Shampoo Rising

Hummus! Åh, hummus!

Det är varmt i Malmö. Folk cyklar ännu långsammare än annars. Igår spelade någon granne som annars aldrig spelar musik reggae med öppen balkongdörr (brukade reta mig på säsongskonsumtion av reggae, tycker numera att det är ganska rart.) Själv börjar jag omedelbart bläddra i mitt fläckiga och klistriga lilla exemplar av receptsamlingen ”Lebanese Cooking” som jag plockade med hem från London för tio år sen. (För övrigt utgiven av tidningen Australian Women's Weekly, vilket man säkert skulle kunna fnissa lite åt, om det inte vore för hur bra den är.) För när det är varmt vill jag bara äta grekisk sallad, eller mat från Libanon. Eller ”Libanon”, möjligen – jag har aldrig varit där och den libanesiskt inspirerade mat jag äter är eventuellt lika libanesisk som en chicken parmigiano är italiensk. (Dvs, inte.) Men det är nåt med värmen som lämpar sig så besynnerligt väl för – och förlåt om jag låter som en illa betitlad kokbok – citron, persilja och olivolja.

Det var jag och Annina som var i London den där gången. Hon skulle researcha en guidebok och jag var villigt resesällskap. Vi sov och drack prosecco på ett litet loppigt hotell som kan ha hetat Elysée – helt i enlighet med principen att ju loppigare hotell, desto grandiosare namn – och tillbringade dagarna på fik, på marknader och framför badproduktshyllan på Marks & Spencer vilket vi nostalgiskt brukar referera till som ”Marks & Spencer-psykosen”. (Disclaimer: ja, beteckningen används ytterst lättvindigt.) Andra dagen brände jag oavsiktligt alla mina pengar, som inte var särskilt många, på en Creed-parfym och fick ett litet sammanbrott, och när jag lugnat ner mig gick vi och åt lunch och såg Damon Albarn och Marianne Faithfull på kafét intill. (Det var stort, till och med för en indieförnekare som jag.) Och så åt vi – vilket denna utvikning skulle leda fram till – libanesiskt. ”För det äter man ju aldrig hemma”, sade Annina, och så satte vi oss någonstans på Edgware Road och vräkte i oss hummus och baba ghanoush och kibbeh och tabbouleh som om ingen morgondag funnes. Vilket det gjorde, och då åkte vi hem, och samma sommar öppnade det en magdans-libanes utan stolar vid Norrmalmstorg.

Iallafall. Ända sen dess har jag haft ett stort, välkomnande och tillåtande fack i hjärtat och magen för allt som kan sorteras in under den där lite diffusa östra-medelhavs-flaggan. Inte minst hummus, som jag kan äta rakt upp och ner med sked ur en filskål (vilket jag skämdes lite för ända tills jag läste ett kapitel i ”Fight Club” där huvudpersonen/erna går ut och äter hummus till middag på lokal.) Under åren har jag provat mig fram bland recepten och kommit fram till att jag gillar en riktigt slät och ganska försiktigt kryddad sak. Nigella har en variant med jordnötssmör istället för tahini, vilket ger en aningen sötare hummus – en bra variant när man inte lyckas få tag på tahini. Själv gillar jag det kärva och beska och ganska dominanta draget i tahinin och har gärna i mycket. I ”Meze”, en kokbok med recept från Halv grek plus turk och utmattande många ankedoter från ett riktigt mediemansskönt åttiotals-Stockholm, finns ett receptförslag som ligger nära mitt ideal: en variant som innehåller ganska mycket olja (drygt 1/2 dl per burk kikärtor, gärna en inte alltför fruktig olivolja) och körs länge i mixer för den där riktigt sammetsartade konsistensen. Bästa kikärtorna till hummus hittar du, enligt min blygsamma mening, på Överskottsbolaget där man saluför ett märke som heter Lebanon Garden som har mjuka, fina och lagom salta kikärtor.

Mer: man ska inte ha för mycket vitlök. En liten klyfta från en förhållandevis färsk lök räcker fint till en burk kikärter. Jag har alltid i en puff spiskummin också, men bara en puff, och ungefär en matsked pressad citron. Jag gillar när det är lite surt. Ibland, vilket eventuellt är ett etikettsbrott, kör jag i en näve slätbladig persilja tillsammans med kikärtorna innan mixern sätts igång. Det blir alldeles grönprickigt och vansinnigt vackert.

 

/Anna

Girls, girls, girls

 

Det låter kanske som populärkulturellt koketteri, men det är ganska ofta jag inte riktigt fattar grejen med nya tv-serier - min kyla inför ”Parks and Recreation”, ”Arrested Development” och ”The Wire” är de som kompisar brukar bli surast över. (När de är riktigt illvilliga anklagar de mig bristande intelligens. Och när vi ändå är ute på bekännelseturné: jag älskar Tina Fey men har inte skrattat åt en enda scen i ”30 Rock”. Jag älskar Adele också men tycker ”21” är en mestadels erbarmligt tråkig skiva.)

Därför är jag så jublande glad åt nya HBO-serien ”Girls”. Dels åt att jag fattar hajpen så till den grad att jag både vill dela den och delta i den. För den är ju rolig, rå och rolig och sann: skriven och skildrad med en tonsäkerhet och ett slags smart, odramatiserande vardaglighet som är mycket sällsynt i skildringar av unga människor i komediformatet. Inte minst lyckas den hålla den förödande quirky-faktorn hälosamt låg – att jämföra med Zooey Deschannels horribla sockerfest ”New Girl” vars främsta uppgift verkar vara att visa upp henne i indieklänning och deadpan nedärvd från Jennifer Aniston och Amanda Peet. (Frågan är om Zooey Deschannel nånsin fått vara något mer än indieklänning och deadpan,? Jo, kanske lite i ”Our Idiot Brother”. Den är kul.)

Så till nästa glädjeämne: att Lena Dunham, geniet som skrivit serien och spelar huvupersonen Hannah Horvath, ser ut som hon gör. Det är inget särdeles anmärkningsvärt i hur hon ser ut och kanske inget man borde bli så glad åt – men jag blir det, kan inte låta bli. Jag tänker på en scen då hon står och stretar med sina strumpbyxor, och en annan då hennes såkallade pojkvän ömsint wobblar med hullet på hennes mage, och tänker på hur mycket jag själv hade behövt en populärkultur som faktiskt såg ut som jag. Inte nu direkt, men då, under de där jävla åren mellan 15 och 30 när man var orolig för precis allt. Och det här är en av mina käpphästar i den evigt aktuella frågan kring medias schizofrena relation till utseende, senast aktualiserad med Isabella Löwengrips nakenomslag: det är bra att flera sorter får synas. Och det är, hur absurt den än må vara, bra att Isabella Löwengrip går ut och berättar att jodå, hon väger över 70 kilo. Men vore inte det bästa en normalisering och avdramatisering av kvinnokroppen, att den får vara och se ut hur fan den vill utan att varken behöva försvaras eller föraktas, må det vara i naket eller påklätt tillstånd? Och kanske, helst, att kvinnor inte behöver klä av sig på tidningsomslag i uppfostringssyfte alls? Att man får se ut som man gör utan att nödvändigtvis behöva tala om hur och varför man ser ut man gör?

Lena Dunham och hennes rollfigur har en wobblig mage utan att den kommer med en programförklaring eller är något hon ens måste förhålla sig till – hon är inte, som exempelvis Melissa McCarthy i komediserien ”Mike & Molly”, primärt där för att representera en kroppstyp eller ett utseende. Figurerna i ”Girls” är i första hand människor. Det är nästan otäckt uppfriskande.

 

/Anna

 

 

Om dåliga klippningar och bra hårdagar (hejdå, Vidal Sassoon).

 

 

 Jag vet, det är oförlåtligt länge sen vi skrev här. Vi tar det med versaler, OFÖRLÅTLIGT. Iallafall om du tillhör dem som gillar att läsa oss (och gör du inte det tycker du kanske bara det är skönt att vi inte skrivit, men då kan du ju läsa en annan blogg istället, eller hänga på Twittör). 

Idag poppar jag iallafall in här för att skriva lite apropå att frisyrgeniet Vidal Sassoon gick bort häromdagen. (Jag har för avsikt att poppa in här ganska ofta framöver, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg.) Jag har egentligen aldrig varit en hårperson. När jag växte upp lät jag mig motvilligt friseras av pappa – motvilligheten berodde inte på hans färdigheter, som var alldeles utmärkta, utan på att jag var ointresserad av mitt hår. Och så hade jag en olycklig benägenhet att ackumulera förfärliga tovor. Brudar med bra hår var något mystiskt och glamouröst, ett attribut som för mig framkallade lika mycket avundsblandad längtan som den jag kände inför de lyckliga exemplar som inte blev röda i ansiktet av kroppslig ansträngning, eller de som kunde bli ordentligt solbrända. (Detta var brunbränt åttiotal som helst skulle framlevas i Crocodile Dundee-baddräkt, så tiderna var oförlåtande mot oss med ljus dumplingfysik.) I ettan på gymnasiet hade jag samlat ihop till ett långt, ofriserat hår som oftast låg i en ostajlad virvel runt huvudet. Den mest adekvata beskrivningen av hur jag såg ut kom från en utbytesstudent som under en av mina många skolkdagar frågat var ”the girl with the wild hair” var någonstans. Sen klippte jag lugg och gick upp 7 kilo. (Detta kommer jag fortsättningsvis att referera till som The Dark Ages.)

Lagom till Lundaflytten lät jag luggfasan växa ut och ersatte looken med grungevänlig mittbena. Det var bättre, men inte mycket. Och jag tyckte inte ens om grunge. Sen skaffade jag page, liksom alla tidigare kreationer hemklippt med rakhyvel och kökssax. Inte förrän jag under stor vånda bestämt mig för att flytta till Stockholm och försöka bli en mediaperson gick jag till frisören, den dyraste i stan som låg nere i närheten av stationen. Hon tittade klentroget på mitt hår, konstaterade att det var så misshandlat av slöa saxar och billiga blonderingar att det var grönt i topparna och sen klippte hon mig i sträng tystnad. Det var värt förnedringen - plötsligt hade jag inte bara en klippning. Jag hade en frisyr.

I Stockholm fortsatte jag gå till frisören, mest av skräck för vad mina schicka kolleger skulle tycka om jag inte gjorde det. Dessvärre var detta under hockeyfrillan-redux-och-Toni-and-Guy-lugg-åren (en löjlig, snedställd liten lugg vars nederkant slutade strax under hårfästet i pannan). Det spelade ingen roll vad man bad om – man fick antingen det ena eller det andra. Och varenda gång jag kom hem fick jag retirera till kökssaxtrimningar i badrummet för att få bort antydningarna till hockeynacke.

Sen åkte jag till San Francisco för att göra en intervju. (Det låter väldigt casual, som om detta var något jag brukade göra regelbundet. Det var det inte.) En dag, när jag precis köpt ett par byxor i storlek 36 (jag kunde ha den storleken i ungefär 3 veckor, matters of the heart, den dåliga sorten) och skulle plocka upp en kopp kaffe noterade jag att en person följde efter mig. När jag stannade, stannade han. När jag började gå, började han gå. I skyltfönstrens spegling utanför Saks Fifth Avenue såg jag hur han verkade böja på huvudet och kolla in min hals, och precis som jag funderade på om jag skulle bli panikslagen eller smickrad kom han fram, lämnade över ett kort och berättade att han var ute och raggade frivilliga till en utbildningsdag på Vidal Sassoon-salongen i närheten. Kunde jag möjligen tänka mig att delta?

Två skönlockiga frisörbröder från nånstans norr om Golden Gate-bron klippte, duttade och fönade mitt utvalda huvud under strikt överinseende av salongschefen. Som förstås inte var Vidal Sassoon, men som nog var det närmaste jag kommit en sån frisör: flera gånger tog han över saxen, gjorde ett till synes omärkligt klipp någonstans, satte ett finger på vardera sidan om huvudet, rätade upp mitt huvud, stirrade intensivt i spegeln och nickade därefter belåtet. Tre timmar tog det, drygt, innan den ena frisörbrodern vinkade adjö, spände ögonen i mig och sade åt mig att ”go out and have some fun, girl”. Det gjorde jag inte, inte den sortens fun han nog hade tänkt sig åtminstone - jag tog mitt kantstötta hjärta och min nya frisyr och gick till en deli och köpte en tonfiskmacka och sen satte jag mig på hotellrummet och sorterade mitt smink. Men jag gjorde det med ett hår som var fullkomligt lysande, utsökt klippt ner till minsta slinga. Efter en vecka åkte jag hem, och efter ytterligare några veckor hade perfektionen vuxit ut för att aldrig riktigt återvända. Varenda gång jag går och klipper mig tänker jag på den där gången, och idag lite extra. Vila i frid, Vidal Sassoon. Vore det inte för dig hade jag aldrig fått veta hur en riktigt bra hårdag, en endaste enda, faktiskt känns.

 

/Anna

 

ps. Kunskapskanalen visade en bra dokumentär om VS för bara ett par veckor sedan – den är bortplockad från SVTPlay men det är nog inte osannolikt att den dyker upp i tablån igen.

Varför jag ändå gillar Lana del Rey

 

Hela julen tänkte jag blogga om Lana del Rey, eller snarare om hennes hit, Video games. Det skulle inte handla om huruvida Lana del Rey är fejk eller inte (ursäkta, men när blev just det ett problem i popsammanhang?). Inte heller om hennes Restylaneläppar eller hennes stenrika uppväxt. Inte om hajpen som ändå uppstått eftersom många inflytelserika skribenter har gjort precis det som jag också tänkt göra: skriva att allt det där inte spelar någon roll.

Nej, för inlägget skulle handla om den där låten, och kanske ännu mer om videon som hör till den.

Det är något med den kombinationen som får mig att minnas varför jag älskar Los Angeles. Den fångar ett slags diffus Los Angeleskänsla så glasklart att jag plötsligt minns exakt hur LA doftar om vintern. Avgaser, säger ni nu, men nej. LA på vintern har en märkligt klar, ren och ljusgrön doft. Inte höst och inte vår. Utan just grön vinter.

Jag var ganska mycket i Los Angeles under många år. Många jular. Det är en speciell grej att vara i LA på julen. Att glida med bilen genom tysta villaområden där trädgårdarna är upplysta av renar i plast, där det är konstgjord snö och ljusslingor överallt.

Finast dekorerat var Bob Hopes hus, han bodde alldeles i närheten av min pappa.

Den glesa känslan. I LA är det sällan folkmassor någonstans. Inte ens dagarna före jul är det fullt i galleriorna. Om man vid något sällsytn tillfälle promenerar (ofta mellan en restaurang och en parkeringsplats) får man gärna känslan av att vara ensam i hela världen.

Men det är den mörka, tunga, slitna Hollywoodmytologin som alltid varit det mest lockande för mig. Den kyliga fuktiga känslan i gamla förfallna Frank Lloyd Wrighthus. Villor med övergivna swimmingpooler. Smuts och mögel som nödtorftigt täcks över med en tunn hinna av glamour. Sådant som man läser om i Kenneth Anger’s Hollywood Babylon eller i James Ellroys böcker. Någonting solkigt och farligt. Ett solsken som är lite för skarpt, där alla sprickorna blir tydliga. Den söndervittrande Angelyne-skylten (finns den kvar? Sist jag var där gjorde den det) som ett monument över Hollywoods dårskap.

Ja, allt det är här en en av världens mest uttjatade mytologier, jag vet. Men när jag hör Lana Del Reys dova, lite släpiga röst och den Jeffrey Lee Pierce-aktiga melodin, ser den flimriga bilden av Chateau Marmont-skylten alldeles i början av videon (jo jo, det är förstås det klyschigaste av allt), då kan jag inte hjälpa det. Jag faller tungt i nostalgi och melankoli och medan jag faller längtar jag tillbaka till LA, till den overkliga tomma låtsaskänslan och till de där ljusgrönt doftande jularna som aldrig komer tillbaka.

Annina

Surdeg, johodå

Ni minns det där vi skrev i årslistan om surdeg va? Om att surdegsraljans - iallafall i syftet att förlöjliga den såkallade medelklassen (numera kodord för andra heltidsarbetande och socialt välanpassade människor med hyfsade inkomster som man av någon anledning inte tycker om) och denna samhällsklass mat- och levnadsvanor - är förbjudet under 2012? Som ett led i denna förbudsrörelse har jag startat en egen surdeg gjord på vetemjöl och lite rårivet äpple. Den står på badrummet eftersom det är det enda varma rummet i lägenheten och ser i nuläget ut såhär:

(Och i söndags såg den ut såhär:

)

Förra gången jag försökte mig på surdeg använde jag ett recept baserat på potatis i den blå River Café-boken. Den blå River Café-boken är mycket, mycket sträng i sitt tonfall (jag skrev lite om det där i den här gamla texten i Sydsvenskan), så det var nästan givet att jag skulle misslyckas - blotta auktoriteten som strömmade från sidorna fick mina ansträngningar att duka under. Eller, mer konkret, förvandlas till en bleksiktig gegga som luktade dålig hygien. Efter det har jag låtit andra baka mina surdegsbröd och har  gladeligen - eller inte så gladeligen - betalat 100 spänn metern för dem. Nu ser jag, som det heter, över min ekonomi, och eftersom jag rent ekonomiskt är en naiv människa med små perspektiv tänkte jag att brödbak i hemmet kan vara ett sätt att spara några kronor. Mer surdegstränade vänner har informerat mig om att vetesurdeg är svårt, så om det inte kommer upp en bild på en knaprig baguette här i morgon vet ni vad som hänt. Men hoppet, hoppet! 

I övrigt, och i motsats till brödfrosseriet här ovan, kan jag meddela att hela Shampoo Rising-kollektivet för närvarande lever på pulver. Så det där vi sade om att omhulda kolhydraten under 2012 var delvis ljug. Till mitt försvar kan jag säga att det finns ingen bättre månad för pulverleverene än januari: minnet av decembers samlade ätande ligger så nära till hands (och på andra kroppsdelar också för övrigt) att det inte känns som om livet håller på att ta slut för att man inte får ta sig ett Digestivekex med alldeles för mycket smör på kvällen. Och apropå det var jag dagen före nyår på fjolårets kanske gladaste restaurangöverraskning: Oysters & Grill i Köpenhamn på Sjaellandsgade, en liten lokal med vaxdukar på borden som serverade de godaste skaldjur jag ätit utanför Italien, köttbitar som hade kostat dubbelt så mycket i en annan del av stan, cava för 40 spänn glaset (danska spänn förvisso men varför vara en glädjedödare?). Åk dit. Bara gör det.

Nu måste jag ut och röra i surdegen. Vi hörs snart igen.

 

/Anna

Buljong, bröd och böcker: Shampoo Rising-kollektivet sammanfattar 2011

 

 

Annina: Jag tänker mig att det här samtalet om årets bästa/sämsta företeelser blir ganska löst i konturerna. Jag tror nämligen att jag håller på att bli senil på allvar. Jag minns ingenting. Redan vid enkla rubriker som "Årets mat" och "årets dryck" blev jag smått förvirrad. När jag började fundera över sådant som Årets bok eller film greps jag av panik - har jag läst EN ENDA BOK I ÅR? Med tanke på att jag försörjer mig som litteraturkritiker är det sannolikt att jag har det, men just kan jag knappt komma på en enda. Jo, det kan jag väl. Jag börjar med böcker tror jag.

Anna: Ja, det gör jag med.

 

Årets bok

Annina:

DET GÅR JU INTE att nämna bara en. Men några bra läsupplevelser i år har varit (i ingen särskild ordning) Anton Marklunds Djurvänner, Thomas Bernhards Mina priser, Per Odenstens Nio sätt att beskriva regnet, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Elin Boardys Mot ljuset, Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, Åsa Grennvalls Elfriede – en dystopi, Mara Lees Salome, Elisabeth Hjorts Hängivelsen, Gyrdir Eliassons Bland träden, Kristofer Ahlströms Bara någon att straffa, Mats Jonssons Mats Kamp, Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca, Silke Scheuermanns Rika flickor, Valerie Mrejens Tre berättelser, tre män (tack Bodil!), Staffan Malmbergs Värlens ensammaste plats. Och så Knausgård nr 2 förstås. Och jag gillade verkligen Joan Didions Blue nights även om det bär min motvallspersonlighet emot. Fick också i våras äntligen chans att läsa Patti Smiths Just Kids, ett år efter alla andra, den var också lika bra som alla sagt.

Anna:

Jag gillar ju mina amerikanska brudar: jag gillade Nora Ephrons ”I Remember Nothing” och Tina Feys ”Bossypants” var en uppenbarelse. Jag tyckte om Amanda Svensson, nya Alan Hollinghurst, och så gillade jag Rona Jaffes femtiotalsroman ”The Best of Everything” som kom på svenska – fast jag läste den på engelska. Joan Didion ska jag ta mig an. Har värjt mig enormt på grund av hajpen, vilket är skitlöjligt men likväl ett personlighetsdrag jag bara inte förmår göra mig av med. När alla – och med alla menar jag den kulturgeggan som jag visserligen själv tillhör – rusar åt ett bestämt håll spjärnar jag alltid emot, oavsett om det gäller Kleerup eller Didion.

 

Årets film

Annina:

Jag ser så fruktansvärt lite film just nu så det är pinsamt. Men jag tyckte om Chang Dong-Lees Poesie och Göran Olssons Black Power Mixtape. Och så hatade jag Black Swan, men det blev ju en rätt intressant diskussion om den efteråt.

Anna:

Och jag älskade Black Swan! Jättekul ju. Mer: Bridesmaids, Jane Eyre med Mia Wasikowska, Morning Glory, The Trip – trots att jag egentligen är trött på män som krisar i kulturen. Jag hatade ”Valentine's Day”, Garry Marshalls senaste kräkmedel. Jag såg sent omsider ”Medan åren går” och funderade om alla kritikerna som prisade dess höga feelgood-faktor tagit droger. Jag såg ”The Kids are Alright” två gånger på raken och älskade den (och jag vet att den också kom 2010). Jag har inte sett ”Play” ännu, ännu ett utslag av min kulturdebattsresistans skulle jag tro.

 

Årets TV.

Annina:

RuPaul's Drag Race. Jag önskar att det gick varje kväll! Och ännu mer önskar jag att de inför nästa säsong även köper in Untucked - det helt ohämmade backstagebitchandet efter varje avsnitt, men som vi tyvärr inte får se i Sverige.

Anna:

Jag älskar ”Mad Men”. Älskar, älskar, älskar. Det gör jag verkligen. Och jag har lagt in en post i min almanacka när säsong 5 börjar. Vill ni håna mig för bristande originalitet, bliv min gäst.

 

Årets kokböcker

Annina:

Natur och Kulturs praktverk ”Grönt” om alla upptänkliga grönsaker är fantastisk. Om man bara ska skaffa en kokbok framöver, osv… Nyutgivna samlingen av de bästa gamla Hiram-recepten är också jättekul. Gillar också Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru - allramest för att det är kul med en kokboksförfattare som verkligen utnyttjar språket till fullo. Nigella Kitchen förstås, men den är ju bara ny på svenska i år.

Anna:

Ja, Hiram-boken är kul! Jamie Olivers 30-minutersmiddagar har bra recept men hemsk layout, den är jättesvår att använda. Och Nigellas kök. Annars har jag mest använt mina gamla kokböcker. Den stora volymen som kom från River Café häromåret är toppen, och jag älskar Nigel Slaters Tender-böcker.

 

Årets kulinariska återupptäckt

Annina:

Schlemmertopfen – dvs lergrytan! Den är hur kul som helst. Önskar bara att det fanns lite fler kokböcker i ämnet – sätter mitt hopp till Escobargitarristen Frederik Zälls nya bok Lergrytor, stekar och långkok, men den har jag inte införskaffat än.

Anna:

Återupptäckt vet jag inte – kanske ett gammalt recept på en mandeltårta med chokladkräm som jag börjat laga igen – men jag vill gärna slå ett slag för Knorrs mjuka buljongtärningar. De där som liksom är gele i små behållare. Jag är så väldigt trött på alla buljongnazis out there som tror att man inte kan laga mat utan egenkokta fonder och skulle därför gärna vältra mig i buljongtärningar på pin kiv, men de där Knorrbuljongerna är goda på riktigt.

 

Årets kulinariska omvärdering

Annina:

När jag intervjuade min idol Nigel Slater för typ hundra år sen skämtade vi lite om hur fånigt det var med polenta. Vi enades om att man inte måste låtsas att man gillar polenta trots att det just då var jättetrendigt. Nu är det snart 2012, och jag har kommit på att jag ÄLSKAR polenta! Det är ju dessutom väldigt bra att bjuda sina vegovänner på. Man kan variera det i oändlighet.

Anna:

Fläskkött! Herregud så gott det är när det är gott. Laga Mathias Dahlgrens sönderstekta gris som finns i både ”Det naturliga köket” och samlingvolymen ”Mathias Dahlgrens bästa”. Man bara ligger i en liten tacksamhetshög framför tallriken och flämtar.

 

Årets måltid

Annina:

Jag hade den ohyggliga förmånen att få tillbringa några semesterdagar på en vingård i Piemonte i somras. Min kompis Beppes mamma lagade en helt underbar zucchinipasta – med friterade zucchiniblommor – och så drack vi det lokala vinet till. Det fanns även små piemontesiska antipastigrejer och grönsaker som var underbara. Åh, jag är en sån livsnjutarkliché. Och jag älskar det.

Anna:

Svarar också Italien: en liten ekologisk (jo minsann) restaurang i Alghero på Sardinien som heter La Botteghina, där vi åt en pizza bianco med kronärtskocka och pancetta och drack en stark, söt öl från ett bryggeri på ön. Till efterrätt en citronpudding. Så gott, så trevligt, så tillgängligt. Och så älskar jag Gastros bistrodel i Helsingborg där de gör ljuvlig kalvbräss och pilgrimsmussla. Och så revbensspjällen på Rebell i Malmö och i princip allt på vietnamesiska LêLê i Köpenhamn. Sashimi och ångade köttbröd på Matbaren i Stockholm. Och alltid kroppkakorna med kål och rökt svamp på Tempo och systerkrogen Grand, också i Malmö. Den är fullständig vego-carbslycka på en och samma tallrik.

 

Årets sminkupplevelse

Annina:

Jag har efter ett halvt liv insett att det inte är så svårt att applicera flytande eyeliner som man tror.

Anna: Jag har sorgligt nog halkat efter i sminkomvärldsbevakningen i Malmö – dessvärre ett kosmetiskt u-land – men jag har lyckats trilla över en bra primer från Shiseido. Och så gillar jag verkligen Xperience-foundationen från Max Factor. Mycket foundation för pengarna!

 

Årets kolhydrater

Annina:

Förutom polentan då, måste jag nog säga gnocchi. De små härliga potatiskuddarna är dessutom det enda min tandlösa gamla far kan äta numera.

Anna:

Papardelle. Meterpizza på Sardinien (säljs per meter, lövtunn, vedugnad). Och bröd från Sankt Jakobs bageri i Lund. Apropå det sistnämnda kan jag också meddela att det fortfarande är förbjudet att göra sig lustig över surdeg och Sofo. Att slappraljera - och moralisera - över sånt man anser vara meeeedelklass borde rent generellt bötesbeläggas. Och bannlysas från kultursidor. Jag upprepar Shampoo Rising-kollektivets visdomsord från 2007: man bedriver inte automatiskt samhällskritik för att man kallar allt man inte tycker om för "medelklass".

 

Årets fetmaraseri

Annina:

Nu är jag så trött på LCHF-fanatismen att jag snart spyr upp min fläsksvål. Läs Lena Anderssons briljanta artikel När stärkelsen blir synd i DN och gläds. Samt ät riktigt mycket lovely carbs under 2011.

Anna:

Jag har tyvärr själv blivit offer för kolhydratskräcken, fast mest i teorin. Typ att jag tänker att nu ska jag inte äta så mycket bröd. Och så fettrasar jag förstås mot mig själv ibland, men med smink, spanx och insugna kinder kommer man långt.

 

Årets ”glädje de har tagit ifrån oss”

Annina:

Trots att jag är en hängiven karnivor överväger jag allvarligt att bli vegetarian för att jag är så trött på mediamän som hyllar kött.

Anna:

Parfymer. Lite iallafall. Nu ska varenda tidning hålla sig med parfymexpertis. Jag tjurar, minns min parfymtokartikel i Johanna Swanbergs och Jenny Nordbergs underbara och sorgligt kortlivade tidningen Ruby från 2002 och tänker bittert JAG VAR FÖRST! JAG VAR FÖRST! (nä, det var jag förstås inte, men ni fattar). Följaktligen håller jag som en sur gammal gubbe fast vid Fracas och For Her.

 

 

Årets mediatrötthet gånger hundra

Annina:

Twitter, Twitter och Twitter. När skall denna klubb för mediagegg, karriärklättrande, inbördes beundran och backdoor bragging egentligen upphöra? 2011 var i alla fall inte det året.

Anna:

Twitter, ja gud. Jag försökte några månader innan jag flydde. Det var jätteroligt att prata om musik och film, men hela den här rundgångshyllandet som pågår: man får lust att tvätta sig i saltsyra efteråt. Den humorbefriade interndebatten om journalistrollen – förlåt, #journalistrollen kändes också väldigt parallelluniversum för mig. Branschtidningar av alla de slag gjorde mig ganska trött. Nedskärningarna förstås, och alla som kickas ut i underbetald frilanstillvaro, inklusive mig själv. Och jag får lätt yrkesvånda av alla de rynkade pannorna i tidningen Journalisten, men det har jag å andra sidan alltid fått. Allmänt mediapeniseri förstås, men what else is new? Varken tröttheten eller peniseriet.

 

Årets comeback

Annina:

Shampoo Rising-kollektivet.

Anna:

Ja. Oss leve! Och D'Angelo förstås.

 

 

ps. Bilden på fulbuljongen har vi lånat från spisa.nu

Julen, carbsen, framtiden

 

 

Nu trodde ni nästan att vi lagt av igen, va? Men nä. Det är bara december som kommit emellan. Jag var till exempel i Stockholm en sväng och ägnade mig åt entreprenöriella saker (revisor och redaktörslunch). Efter det hängav jag mig åt ett lyxweekendbeteende jag förmodligen får säga ajö till för ett tag: åt på Matbaren (sashimi, blomkål, renkalv, råmjölk) och sov på Hotel Skeppsholmen där jag badade i ett badkar från Duravit – ett märke jag hittills bara mött i bildtexter jag skrev under tiden jag jobbade på tidningen Residence (Duravit och Boffi, Boffi och Duravit). Det var ett utmärkt badkar, vilket man förstås bör kunna kräva av badkar som kostar sextio lax. Stenbecks gran glittrade, NK:s julskyltning kändes såhär med avståndsperspektivet närmast New York:sk, allt var vintrigt köldslaget och vackert. Sen åkte jag hem, och sen blev det jul, och nu har jag levt på uteslutande romcoms och kolhydrater i en vecka. Eftersom jag ägnar mig åt näringsmässigt blandmissbruk har jag följaktligen även beställt en tiodagars kur Nutrilett jag ska hänge mig åt i januari. ”Varför äter du inte bara lite mindre?” sa min brorsa klentroget när jag berättade om den förestående pulvertillvaron. Det är en bra fråga som saknar svar.

Ja, ni hör. Det är same old, same old i väntan på ett nyår som fått en extra symbolisk dimension. MEN: vi ska ändå samla ihop oss till årsbästalistor här på Shampoo Rising. Det kräver ett visst mått av logistik eftersom jag är i Malmö och Annina i Stockholm, men före nyår ska vi sammanfatta 2011. ”Mellanår” är min korta beskrivning, jämnt fördelat på båda ytterligheterna. Watch this space för den längre.

 

/Anna

 

ps. Bilden här ovanför illustrerar en av julens alla kolhydratanrättningar: potatis-och purjolökssoppa med god men etiskt tveksam fisktopping, dvs ål. Mitt försvar? Florstunt, men when in Skåne.

Shampoo Rising-kollektivet julklappstipsar del 3: musik!

Åtminstone Skånedelen av kollektivet har mycket låg rocktolerans. Skånedelen avskyr till exempel Leonard Cohen och bedömer delvis julkvaliteten efter hur många gånger Skånedelen sluppit höra den jävla "Hallelujah". En jul kliniskt fri från den där Pogues-låten vars titel Skånedelen inte orkar googla fram är också en god och välsignad jul. 

Skaffa den här istället, om ni inte redan har den: James Browns "Santa's got a brand new bag". Låtarna är ihopsamlade från tre separata julplattor, plus några singelsläpp, och det är inte bara bra som julmusik betraktat - det är bra på riktigt. Jag vill minnas att den kom i nyutgåva på CD i fjol eller förrfjol. Det är möjligt att den finns digitalt också, men jag är en gammaldags människa som tycker om booklets och sånt, så jag har inte så bra koll. (Disclaimer: vissa betraktar kanske James Brown som rock. Jag gör det inte.)

"Min" andra julskiva är rent tekniskt inte en julskiva, men jag skaffade den i december 1995 och därför är den för alltid intensivt förknippad med den här tiden på året: en dubbelutgåva med Stan Getz som heter "Cool Velvet + Voices". Åtminstone den förstnämnda plattan är makalöst vacker musik: flödande, stämningsfull och sentimental i ordets allra bästa bemärkelse.  Den här finns på Spotify, om ni som jag är lagda åt det hållet.

 

/Anna

 

Ps. Al Greens gosiga "White Christmas" är också ganska ljuvlig, om man står ut med 80-talssoul vill säga.

Shampoo Rising-kollektivet julklappstipsar del 2: En väldigt grön ögonskugga

Jag var i Köpenhamn med en kompis och kollega förra veckan: "inspirationsdag" kallade vi det. I praktiken: lunch på MASH (ett gravt köttkomainducerande steakhouse på Bredgade - denna gång valde jag livet och tog kyckling) och målinriktade räder mot Magasin du Nord, Cos, Royal Copenhagen och Disneyaffären. Ströget galore, helt enkelt.

Sju timmar senare åkte vi hem, jag med påsarna otippat fulla av färg: julgransgrön kjol, julgransgrön tröja samt en underbar och alldeles ohyggligt julgransgrön ögonskugga från Mac. Den är aningens, aningens skimrande och heter "Fresh Flare". Några penseldrag på ögonlocken och vips är allt lite mer Grinchen.

 

/Anna

 

Shampoo Rising julklappstipsar del 1: Nigellas kök

Nigella Lawson, "Nigellas kök - Recept från hemmets hjärta"

Modernista

285 sidor

Ska jag vara ärlig föredrar jag att läsa Nigella på originalspråk. Det är något med hennes undertexter, hennes färgrika språk och hennes skrivtemperament som bara kommer riktigt till sin rätt på engelska. (Dessutom har de brittiska utgåvorna samma måttsystem som vi är vana vid: inga förvirrande "cups", "fl. oz" eller "sticks of butter" så långt ögat når.)

Den här splitter nya svenska utgåvan av "Kitchen"  - döpt till "Nigellas kök" - kändes dock vid en första genombläddring som en bra och välklingande försvenskning av the domestic goddess. Per Hasselqvist och Jan Holmström har översatt, och det är våra vänner på Modernista som ger ut den (ingen branschslängig skenkamratlighet i den beskrivningen, utan flera människor på Modernista är bokstavligen goda vänner till oss - fullskalig nepotism i det här tipset alltså) vilket också borgar för fin form.

Om ni älskar Nigella och känner någon vänlig människa i UK kan ni också försöka förmå vederbörande att gå ut och plocka åt sig ett ex av gratistidningen Stylist, där Nigella är gästredaktör den här veckan. Jag är inte särskilt förtjust i det parodiskt matpornografiska omslaget där en kolasås utövar meningslöst makeupvåld på en fantastisk svartbronsig krämögonskugga, men det är en petitess i sammanhanget. Och själva kolasåsen, en kul sak med ganska mycket salt i, tänker jag laga och äta på julafton när de andra sitter och traditionstuggar sin äckliga risgrynsgröt.

 

(Bild lånad från stylist.co.uk)

 

 

/Anna

Shampoo Rising + Nobel - the director's cut

Rodeo frågade om vi ville prata Nobelkläder med dem i DN Söndag - och det ville vi förstås gärna. På den färdiga sidan fick dock inte mer än en tredjedel av vad vi sagt plats, så därför kommer den okortade versionen här in full glory.

 

 

 

Prinsessan Madeleine, 2009

 Annina: Den här klänningen är ett bra bevis på att blonda svenskar inte alls borde klä sig i eviga bleka tråkfärger. Den här kampanjen som den svenska modepressen driver om att Madde skulle vara någon sorts modeikon är för mig ganska obegriplig, men i den här klänningen ser hon intressant ut. Men det säger jag kanske bara för att  smaragdgrönt är min absoluta favoritfärg.

Anna: Ja! Spets! Spets är alltid bra, för det är en liiiten, liten aning vulgo.

 

Kristina Lugn 2008

 Anna: Väldigt Grace Coddington alltihop. Jag älskar hennes hår och att hon faktiskt har det utsläppt - det kanske inte är ett statement (apropå att det brukar heta att kvinnor över en viss ålder absolut inte får ha utsläppt hår), men det känns som ett. Snittet på klänningen är ju egentligen nånstans mellan ordensdräkt och Harry Potter, och den där kornblå färgen är jättesvår - men helheltsintrycket blir väldigt mäktigt.

Annina: Hela hon känns som ett statement i de här sammanhangen! Gillar färgen också – den är inte kornblå på det där svensk näringslivskvinna-sättet utan snarare l’heure bleu-blå. Alldeles innan l’heure bleu försvinner. Formen är också kongenial – klart hon ska se ut som en vis kvinna i ordensdräkt!

 

 

Silvia 1976

Anna: Ah, den gula Dioren från 1976. Den minns jag förstås inte. Misstänker att sjuttiskänslan på alla foton bidrar till att kanske göra den finare än den möjligen var. Färgen är hela grejen med den här klänningen, den hade inte alls varit lika kul i rosa. Gult är överhuvudtaget en väldigt underutnyttjad färg i galasammanhang - möjligen för att det är så svårt att hitta rätt nyans. Gillar ärmarna och kan uppleva något slags nostalgisk ömhet för en tid då man inte nödvändigtvis skulle visa så mycket hud i galaklänningarna.

Annina: Problemet är ju att så få människor kan ha gult utan att se helt sjuka ut. Nu ser det ut som om Silvia har solat lite, annars är det svårt även för en brunett som hon. Egentligen borde bara svarta människor få bära gult. Tråkigt nog är det väldigt få svarta som syns både i kungahusen och på nobelfesterna.  Annars får den här klänningens klassiska ädelsjuttis-snitt mig att tänka med saknad på det svenska kungahusets verkliga stilikon: Prinsessan Lilian! Nobelfesterna är inte desamma utan henne.  

 

Silvia 2007

Anna: Det japanska röda skynket! Ultraglamouröst. I ett avsnitt av Downton Abbey säger Lady Mary att "men like to see a waist", och det gör dom kanske, men bryr man sig inte om sånt kan det inte bli bättre. Jag tror det är det faktum att varenda människa som gifter sig numera bär tajta bustierkläningar som gör att dekolletageprylen inte känns så glamourös längre. Oversize är mycket roligare. Jag kan förvisso inte sy ett stygn men jag inbillar mig att det här är en roligare sorts sömnadskonst. Carin Rodebjer borde göra Nobelklänningar! Året före hade Silvia nåt från samma designer, fast då såg hon mest ut som en mänsklig kägla.

Annina: Drottningen goes glamorös kulturtant! Älskar den här. Och när det gäller Carin Rodebjer har jag hört att hennes kläder numera bärs av Meryl Streep – vilket smäller rätt mycket högre än kungligheter i min bok.

 

 

 

Anna-Maria Corazza Bildt 2006

Anna: Hon ser ut som en closet-lyxgot. Lite Morticia Addams, fast blond. Och så prinsesstiara, eller vad det nu är hon har i håret? Klänningen är på ett plan väldigt överlastad - snedrutor och transparent och spets och pärlor - men den är kongenial på något vis, den ser liksom ut exakt som hon. Undrar om hon har en bit parmesan i väskan?

Annina: Den här är scary-lovely och lite, lite kinky på samma gång. Som gammal got kan jag inte annat än nicka bifall. Gillar särskilt att bustierdelen är lite spetsig upptill – det ger en skön Vampirellakänsla. Man kan föreställa henne skrida runt i ett italienskt 1400-talsslott i den här klänningen.

 

Shampoo Rising om... 

Do's på Nobelfesten:

Anna: Mönstrade tyger. Och smink! Mycket mer smink! Och gärna lustiga hattar. Shampoo Rising-kollektivet tillhör dem som tyckte Beatrice och Eugenies hattar var vansinnigt mycket roligare än den där tråkiga Pippa Middleton-klänningen. Dessutom är faktiskt den korta, praktiska frisyren som svenska kvinnor gillar (också känd som Maud Olofssons-frisyren) som gjord för den sortens garnityr.

Annina: Absolut mer smink och lustiga hattar. Stephen Treacy (som är Englands främsta Mad Hatter) borde omedelbart kallas in för att liva upp det hela. Anna, jag vet att du har en viss svaghet för Maud-looken, men själv har jag väldigt svårt att se något förmildrande med någonting som är “praktiskt” i såna här sammanhang.

Anna: Annina, ömhet om jag får be – inte svaghet.

 

Don'ts på Nobelfesten:

Anna: Blanka fodertyger av den där sorten som ses på gästerna på vartenda sommarbröllop. Hudfärgade nylonstrumpor i skorna. Och prinsessskärningar på klänningarna. Jag är trött på cleavage.

Annina: Cleavage-grejen kulminerade och dog efter den där helt bisarra urringningen som Madeleine hade för några år sedan. Jag har absolut inget emot urringning, men det måste se ut som om brösten mår lite bra i den.

 

Helrätt för Silvia i år:

Anna: En guldklänning hade varit fantastiskt.

Annina: Jag skulle vilja se henne verkligt riktigt sagoaktigt drottningklädd i någon av Alexander McQueens mer bisarra outfits. Jag tror det skulle se helt fantastiskt ut.

 

Vad vi skulle ha på oss, om vi någonsin blev bjudna:

Anna: Det är lättare att säga vad jag inte skulle ha på mig: jag skulle inte ha barärmat och jag skulle inte ha nåt uppuffat urringat. Om jag inte kände mig alltför jagsvag skulle jag kanske däremot satsa på att visa lite rygg. Sen är ju frågan om jag skulle bli sådär värst fotograferad. Det hade varit kul om man hade dragit upp galafaktorn och faktiskt haft en Joan Rivers stationerad utanför Stadshuset. Inte för att hon brytt sig om Shampoo Rising-kollektivet, men ändå.

Annina: Jag skulle nog ha burka. Blir skräckslagen av blotta tanken på att visa upp mer av mig själv. Men burkan skulle vara i tung, matt siden och oerhört vackert skuren, t ex av Carin Rodebjer.

 

Om Shampoo Rising-bloggen:

Annina: Shampoo Risingbloggen är en plats där vi skriver sånt som vi inte skriver på andra platser. Den är inte en modeblogg, inte en livsstilsblogg, inte en kulturblogg, inte en litteraturblogg, inte en mediakritikblogg. Fast allt det där dyker upp på den i bland. Shampoo är en kompisblogg. En hyllning till vår vänskap där vi tar oss friheten att utan redaktörer skriva vad vi känner för.

Anna: Det är en terapiblogg också. Om man, som jag, lider av konstant skrivkramp kan bloggformatet vara väldigt förlösande. Och så är det en plats där vi kan dyrka Nigella Lawson ohämmat.

Didion is not the only fruit

Inget fel på Joan Didion. Inte heller nödvändigtvis något fel på den svenska kulturhipsterkulten kring henne. Men ibland önskar man att till exempel Nora Ephron fått samma genomslag som författare. Hon är inte alls lika hjärtskärande, det är försvisso sant, och inte tillnärmelsevis lika allvarlig, men hon är faktiskt precis lika insiktsfull, precis lika välskrivande. Hon är dessutom väldigt, väldigt rolig. Och otroligt tjusig i polotröja.

Hennes senast, "I Remember Nothing" är en essäbok om - bland annat - åldrande och minnesförlust. Den har precis kommit i pocket. Köp och ge till någon du gillar i julklapp. Eller föralldel, köp och ge till dig själv. Bra, ganska färsk intervju med Nora finns förresten här i amerikanska nätmagasinet Salon.

 

/Anna

Plötsligt händer det, eller en liten bloggtext om att bo i Malmö

Sista tiden har en underlig insikt börjat smyga sig på (en nykommen, som min pappa möjligen skulle säga – det vill säga välbekant men inte känd på länge). Det är denna: jag tycker inte direkt illa om Malmö längre. För å, Å, som jag hållit på under de här tre åren. Klagat på plattheten, klagat på fulheten, klagat på blåsandet, klagat på Möllan-kramandet, klagat på Värnhemstorget, klagat på MFF-mytologiserandet (detta närmast gargantuanska överbruk av ordet "himmelsblå"), klagat på kollektivtrafiken, klagat på avsaknaden av stora feta varuhus, klagat på avsaknaden av ett Stureplan (odd), klagat på cykelstölderna (begripligare, har blivit av med tre stycken). Klagat på allt det som har skilt Malmö från Stockholm, skulle kanske en terapeut sagt, om jag haft någon. (Klagat på stockholmare som på ett storögt, storebrorsaktigt sätt kramat om Malmö.) När Sydsvenskan initierade kampanjen "Vi älskar Malmö" i fjol kände jag en nästan obetvinglig lust att dra igång en egen: "Jag älskar FAN inte Malmö!"

För jag är en person som spjärnar emot. Här i Malmö, på jobbet inte minst, har jag uppfört mig som Den Största Stockholmspatrioten Av Dem Alla. Men när jag en gång i tiden lämnade Lund för Stockholm var det en period präglad av precis lika mycket missnöje, fast då riktat från min djupt sentimentala avståndsbild av Lund mot huvudstadens kalla, mörka hjärta. "Stockholm är inte alls särkilt vackert", brukade jag bjäbba emot på den tiden, om så jag stod i höstsolen framför Dramaten. Sen blev det som det blev, och det som blev var att jag blev en värre Kungsholmen-ambassadör än Mauro Scocco - Västerbron i skymningsljus, hela baletten.

Malmö-ambassadör är jag kanske inte ännu. Men i ljuset (mörkret?) av den, om än aldrig så milda, existensiella förvirring som uppstått sen det blev klart att jag ska bli frilans igen – och att vi inte nödvändigtvis måste bo kvar här – har stan med en illa dold ironi plötsligt börjat visa sig från sina bättre sidor.

Helgen efter att jag bestämt mig för att ta avgångsvederlaget cyklade vi ut till Sibbarp, ett strandområde i Limhamn (på Limhamn, heter det på skånska, men det skär sig i min mun) med små fiskehoddor och trädklungor och evighetslånga gräsmattor ovanför kallt, buteljgrönt hav. Vi satt där i blåsten och drack te i kåsor och lindade halsdukarna hårt om huvudet och tittade på Öresundsbron och plötsligt kändes det som om jag inte kunde tänka mig någon bättre eller mer kongenial plats att bo på än just här. Kanske var det synen av den där bron – som jag älskar tämligen utan förbehåll – som bidrog, som om jag sugits in i hela den där kontinentala propagandan och kände att i den här stan så HAR man ju faktiskt närmare till allt som är roligt. Jag vet inte riktigt. Men ända sedan dess har Malmö befunnit sig i ett otippat behagfullt skimmer, ett skimmer som visserligen lättat avsevärt under cykelturerna genom industriområdet ut till jobbet men som åter sänkt sig så fort jag kommit tillbaka in till stan.

Jag vet inte om det är uttryck för en eventuell prematur separationsångest eller om det faktiskt är så att mitt hjärta efter tre år bänt upp en liten glipa åt det här stället. Delar av det åtminstone. ”Jag ÄLSKAR Västra hamnen”, sade jag till min man när vi var på väg mot den vanliga lördagsrundan på Ica Maxi häromhelgen. Det bara kom. Han tittade på mig, länge, och sade ingenting.

/Anna

It's the freakin' weekend

Shampoo Rising-kollektivet önskar glad helg med höstens godaste drink: gurka (skalad,mixad, silad), flädersaft, gin och rosmarin (mortlad till oigenkännlighet). Den ser ut som slime, men smakar oändligt mycket bättre.

Notera bildens samtidsmarköööörer: Lilla Åland och värmeljushållare från Ittaalla (Iitalla? Iitaala?). Japp, precis så originella är vi!

 

Pretty in pink, ja för satan!

(Molly Ringwald i Howard Deutchs och John Hughes "Pretty in Pink" från 1986. Jag älskar den där klänningen. Och så är Jon Cryer med.)

Näst efter att bannlysa socker verkar detta med att upprätta en agenda kring färgen rosa vara ett av de viktigaste politiska statements en modern, medveten förälder kan göra. (Det, och att man gärna ska kokettera med att ens barn har bra musiksmak. För det är viktigt att ens barn är ”coolt”.) Fanny Ambjörnssons bok om färgen rosa kunde helt enkelt inte ha kommit vid en bättre tidpunkt (jag har ännu inte läst den ska jag säga, bara läst om den – och den verkar oerhört intressant.)

Själv tänker jag på dagen i somras då min dotter skulle få välja present i ett stort leksaksvaruhus och målmedvetet vandrade fram till en bebisdocka med rosa kläder, rosa napp och rosa hårband. Den skulle hon ha, den och ingen annan. Jag valde att inte dra några växlar på det där. Faktum är att jag, bland alla moraliska konflikter som uppstår i kölvattnet kring barnuppfostran, brytt mig mycket lite om just färgen rosa. Inte heller har jag problematiserat det faktum att min dotter ända sedan hon blev tillräckligt stor att kunna uttrycka egna önskemål bett att få prova mina parfymer, leka med mina rougeborstar och få vara mänskligt läskpapper när jag tar på mig läppstift. I nuläget har hon en rosa prinsessklänning, en rosa tyllkjol med rosor och ett rätt stort antal rosa plagg. Det är i sådana här lägen jag kanske borde komplettera med brasklappar av typen ”hon älskar minsann Spindelmannen också”, eller ”hon har faktiskt jättemycket kläder i brunt”, men jag tänker inte göra det. För varför skulle hon inte få bära rosa? Varför ska just den färgen villkoras? Och exakt vad är det jag tror att jag kommer att uppnå med det?

Kanske är min kraftfulla irritation mot det här med att belägga småflickor med rosa-embargo en konsekvens av min egen uppfostran, som inte handlade om rosa per se men däremot om tämligen klassiska vänster-sjuttis-värderingar: att det är viktigare att vara smart än att vara söt, att smink är onödigt, att mode är nåt som onda kapitalister hittat på för att profitera på människors osäkerhet (min syn på modeindustrin formades av Sven Wernströms ”Max Svensson Lurifax” - ge mig ett par glas vin och jag kan fortfarande citera ur den). 38 år gammal sitter jag ändå här, med en förmögenhet instoppad i parfymflaskor, med flyttkartonger fulla av smink, med ett intresse för kläder och utseende som kanske inte ligger på expertnivå men som ändå är, ja, påtagligt. Blev det såhär för att jag uppfostrades till att omfamna andra värden? Inte nödvändigtvis – allt vi gör här i livet springer ju inte ur revoltlusta – men min poäng är att människor i rätt hög grad blir som de blir. Och att den välmenande, ängsliga förälder som tror att han eller hon gör sin dotter – för det handlar ju om döttrar – en tjänst genom att förvägra henne rosa kläder lägger krutet på helt fel sak.

 Själv har jag, till exempel, betydligt svårare för att låta min dotter titta på filmen ”Alfons och Milla” än att låta henne virvla runt i sin prinsessklänning från Åhléns. ”Alfons och Milla” är, skulle jag säga, ett isolerat hjärnsläpp i Gunilla Bergströms i övrigt lysande Alfons Åberg-katalog – för här är budskapet att endast den tjej som inte beter sig traditionellt ”tjejigt” är något att ha. Andra flickor, får vi veta, retas med varann och nojar över sina kläder och bölar för minsta lilla, medan Milla snickrar kojor, sköter sig själv och har förnuftig Toni & Guy-lugg. ”Det där: det är väl inte en tjej, det är ju Milla” säger Alfons beundrande när han försvarar sitt val av lekkamrat. Det är precis samma sak som när kvinnor hyllas för att inte vara brudiga – ett bakvänt beröm jag alldeles för ofta hört yttras om kvinnor i exempelvis chefspositioner: att någon är en ”pundit” eller ännu värre - ”en hård jävel, inte så tjejig”. Såhär: - för att anknyta till en tanke i Marie Petterssons strålande recension av Fanny Ambjörnsson i Helsingborgs dagblad – varför är det alltid flickor som ska korrigeras?

 /Anna

 

EDIT: Även Salka Hallström-Bornold har skrivit jättebra i Expressen om boken.

EDIT 2:...och Therese Eriksson i UNT.