Hejhej, jag har varit i det närmaste internetlös i ett par veckor, och det är fantastiskt för produktiviteten – jag har inte fått så mycket gjort på så kort tid sen det där välsignade året då jag tyckte det roligaste som fanns var att skriva skivrecensioner för 100 kronor stycket. Men nu är jag tillbaka och ska klaga. Det här är vad jag ska klaga om: pengar.
Jag ska, God willing, ta i trä, pepparpeppar, och ungefär tiotusen andra besvärjelser, nämligen få användning för min föräldraförsäkring i vår. Och som enskild näringsidkare är reglerna, hur ska vi säga, lite speciella. Eller, snarare, som enskild näringsidkare med FA-skattsedel.
För er lyckliga människor som är anställda – eller nu ska vi inte ta i, jag är oftast ofantligt lycklig över att inte vara anställd eftersom jag har obstinata drag och inte tål när någon försöker bestämma över mig – så innebär en FA-skattsedel att jag har statens, eller åtminstone Skatteverkets(och det känns ju lite som samma sak) tillåtelse att tjäna mina pengar både som anställd och som uppdragstagare, alltså på faktura där jag själv betalar in sociala avgifter.
Det har jag gjort de sista åren: större delen av året har jag arbetat i mitt eget företag men på sommaren har jag jobbat som vikarie på Sydsvenskan. Dels för att jag velat – trevligare arbetsplats får man bokstavligen leta efter – men också för att jag varit så illa tvungen för att få in tillräckligt med pengar. Som Lisa Förare Winbladh sade i Sara Bergs intervju i samma Sydsvenska nu i helgen: frilansarvodena för skribenter är nere på 1991 års nivåer. Jag kan tänka mig att det är annorlunda om man är, säg, högprofilerad man som skriver mycket för, säg, Café, men nu är jag ju inte det.
Det är inte specifikt det där, arvodena alltså, jag ska klaga på idag, det är för övrigt en utomordentligt meningslös sysselsättning. Och jag har ju valt den här tillvaron själv. Jag tjänar ganska lite pengar, men jag slipper kickoffer, teambuilding och formulaiserade ”utvecklingssamtal”. Jag kan sova till elva – inte för att jag gör det, semi-lutheran som jag ändå är, men jag kan. Jag kan skriva om ”Ordförande Persson” ena dagen och om stilbloggar den andra. Jag kan framleva mina dagar i fleecejacka från Blåkläder, pyjamasbyxor, gårdagens mascara och lånade foppatofflor, och det händer att jag gör det också (ni skulle sett mig häromveckan). Det är härligt. Det är fritt. Det är roligt. Det är allt jag någonsin drömde att det skulle vara när jag sade upp mig från min senaste anställning efter att ha peppat på revolutionsromantik och Office Space några veckor.
Däremot, och nu tänker jag alltså komma till saken, är det såhär: de månader jag gjorde som visstidsanställd på dagstidning kommer inte att räknas med när det ganska snart är dags att räkna ut min mammapenning. Ni vet det där som jag ska få för att kunna dra runt med min feta barnvagn, amma offentligt, ta er plats på bussen och dricka latte hela dagarna. Jag har alltså varit med och, via den skatt som drogs på min lön i somras, betalat in pengar till ett socialförsäkringssystem som jag inte får utnyttja eftersom jag betalat in skatten i ”fel” form. Detta trots att jag, och jag upprepar mig, har skriftligt på att jag får arbeta som både anställd och egen företagare. Som lön och sommarsysselsättning var det utmärkt, men ur socialförsäkringsperspektiv är det alltså fullständigt förlorade pengar.
Det borde ju liksom tillhöra både rimlighets- och rättviseprincipen att allt arbete man betalat skatt för borde räknas med. Och man kan ju tycka att en regering som dagligen hetsar till egenföretagande, inte minst bland kvinnor, snarast borde se till att dessa egenföretagande kvinnor också kan ta del av det som ofta brukar kallas ”världens bästa föräldraförsäkring”. Jag skrev till den regeringen för tre månader sen och frågade varför det inte är så. Dom har inte svarat. Kanske är det jag som är korkad och kan för lite om nationalekonomi för att förstå en eventuell logik i det här. Kanske tillhör jag en för liten grupp egenföretagarkvinnor för att det ska vara det minsta intressant att ta hänsyn till oss. Kanske tycker handläggaren på Näringsdepartementet att min fråga var för tråkig och lade den underst i högen. Eller så kanske jag bara borde ge upp alla mina principer, bli hemmafru och ansöka om det där förbannade jävla vårdnadsbidraget.
Anna
