Valborg med Cartarescu

Jag sitter sedan några dagar på en gråkall skärgårdsö och förbereder en intervju med den rumänske författaren Mircea Cartarescu (stor (post)modernist, numera ofta nämnd i Nobelsammanhang) som jag ska göra i morgon. Jag har drömt mardrömmar om intervjun hela natten; mest om att jag har varit sen (har åkt taxi upp och ner längs Sveavägen och försökt förklara för taxichauffören var Albert Bonniers förlag ligger, taxichauffören vet inte ens vad Bonniers är, har aldrig hört talas om det, det finns säkert en djup symbolik i denna dröm, men just nu orkar jag inte fundera på vad). Samt att jag träffar Cartarescu och inte har en enda fråga förberedd, utan är helt blank i huvudet. Hitta på frågor är nämligen mitt värsta.

Sedan har vi ju också den inte obetydliga aspekten att jag beundrar Cartarescu gränslöst. Få böcker har gjort så mycket för mig på senare år som hans. Få författarskap närmar sig min egen litteratursyn så mycket som hans gränslösa, barocka, nostalgiska, surrealistiska verk. När han var på bokmässan i höstas stod jag som en groupie och väntade på att få en bok signerad. Jag fick frågan redan för flera år sedan om jag inte skulle intervjua honom i samband med något Sverigebesök, och sa genast slentrianmässigt ”Nej, herregud, det skulle jag aldrig våga”. För Cartarescu är inte bara en bra författare, han är också en Svår författare. En intellektuellt utmanande författare.

Den här gången sa jag dock inte nej, och i morgon ska vi träffas, Mircea och jag. Och till dess bör jag ha sammanställt åtminstone några intressanta frågor att ställa.

Jag är inte ensam om att ägna mig åt Cartarescu denna Valborg. Även Jonas Thente på DN har (motvilligt) låtit sig övertalas att intervjua denna litterära gigant, och om den kampen och de våndorna kan man läsa här.

Jag läser alltså Thentes av svett och blod (han börjar faktiskt vid ett tillfälle blöda ur ögonen - eller också är han ironisk, jag är bortom att förstå ironi just nu) indränkta blogg och så inser jag ännu en gång vilken lättviktare jag är – det är förstås så där det skall kännas! Det är förstås så där Cartarescu skall tacklas! Jag funderar allvarligt på att ringa SvD och säga att det blir nog ingen intervju trots allt. För jag känner ju inte alls som Thente när han skriver:
”Man vill nämligen inte göra bort sig inför Mircea Cartarescu.
Man skall gärna kunna påpeka att vad han tycks ha glömt bort är… eller vad han trots sina egna utfästelser verkar ha undgått att se är…”

Varför vill man påpeka det? Åh gud, jag är inte bara en usel kritiker, jag är en dålig journalist också. Men jag tar risken: jag förstår inte alls varför man nödvändigtvis måste ägna en intervju åt att briljera med vad man själv har funnit för brister i författarskapet.
Men det är jag det. Och nu ska jag inte bara ha ångest inför min intervju med Cartarescu i morgon, jag ska dessutom ha ångest för Thentes frågor, som förstås kommer att vara mycket smartare än mina. Facit kommer i två stora (fast en lite viktigare) morgontidningar nära er, någon gång inom de närmsta dagarna.

UPDATERING: Jag glömde ju att nämna att Malte intervjuade Cartarescu redan 2002 - en mycket bra intervju i GP som dessvärre inte ligger ute på nätet (Malte, du borde lägga ut den på Errata). Att hans frågor var smartare än mina hyser jag inget som helst tvivel om. Men det kan jag bära.

 

Annina