Shampoo Rising

Kvällens middagstips

Gurka i köttgrotta.
Ur Tidningen VI 1966.

Annina

The future's so bright I gotta wear shades: mysfikdöden

Nya Thelins: ett bårhus som invaderats av ett rymdskepp.

Två bekännelser: Jag ignorerade Earth Hour igår. Vad ännu värre är, jag hamstrar glödlampor intensivt. Jag är mycket egoistiskt bekymrad inför den tid då glödlamporna inte finns mer. Då måste jag börja med fotogenlampor och stearinljus som såna där elallergiker som är bosatta i torp i skogen, och den belysningen är trevlig men svår att läsa i. Lågenergilampor är inte ett alternativ. Lågenergilampor är ett fullständigt hån mot allt vad trivsel och mys heter; deras kalla blåaktiga ljus påminner snarare om en obduktionssal än om ett vanligt hem. Jag är fullständigt övertygad om att ett liv med lågenergilampor gör människor oroliga i själen. Dessutom – och det här är naturligtvis värre – är även de värdelösa att läsa i, med sitt flimrande konstiga ljus  som bara ger en huvudvärk.

I alla fall, och här kommer alltså veckans SPANING, så håller uppenbarligen västerlandet på att förbereda sig på en framtid utan trivsamma glödlampor. På en liten skala kan man till exempel märka det på stadens caféer. Jag har upptäckt att det murriga myscaféet håller på att bli en bristvara. Inte mindre än två genuint omoderna och lagom sunkiga fik i mina kvarter har på senare tid förvandlats till centrum för ljusterapi. Både café Thelins på Fleminggatan och Tinnells på S:t Eriksgatan var sådana ställen dit man gick när man ville sitta ifred med sin bok alternativt avhandla viktiga saker i avskildhet med en vän, och absolut ville slippa möta någon man känner. Ritorno, ett annat av mina favoritfik, förvandlas ju ofta på eftermiddagarna till en miniupplaga av Bokmässan i Göteborg, så författar- och mediatätt som det är.

Thelins var allra bäst. Med sin tacky åttiotalsinredning (jag har faktiskt fikat regelbundet där sedan 1983) som bla bestod av underbara små bås avdelade med sammetsgardiner, sin garanterat foccaccia-fria meny och sitt klientel som huvudsakligen bestod av pensionärer var det närmast en oas. Nu, upptäckte jag senast jag skulle gå dit, har det förvandlats till ett sådant där visningsrum på bårhus där anhöriga kan ta farväl av sina döda. Jag var i ett sådant häromdagen och jag kan säga att Thelins var bara marginellt muntrare, och på bårhuset hade de i alla fall haft den goda smaken att tända stearinljus.
Ett kallt blåvitt ljus lyser genom de draperier som täcker väggarna. Och sedan, bisarrast av allt; en blåvit stor lysande ring i taket. Som om ett rymdskepp just hade sänkt sig över bårhusets visningsrum, kanske för att ta med sig de döda till en annan dimension.
Behöver jag säga att bårhusrummet på Thelins var nästan helt tomt? I stället trängde folk ihop sig i den lilla, ickerenoverade delen med fönster åt gatan.

Tinnells är det andra fiket. Det ligger precis runt hörnet från där jag bor, och har sedan starten kört ett slags bisarr lantlig inredning, med snirkliga lampor, smutsgula väggar och rutiga dukar. Även detta helt omodernt, och på förmiddagarna fylkades byggjobbare för att äta dagens portion av pyttipanna och stekt ägg. Det var för övrigt min enda invändning mot Tinnells, den ständiga lukten av stekt ägg som låg över lokalen – i alla fall före två på dagarna. En sur farbror servade en ostfralla och bryggkaffe och priserna höjdes aldrig.
Nu är det ny regim, och det var med viss förväntan vi konstaterade att det var en fd anställd på Sosta som hade tagit över. Igår var vi där för första gången och ett bisarrare cafékoncept har jag nog aldrig sett, och då har jag ändå sett rätt många. Mackorna var uteslutande av landgångstyp, alltså räkmackor, rostbiff med potatissallad-mackor osv. En vanlig frukostfralla, som jag försynt bad om, var inte till att tänka på.
Men det var inte det värsta. Stället var så ljust att man blev närmast bländad när man gick in där. De hade behållit gamla Tinells fula gjutgärnslampor men satt i lågenergilampor med högsta styrka. Lamporna lyste för fullt i både tak och på väggar och för att förstärka effekten ytterligare var caféborden försedda med vita dukar. Undrar vad byggjobbarna kommer att tycka om det när de kommer för att få sin bräckta falukorv klockan tio på morgonen som vanligt. Jag gillar det i alla fall inte.

Nya Tinnells: glöm inte solglasögonen.

Man fikar och går på restaurang för att dra sig undan omvärlden, linda in det fula och jobbiga i ett lite förmildrande ljus. Ensam eller tillsammans med någon. Man vill ha det där dämpade, snälla ljuset som får vännerna och en själv att se lite, lite bättre ut.
När glödlamporna försvinner är det lika bra att fiken stänger.
Då har de gjort sitt. Ska vi rädda världen finns inga kryphål.

Annina

Tulikki Pietilä, R.I.P

Bilden visar Tuulikki, Tove och Toves mamma Signe Hammarsten-Jansson.

Nu blir det Too-tickimuggen hela veckan. Detta för att hedra Tove Janssons livskamrat, Tuulikki Pietilä, som har gått bort 92 år gammal. Tuulikki var förebild för Too-tickifiguren och levde ihop med Tove Jansson i en herrans massa år. Vill man hylla henne lite ytterligare tycker jag man ska leta upp den bok som Tuulikki (som också var konstnär) och Tove gjorde tillsammans; Anteckningar från en ö.
Och nu måste jag fortsätta med min jätteartikel om helt andra saker som jag just nu håller på med. Lovar att återkomma snart.


Annina

En liten serie med män som färgar håret: Christer Sjögren

Annina

Fucking Akademibokhandeln (jo, jag har skrivit om det här förut, men det tål att upprepas)

En Akademibokhandel någonstans i Sverige. Snart blir det ännu mer golv och ännu färre böcker. Och så måste ju alla doftljusen få plats också.

Dagens tidningar innehåller båda artiklar om Akademibokhandelns nya inriktning. Här (DN-artikeln ej på nätet än) lägger t ex den nye VD:n Ulf Lindstrand ut texten, och den här gången är han mer specifik: Titlar som inte rört sig på ett år åker obönhörligen ut. "De som bara står och samlar damm". Hej då klassiker, hej då backlist, hej då lyrik. Hej då historia, hej då referensverk. Hej då allt som är udda, svårläst, konstigt och aldrig kommer att hamna på bestsellerlistorna.  Ännu mindre vill man tänka på vad detta i förlängningen kommer att göra med utgivningsfrekvensen av mer svårsålda böcker.

Kompensationen för detta skall vara att det skall finnas datorer med Bokusuppkoppling i butikerna där kunder med lite konstigare smak kan browsa alldeles GRATIS. Varför man skulle vilja gå till bokhandeln för att leta surfa på Bokus eller Adlibris när man kan göra det hemma övergår min fattningsförmåga, förutom om man inte har tillgång till dator hemma förstås.

"De som vill ha smalare och kanske äldre litteratur använder sig redan av nätet", säger Ulf Lindstrand. Nyutgiven smalare litteratur kan kort sagt hälsa hem. Det här att man hittar en stor del av den litteratur man vill läsa genom bläddring är inte heller något som Ulf Lindstrand tänker fundera över: "Det är en missuppfattning  att Akademibokhandeln skulle ha ett kulturellt ansvar", säger han till DN. Det brukar för övrigt Bonnier-koncernen också säga.
Detta samtidigt som många folkbibliotek skär ner på skönlitteraturen gör att framtiden är dyster för den smala litteraturen.

Men det roligaste av allt är att Stockholms stads politiska ledning har ett omfattande projekt som går ut på att Stockholm skall bli "en stad i världsklass". I  kulturhänseende, that is. Man skall i framtiden vilja åka till Stockholm av samma skäl som man åker till London, Paris, New York eller Berlin; för kulturens skull. Tillåt mig påminna om att dessa städer inte har en (som vi, nämligen Hedengrens), inte två, inte ens fem utan minst tio kvalitativa stora välsorterade bokhandlar. Per stad. Har man inte det kan man glömma att kalla sig för kulturstad i världsklass. Och det säger så mycket om Stockholms stad och för övrigt om hela den här regeringens kulturpolitik; man har lärt sig att man måste säga att det är viktigt med kultur. Men vad ordet egentligen innebär har man ingen jävla aning om. Kultur är och förblir en marginell företeelse i Sverige, annars skulle inte sådana människor som Ulf Lindstrand få styra över landets främsta bokhandelskedja.

Annina

Liken rör på sig

(Bilden föreställer Karl XIIs dödsmask och kranium)

Hej alla vänner och fiender, det var ett tag sen sist. Anna har flyttat till Skåne (jag har inte förlåtit henne än) och börjat sitt nya heltidsjobb på Sydsvenskan och själv har jag lidit av svår bloggtrötthet, till den grad att jag planerat att helt sluta upp med den här verksamheten. Alla jag känner som bloggar eller bloggat vet vad jag talar om - en dag är det plötsligt bara inte kul längre. Det kuliga kan komma tillbaka, eller det kan försvinna helt, man vet inte. Men en pliktskyldig bloggare som bara bloggar för att den måste är sällan kul att läsa. Entusiasmen måste liksom finnas där, annars blir det inte bra.

Paradoxalt nog var jag samtalsledare för ett halvdagsprogram om litteraturbloggar på Göteborgs stadsbibliotek förra veckan (jag vill dock poängtera att vi aldrig sett Shampoo Rising som en litteraturblogg, att där sedan har råkat slinka in en del litteratur beror väl på att det är vad jag jobbar med större delen av tiden) och var t o m tvungen att förklara min bloggtrötthet inför publik. "Jag blev väldigt trött på mitt bloggjag", det är den främsta förklaringen jag kan komma på. Jag tror att de flesta bloggare - ja, de flesta skribenter - vet vad jag talar om. Om man har minsta läggning för  att bli trött på sig själv är det självcentrerade bloggandet ständigt en riskfaktor.

Men vad fan, det är snart vår. Jag gör ett nytt försök. Kanske Anna också, vi får se. Hoppas det. I alla fall ska vi båda försöka återkomma med gemensamma kollektivbloggar ibland framöver - det är en form vi fortfarande gillar.
Lusten börjar återvända, kort sagt. Och några av skälen till att jag bestämt mig för att blogga lite igen finns i ovanstående poster.

Annina

Eartha Kitt, R.I.P

Så ironiskt att Eartha Kitt skulle gå bort mitt i julen. Hon som sjöng den bästa julsången av alla.

Annina

Shampoo Rising önskar God Jul!

(Med en särskild hälsning till Philip och Edwyn!)

Annina

Ett lagom motvilligt kulturinlägg - jag har jullov

 

Jag har välbehövligt nog hållit mig borta från svenska kulturdebatter de senaste veckorna, t ex debatten om kulturkonservatism om vilken man nu kan säga att den har by far overstayed its welcome (på ren svenska, lägg av nu, varför vet aldrig svenska debattörer när det är dags att sluta?) och för övrigt blev jag minsann kulturkonservativ så det visslade om det när jag gjorde Aftonbladets test. Vilket inte förvånade mig ett dugg, det har jag alltid vetat.

 Jag måste också, sådär lite lagom sent, få uttrycka min glädje över att Stefan Eklund, nu kulturchef på Borås tidning, blir ny kulturchef på SvD. En sådan välsignelse att det blir en person som har en genuin kulturförankring, lång erfarenhet av att göra kultursidor, och framför allt en person som kan och är engagerad i litteratur. Stefan Eklund var faktiskt ett av mina favoritalternativ till ny kulturchef, och det förvånar mig att så få, även inom kulturvärlden, verkar känna till honom.

Hoppas nu att det blir så bra som det verkar.

Och nej, jag skriver inte detta för att smöra, fast jag väl borde egentligen - som frilansande kritiker sitter man ju alltid lite löst när en ny kulturredaktör ska tillträda. Men den dagen den sorgen. Det här blir bra för SvD, det är jag övertygad om.

Annina

Hittat i en låda i Italien

"Har du inget att göra? Gör en tidning. Skriv gärna på maskin. Gör rubriker och skriv artiklar plus bilder om du vill. Lycka till."

Annina, 8 år

Om jul i Cupramarittima och the Italian way of death

 Kära vänner (och eventuella ovänner som i självspäkningssyfte läser denna blogg), vi har försummat er å det grövsta på sista tiden. Det här med bloggandet är väldigt periodbundet märker jag. Vissa perioder känns det som om det finns hur mycket som helst att skriva, andra veckor känns det avlägset att någonting i ens liv eller i de banala observationer man gör skulle vara värt att skriva ner på en blogg som ändå tar upp en liten del av människors dyrbara tid då och då.

Men nu har jag också en rent konkret anledning till min bloggtystnad; jag har återigen varit i Italien för jag vet inte vilken gång i ordningen och den för Shampoo Rising-läsare välbekanta Perry Farrellmannen med internetcaféet lyckades ha "tekniska problem" under hela den period jag var där, vilket gjorde att jag var hänvisad till den långsammaste datorn i världshistorien, nämligen min pappas frus. Den har ett uppringt telefonmodem, bara en sådan sak, och den låter sådär pip-pip-pip-spraaak som alla internetuppkopplingar gjorde för vad som känns som en hel evighet sen, men i själva verket bara är några år.

Det är ganska fint att vara i sin lilla italienska kuststad alldeles före jul. På dagarna är det ibland så varmt att man kan sitta ute i solen, ja, om det är någon sol alltså, och på kvällarna fryser man, åtminstone hemma hos oss eftersom det inte finns någon indragen värme. Hela den lilla staden ligger i vila, man går till sina vanliga ställen, sina caféer och sina fisk- och grönsaksaffärer och allt är som vanligt, fast det är väldigt mycket mindre folk och det står julgranar utanför. Man konstaterar att färska gröna bönor inte går att köpa för att det är vinter, men i gengäld kan man köpa spenat och små fina kronärtskockor, och det kan man inte på sommaren. Jag fick lyxlinser (sådana som man äter) av Donatella som julklapp, jag tog hem min pappas påse också eftersom han och hans fru inte förstår varför man ska äta linser, inte ens till jul. Som är så gott.

Man går utmed stranden och tänker att vattnet nog aldrig varit så högt, man förstår inte hur alla parasollerna fick plats i somras, och man ser de igenbommade strandbarerna liksom huka sig undan vågorna och man tänker att det alltid är så här, att det där som händer de där tre sommarmånaderna om året är ett undantag.

Så en dag kommer döden och hälsar på i huset, den manifesterar sig genom ett hiskeligt katolskt monument som plötsligt bara står i trappen på ett ganska otäckt sätt, och vi anar med en gång att det är husets 102-åriga signora Adrianna som nu har förflyttats till den stora piazzan i himlen.
Vi förstår att man förväntas göra något även när man är granne. I alla fall om man bott i huset så länge som vi har gjort.  Och allt måste dessutom hända inom det närmsta dygnet. Det går inte att komma släpande med något kondoleanskort en vecka efter dödsfallet. Men hur gör man för att det ska bli rätt? Vi surfar hjälplöst på olika sajter, framgooglade av ordkombinationer som "Italian funeral rites" "Italian death" och andra munterheter. Vi kommer fram till att vi definitivt måste gå dit och, om inget annat, åtminstone lämna blommmor.

Så vi köpte en vacker bukett med vita blommor, klädde upp oss efter bästa förmåga och hoppades att familjen bara skulle ta våra blommor, tacka och sedan fick man gå hem. Men vi föstes, precis som alla andra besökande, in i sovrummet. Där låg signora Adrianna ovanpå sängen, iklädd en vacker blåblommig klänning, och med de slanka benen liksom lite lojt utsträckta över varandra. Hon såg märkligt avspänd ut, men absolut inte som om hon bara vilade. Hon hade den där märkliga lite gulaktiga färgen som döda människor får. Men hon var hemskt söt, precis som hon varit i levande livet. Liten och späd, slank i kroppen som en ung flicka.
Vi blev visade till varsin stol och där blev vi sedan sittande. Ganska länge satt vi, nästan en timme, vi vågade inte annat. När bryter man upp från ett sådant här party? Hur kan man få det att framstå som något annat än vanhelgande att bara resa sig upp och gå?

Signora Adrianna är den andra döda personen jag sett i mitt liv, den första var min mamma, och det var på alla sätt mindre fridfullt och ganska mycket hemskare. Här var det nästan puttrigt, vi var några tanter som satt i en ring runt Adrianna och småpratade lite, eller bara tittade. Stämningen var mycket värdig, men inte överdrivet sorglig. Jag hade svårt att göra av händerna, låtsades be litegrann, jag tror förvånansvärt ofta i min sekulariserade tillvaro att det förväntas av mig. Men kanske lite extra just på en katolsk likvaka. Runt Adriannas säng stod det blommor och flackande elektriska stearinljuskopior.

Och i köket bredvid satt delar av familjen och åt spaghetti.

Annina

Svenska värderingar

 

Ur dagens SvD, rapporteringen från Bombay:

"...är trebarnsmamman Jennifer Khan en av dem som försöker uppfatta vad som händer. Egentligen skulle hon behöva gå ut och handla, indiska hushåll handlar sällan mer än för en dag i taget, och nu är maten slut."

Konstiga dom är indierna. Dom STORHANDLAR inte ens!

Annina

Rädda bokhandeln!

Shakespeare & Co i Paris. Ett exemplar av den utrotningshotade arten "riktig bokhandel".

Ulf Lindstrand heter den nye VD:n för Akademibokhandeln. I det nya numret av Svensk Bokhandel talar han ut om bokhandelskedjans framtid. Han säger de gamla vanliga VD-flosklerna om att den svenska bokbranschen står inför en rad "spännande" förändringar, som tyvärr den föråldrade branschen verkar ha lite svårt att se fördelarna med. Men nu får de allt ta och vänja sig. Akademibokhandeln kommer att utöka nätverksamheten (Bokus, that is) på bekostnad av butiker och sortiment. Det kommer att bli färre titlar i butikerna, lovar Lindstrand och klämmer i med det spännande uttalandet "Vi har inget utrymme för olönsamma butiker eller titlar". Bokhandeln skall i framtiden bli mer beroende av "inspirations- och impulsköp".

Förmodligen är den nya Akademibokhandeln som ligger på S:t Eriksgatan (gamla Kungsholmens Storbokhandel) är en butik som ligger helt rätt i tiden. Den säljer nämligen allt upptänkligt bjäfs, och böckerna är en rätt marginell del av sortimentet. Det ger intrycket av att bokköpen liksm måste ursäktas genom att man lägger till en massa andra saker som tydligen är mer lockande. Varför nöja sig med att köpa "bara" en bok när man kan köpa en tvål, ett doftljus, en påse lavendelskorpor eller något annat inspirerande?

För mig som har ett förflutet inom Akademibokhandeln är i och för sig dessa tankar inte särskilt nya. Redan för ett femtontal år sedan, när Akademibokhandeln slogs ihop med Esselte konstaterades att man nu skulle satsa mer på pappersvaror än på böcker. "Papphandlare" minns jag att vi brukade kalla dem, Esseltecheferna som gav fan i böcker och bara ville sälja pärmar och blommiga anteckningsböcker. Innan dess hade Akademibokhandeln varit en bokhandel som salufört sig som en bokhandel för bokintresserade; nu blev det plötsligt väldigt mycket annat, även om flaggskeppsbutiken i City fortfarande höll fanan högt. Men det var antagligen för att butiksytan var så stor att pappersvarorna omöjligt kunde fylla hela butiken. Personalen, varav vissa finns kvar än idag, var i alla fall kunnig och genuint litteraturintresserade. Och jag tycker till skillnad från många andra att den stora Citybutiken med sitt café och tidningsbutik är helt okej, lite på samma sätt som de utländska kedjorna som stått modell för den, t ex Waterstones eller Borders.

Men det går ändå inte att komma ifrån att det är en riktig bokhandel man allra helst vill ha. Och i Stockholm finns det idag nästan bara en sådan kvar, och det är Hedengrens. Det är nästan ironiskt att den får ligga kvar där, mitt i vulgo-Sturegallerian, som en påminnare om att det fortfarande finns andra värden. På Hedengrens jobbar bara kunnig personal, det är en aktiv bokhandel som hänger med och gör massor för sina kunder; lunchuniversiteten är bara ett exempel.
Men dess existens i Sturegallerian hänger på en lös tråd, med ständiga hyreshöjningar som till slut  kommer att göra att bara Zara-butikerna har råd att finnas kvar där. Nu har i alla fall schejken som äger Sturegallerian (jo, det är faktiskt en sån) dragit in den senaste hyreshöjningen och därmed tryggat deras existens för ett tag till. Men hur länge är ingen som vet.

Vissa saker har man alltid tagit för självklara; t ex att en civiliserad storstad som Stockholm skall kunna erbjuda ett antal kvalitetsbokhandlar. Det kan väl ändå inte vara för mycket begärt? Nu har vi bara ett fåtal kvar, och deras existens är hotad, dels av Stockholms stads storhetsvansinne när det gäller innerstadshyror och lyxexploatering. Och dessutom hotad av personer som Ulf Lindstrand, som inte bryr sig om huruvida det är böcker eller dasspapper han säljer.

En uppmaning till alla läsare är därför att åtminstone ibland försöka ta den där lilla extra kostnaden och gynna en bokhandel i stället för att handla på nätet. Tänk er en stad utan bokhandlar. Tänk er en värld där personer som Ulf Lindstrand får diktera kulturlivets villkor. Hoppsan, där var vi ju redan.

Annina

För att inte tala om...

...hur bra Elise Karlsson är i dagens Expressen.

Annina

Litterära vanföreställningar i mumindalen

 

"Den nya muminmuggen är ABSURT hetero", messade jag till Stefan häromdagen. Jag var inne på den nya Iittala-butiken på Götgatan och konstaterade att årets julmugg var en besvikelse. Ännu en gång har ett motiv byggts på en av den svenskspråkiga litteraturens stora vanföreställningar: att Mumintrollet och Snorkfröken skulle vara något slags par. Detta trots att alla VET att mumintrollets enda stora och olyckliga kärlek är den egocentriska relationsanarkisten Snusmumriken. Med sitt förfärliga av-och-påbeteende, sitt för alla andra outhärdliga frihetsevangelium (som helt enkelt går ut på att han alltid går sin egen väg, skiter i alla han lämnar bakom sig och dessutom ska man BEUNDRA honom för det) är han en litterär inkarnation av alla olyckliga och omöjliga kärlekar man någonsin haft i livet. Sorry, Mumin. He's just not that into you.

Stefan reder dock ut relationsproblematiken  i Mumindalen mycket bättre än jag här.

Min egen mest använda muminmugg är för övrigt den med Mårran. Och jag undrar när man kommer att våga sätta Misan eller Gafsan, två av mina andra favoritfigurer, på muggarna.

Annina