljongmönstrade tapeter och spetsgardiner. En bricklunchmatsal för de som anser sig för fina för att äta på riktiga bricklunchmatsalar.

Möjligen har inredarna av Grill insett att den gamla inredningen väckte lifestyleångest även hos de mest samtidsblanka, för den nya inredningen utstrålar mest ren och skär dårskap. Bisarra objekt (exempelvis barnvagnar) som hänger i taket, konstgjorda träd och buskar, dockor och möbler som gör att stället numera mest ser ut som en surrealistisk lekpark. Det är i samma tradition som där thailändska restaurangerna som har byggt upp en hel djungel inomhus. "Det är ju precis som en amerikansk themepark", sa Maria och det var bara att hålla med. Jag undrar lite vad man vill uppnå med det - kanske att locka fram barnasinnet hos alla dessa kontorsmänniskor som lever sina inrutade vuxenliv ? Kanske helt enkelt ta bort den där doften av KARRIÄR som präglar hela restaurangen? Vad ska man annars tro när man t ex möts av en sittgrupp i form av låga flugsvampar - vem kan ha ett värdigt LUNCHMÖTE sittande på en sådan?

För övrigt vill jag dock betona att Grill fortfarande har en av stans bättre salladsbufféer och maten som sagt generellt är bättre än vanlig lunchkrogsmat.

Annina

En liten serie med män som färgar håret: Silvio Berlusconi

Herr och fru Berlusconi. Fru Berlusconi borde klippa topparna, när vi nu är inne på hår.

Med anledning av att det är val i Italien idag känner Shampoo Risingkollektivet - alltid lika alerta när det gäller världspolitiska händelser - oss nödgade att återuppliva den gamla Fountain-serien "En liten serie med män som färgar håret".

Annina

Fiktiva män vi varit kära i del 5: Tristan i All creatures great and Small

Tristan står till vänster, iförd sin tweedkavaj och karaktäristiska slipover. Säkert är han på väg att köra upp armen i en ko.

Shampoo Rising kör vidare med serien om fiktiva män vi någon gång haft crushes på. Nu har turen kommit till ett av mina hetaste objekt i de sena tonåren, nämligen Tristan i den engelska komediserien All creatures great and small, eller I vår herres hage som den hette på svenska.
Den handlade om några veterinärer på den engelska landsbygden, och huvudperson var en präktig typ som hette James Herriot (ja, serien byggde ju alltså på hans böcker för den som är gammal eller anglofil nog att känna till det namnet) och hans lika präktiga fru Helen. Det är trettiotal och ett fullständigt frosseri i tweed, ylle och smårutigt på ett sätt som skulle försätta Rodeos och Stureplans moderiktiga mansklubbar i extas. Okynniga luggar som ramlar ner i pannan, rejäla gummistövlar som traskar över hederna, veka män som ror träekor med kraftiga årtag (nej, förresten nu gled jag nog snarare in på Brideshead. Men det är inte så konstigt, för modemässigt stod de för ungefär samma saker).

Männen i I vår herres hage stod allt som oftast med armen uppkörd i en ko, men till och med det gjorde de på ett charmigt och glamoröst sätt. Scener där de höll gulliga djurbarn i famnen (t ex kalven de just dragit ut ur kossan) var också ymnigt förekommande.

Det var dock inte präktige James som väckte min ömma låga utan Tristan, en odräglig slyngel som liksom var James antites. Han hade en spydig och lite elak humor, och framför allt bar han upp en mönstrad slipover bättre än någon man sett förut (detta var alltså några år innan Brideshead började gå på tv). Att sedan alla modereportage i Vogue just då såg ut som scener ur I vår herres hage gjorde inte Tristan på något sätt mindre attraktiv.

Tristan med urgulliga djurbarn

R, L och jag var så kära i Tristan (det här var under vår allra mest anglofila period) att vi till och med en tid kallade England för "Tristans land". Jag undrar för övrigt lite om Johan Hakelius också brukade se I vår herres hage, han är väl ungefär lika gammal som vi så det skulle inte förvåna mig. Hans klädstil tyder i alla fall på det.

Själv kan jag bara konstatera att jag alltid kommer att vara svag för den där typen av engelska sprättar. En gång anglofil alltid anglofil. Och det här är anglofili på det allra löjligaste sättet.

Annina

Lite DN-bashing piggar alltid upp

I nya, transparenta (papperet är så tunt att man knappt kan läsa tidningen) DN På Stan dissas idag min SvD-kollega och tillika medlem av Doktor Kosmos, Martin Aagård, bland annat för att han skriver i en högertidning.

Man kan fråga sig när På Stan-redaktionen senast läste sin egen tidnings ledarsidor.

Annina

Going all Sisela Lindblom on you

Kelly-väska - Martina Bonnier skulle aldrig köpa en kopia får vi veta i dagens DN.

Lite provocerande är det ändå att Bonnier-tidningen DN, samma vecka som Bonnier-imperiet aktivt medverkat till att ta bort presstödet för att på så sätt utplåna sin största konkurrent, idag i sin söndagsbilaga har en helt okritisk intervju med en av Bonnier-familjens arvtagare (Martina Bonnier, modechef på Bonniertidningen Damernas Värld) som i sin 300 kvadratmeter stora våning på Östermalm visar sina haute couture-kläder och får det att låta som en fullständig självklarhet att lägga 65.000 på en väska.
Man kan förvandlas till Sisela Lindblom för mindre.
Och jag rekommenderar alla att läsa (eller läsa om) Per Wahlöös kusliga thriller Mord på 31 våningen, där han för nästan 40 år sedan förutspådde att en mediefamilj gradvis skulle ta kontrollen över alla Sveriges medier.

Annina

Maud-klonerna

Det slår mig ofta hur många kvinnor man möter i Sverige som ser exakt ut som Maud Olofsson. Maud Olofssons utseende är generiskt, kanske det svenskaste kvinnoutseende som finns.

Annina