Lite mer Maja (och inget om kvinnor på Expressen Kultur whatsoever)

Jag kom precis hem från Malmö och en sommars kultursidesjobb och har typ glömt hur man bloggar, så jag blir både lite upphetsad och lite ängslig över debatten som pågår här. Man blir en smula avtrubbad när man inte varit i Stockholm på ett tag (och det är förstås ganska skönt).
Anyways. Maja Lundgren recenserade jag så det känns egentligen konstigt att kommentera det vidare, men som någon (Katrine Kielos?) påpekat eller iallafall antytt känns den, såhär ett par veckor efter läsningen, lika mycket som en roman om ofantligt olycklig och destruktiv kärlek som om manskonspirationer.
Manskulturen i kulturen känner nog, som Annina påpekar, varenda kvinna i branschen igen sig i, mer eller mindre. Den där brutala förtvivlan-slash-galenskapen som drabbar Maja Lundgren då hon blir förälskad i fel person, eller en person som åtminstone inte är så mottaglig som hon hoppats, är kanske däremot något inte alla stött på. Själv måste jag säga att det (dessvärre) var dom bitarna jag kände igen mig allra mest i - när man blir en total kärleksdåre. När man vet att man uppför sig som en knivkastande jävla tok och inte har en chans i världen att hejda det, när man gråter och hotar och hatar och blottlägger inbillade eller faktiska könsstrukturer och lägger sig under dörrmattan på en och samma gång.
Jag kommer ihåg den där fullständigt förtärande vreden som formligen rinner av sidorna i Myggor och tigrar. Jag kommer ihåg hur den fick mig att klumpa ihop de mest vitt spridda ting i en och samma elakartat växande mig-mot-världen-och-mannen-konspiration. Det var nåt så fasansfullt jävligt och, såhär länge efteråt och långt bort, nåt så enastående nyttigt. Jag ska inte säga att jag lärde mig skillnaden mellan ömhet och besatthet, men jag blev åtminstone medveten om den hårfina gränsen dom emellan.
Som raseriutbrott tycker jag fortfarande Maja Lundgrens text är ohyggligt modig, om än knappast universellt tillämpbar på alla kvinnor i kulturvärlden. Men det är som en skildring av kärlek och besatthet den är som allra modigast, eller kanske allra mest gripbar - när man känner sig ensammast och galnast i världen och inte förmår göra nånting åt det. Precis så vidrig, sönderslitande och själsförminskande som kärlek - också - kan vara.

Anna