Jag trodde verkligen aldrig att jag skulle skriva om Alex Schulman-gate, men det gnager i mig så mycket att jag ändå känner att jag måste. Det ger mig kraftig ångest att se Alex Schulman tala ut i tv och tidningar om hur mediafiguren Schulman tagit över och blivit ett monster. Hur han känner äckel inför den han har blivit. Jag känner inte Alex Schulman, vet inte om han bara bullshitar för att försöka rättfärdiga en eventuell uppsägning eller om alltsammans bara är en ironisk stunt från hans sida.
Eller om det är så att han faktiskt menar det han säger.
Men en sak vet jag, och det är att jag känner igen den där ångesten som han beskriver. Det kanske låter parodiskt att just jag gör det, som inte är ens en promille så känd som han och dessutom skriver mestadels på rumsrena och "fina" kultursidor, men jag tror att de flesta människor som exponeras i media förr eller senare hamnar i den känslan. (I alla fall de som är någorlunda reflekterande, och två saker får man säga om Alex Schulman, oavsett vad man tycker om honom: han är inte dum och han är inte obegåvad.)
Självbilden blir väldigt schizofren när man regelbundet visar upp en del av sig själv i offentligheten. Jag minns fortfarande när jag förlorade den där oskulden: när min karriär tog fart var jag upp till en viss nivå bara smickrad över att människor ville läsa mina texter. Jag fattade för övrigt knappt att människor faktiskt läste det jag skrev, fortfarande har jag svårt att föreställa mig att det jag skriver läses av några fler än mina närmaste.
Men någonstans mitt i det där, jag tror det var när jag fick mitt första hatbrev, insåg jag att människor gick omkring och hade en massa bilder av hur jag var, bilder som jag själv inte alls kände igen mig i. Det allra värsta var att till viss del kunde jag se vad det var de såg - även om jag inte kunde relatera det till mig själv. Och jag förstod dessutom att det var jag, genom det jag skrev, som till stora delar hade varit med om att skapa den här bilden.
Till viss del tror jag att man måste skapa ett alter ego när man skriver. Man måste helt enkelt göra det för att våga skriva. Jag slås ofta av att människor som är aggressiva i sina texter visar sig vara väldigt blyga och tillbakadragna privat. Det är svårt att se hur det hänger ihop - och ibland tycker jag synd om dem för att det verkar vara så stor diskrepans mellan vilka de är offentligt och privat. Jag har inte det problemet; jag tror att de flesta som läst mig nog hyfsat väl känner igen mig om de träffar mig.
När man blir framgångsrik i media har mediapersonan en tendens att ta över. Det förväntas saker av en. Vissa av ens sidor dominerar mer hos en del uppdragsgivare än hos andra. "Vi vill ha något roligt, kan du inte vara lite vass", säger t ex en del redaktörer, och sen när man väl är det vill de inte ha det för då har man gått över någon gräns för vad just den där tidningen klarar. (Och det finns för övrigt inget värre än att "vara rolig" på beställning.)
I seriösa kultursammanhang löper man däremot alltid risken att betraktas som ytlig när man dristar sig till att vara lite rolig. Det där går inte att få ihop.Ibland är man rolig, ibland är man det helt enkelt inte. Man måste få ha friheten att vara både rolig och allvarlig, även om mediaklimatet fortfarande sällan tillåter sådana humörväxlingar.
Just hemkommen från bokmässan, där mediahäxan har härjat i tre dygn, känner jag mig väldigt, väldigt trött på henne. Jag har hängt upp henne på en krok i hallen och tänker inte använda henne på ett tag. Hon som festar oavbrutet, skvallrar och känner alla (åtminstone nästan), hon som ska vara med överallt. När den där andra, hon som inte är mediahäxa, mest vill sitta i fred i ett rum och vara vansinnigt djup, sova eller kanske gå ut i skogen och plocka lite svamp.
Ibland gillar jag mediahäxan. Jag tycker att hon är lite nyttig för mig, som led av konstant dåligt självförtroende upp till 30 års ålder. Men ibland hatar jag henne och undrar vad hon gör med mitt liv. Ofta skrattar jag åt henne; hon är skrämmande lik min sitcomhjälte Frasier Crane: den där lite förstulna självgodheten, fåfängan och bekräftelselängtan som ständigt försätter en i moraliska valsituationer.
Det säger något om mediaklimatet idag att till och med jag känner så här, jag som har hållit på förhållandevis länge och dessutom inte gjort mig känd för att lämna ut mig själv särskilt mycket. Jag har lättare att hantera det idag än jag hade för några år sedan. Men när jag ser yngre kollegor som befinner sig precis i det där berusande skedet när man just håller på att "bli" någon känner jag ibland att jag vill säga åt dem att vara rädda om det de har. Just i det där stadiet går allting så fort. Det så lätt att i rena fåfängan tacka ja till saker man egentligen inte borde göra, styra in sin karriär i fel riktning. Tills man till slut tappar sig själv helt och hållet och glömmer varför man en gång började göra det man gör. Det är så lätt att flytta gränserna. Så lätt att fläka ut sig mer än man egentligen mår bra av, låta bekräftelsemonstret växa till monumentala proportioner.
Man överdriver sin egen betydelse. Hela vårt mediasamhälle idag är överfyllt av självupptagna människor som överskattar sin egen betydelse.
Och den som har skildrat just det där bäst i år är Daniel Sjölin i sin lysande bok Världens sista roman. Jag tillägnar den Alex Schulman (som på många sätt är en briljant skribent ) och hela resten av vår media- och kulturvärld.
Annina
