Ny tidskrift: Kritik (och lite om sågningens mening)

Sopig bild, jag vet, men jag har ännu inte installerat min julklappsscanner.

Det har varit nyhetstorka även här på Shampoo Rising ett tag. Arbetsbelastning, idétorka, förkylning och familjetrassel har gjort att vi (eller jag kan ju bara tala för mig själv förstås) hållit en låg profil ett tag. Men nu känner jag mig nödgad att informera världen - eller åtminstone den del av världen som är intresserad av arkitektur  och välformulerad ilska - om en ny tidskrift. Den heter rätt och slätt Kritik.

"Kritik" börjar för övrigt bli ett av vår tids mest missbrukade ord. Speciellt gillar man ordet inom den populärkulturella sfären. Det skänker en (ibland) välbehövlig tyngd åt mer eller mindre hafsigt hopkomna åsikter om man kan kalla dem kritik i stället för just åsikter eller krönikor.
Äsch, nu är jag bara jättegnällig förstås. Ganska ofta känner jag mig som Statler & Waldorf, de där sura farbröderna som satt på övre balkongen i Mupparna och dissade allt. Anna och jag funderade till och med ett tag på att starta en anonym blogg (om jag inte minns helt fel) som helt enkelt skulle heta "De där gnälliga farbröderna i Mupparna".

I alla fall, Kritik är en ny arkitekturtidskrift med lite anonymt utseende som ges ut av Pär Eliaeson, arg arkitekturkritiker i bl a Expressen. Eftersom jag själv bor med landets andra arga arkitekturkritiker (det finns bara två såvitt jag vet) damp första numret av Kritik ner i vår brevlåda härom dagen. Gudarna skall veta att jag sällan orkar läsa arkitekturtidskrifter speciellt noga (efter att själv ha försökt göra en under det tidiga nittiotalet tröttnade jag rejält på arkitekternas irriterande bildningskomplex och obändiga lust att därför krångla till sitt skrivande på det mest pretentiösa sätt  - en ovana som håller i sig än idag).  Men Kritik är rolig. Och framför allt är den uppfriskande arg. Pär Eliaeson är så välformulerat cynisk och elak att han i sina mest inspirerade stunder får Staffan B  och Kjell Häglund att framstå som Mustafa Can. Okej, jag kanske överdrev lite nu, men ni fattar traditionen Eliaeson verkar i.

Pär Eliaeson tar dessutom stora risker med det han skriver: konsekvent ägnar han sig åt att såga av den gren han själv sitter på. Arkitekturvärlden är inte stor; och Pär Eliaeson ger sig med vällustigt raseri på de få publikationer som skulle kunna tänkas ge honom skrivjobb framöver. Han skriver om dumhet, förytligande, medialt toppstyre och tecknar bilden av en liten otäckt snäv bransch där alla håller varandra om ryggen och få vågar stå för sin åsikt. Utan att vara överdrivet insatt i arkitekturens värld kan jag bara konstatera att det går alldeles utmärkt att applicera även på andra delar av kulturvärlden.

Många anser att meningen med kritik, själva essensen av kritikens väsen, är att kunna skriva välformulerade sågningar, spy ur sig galla med guldglänsande lyster. Jag håller inte med om det. Det är alltid enklare (och tacksammare) att få ur sig en rolig sågning än att föra ett intressant resonemang. Alltför många sågningar slår in öppna dörrar, går på upptrampade stigar. Det är lätt hänt, jag har gjort det själv många gånger. De flesta har gjort det. Att skriva kritik är att föra ett ständigt krig mot klyschan - för att parafrasera Martin Amis bok med samlad kritik som har den briljanta titeln The war against cliche (rekommenderas!).
Det är ett av skälen till att det  är så roligt att läsa tidskriften Kritik: den siktar rakt och den siktar hårt, där faktiskt inte så många vågat eller orkat bege sig.

Annina