Apropå rubriken - jag förstår förstås att det kan uppfattas som hädiskt, eller åtminstone korkat, att kalla Jesus "fiktiv", men ni fattar förhoppningsvis hur jag menar. Här är då del 2 i raden av mina högst verkliga låtsasförälskelser: den kanadensiske skådisen Jonathan Crombie i rollen som Gilbert Blythe, den frimodige yngling som efter åratals trånande vinner Annes hjärta (flina inte, man måste använda uttryck av typen "vinna hjärtan" i det här sammanhanget). Sommaren mellan nian och ettan gjorde jag i princip inget annat än att titta på tv-versionen av Anne på Grönkulla, sucka och sukta. Håret! Västarna! Hängivenheten! Schvunget i hans gestalt då han vandrade genom äppelträdgårdar eller besteg gammaldags herrcyklar!
Såhär 20 år efteråt har strålglansen kanske mattats en smula: han har egentligen lite för små tänder och lite för mycket trubbnäsa för min mognade smak. Och är inte Gilbert-figuren lite väl ädel? Men ändå, jösses så betuttad jag var. Det dröjde pinsamt länge innan någon kärlek av kött och blod kunde matcha den vi hade, Gilbert och jag.
Anna
