Da original singles, coming right at ya. Det är deras fel alltihop.
Jag hade tänkt skriva om det här redan i julas, när DN hade en artikel om hur sorgligt det var för alla SINGLAR till jul, för då just till julen längtar ju alla SINGLARNA efter ”någon att julpyssla ihop med”. Häromdagen när jag städade mitt skrivbord hittade jag den där artikeln igen, och precis samma dag hade DN en ny artikel om att butikerna mer och mer anpassar sig efter SINGLARS behov (även om man ännu så länge var osäker på om SINGLARNA verkligen ville köpa matvaror som var speciellt avpassade för SINGLAR), och även restauranger har börjat införa så kallade ”sambord” så att inte SINGLARNA ska behöva sitta ENSAMMA när de går ut och äter. Operan har speciella SINGEL-kvällar, det finns SINGELSHOPPING, ja, det finns helt enkelt massor av aktiviteter för SINGLAR berättar DN i en liten faktaruta med rubriken ”Så träffar du singlar”.
Just det där med ”SAMBORDET” på restaurang verkar extra jobbigt för övrigt. Just när det faktiskt börjat bli socialt accepterat att även kvinnor ibland går ut och äter ensamma, så skall det alltså förutsättas att man självklarhet är ute efter att TRÄFFA någon. Umgås lite med andra SINGLAR som man automatiskt förväntas ha mycket gemensamt med, eftersom den personen ju inte heller har sex och julpyssel med någon särskild.
Det är ett faktum att många människor i storstaden lever ensamma, av tusentals olika anledningar gissar jag. Det är däremot INTE ett faktum att alla ensamstående, som DN speglar det, automatiskt inriktar sina liv på att hitta Någon Att Julpyssla med. När är man förresten SINGEL? När man inte har sex med någon som bor under samma tak som man själv?
Det är något otäckt stigmatiserande över hela SINGEL-begreppet. Min bästa vän X, som enligt alla tekniska definitioner är singel (eftersom hon alltså inte ligger med någon som hon bor tillsammans med), avskyr ordet, liksom många andra SINGLAR jag känner. I begreppet ”singel” ligger en stereotyp; ett slags rastlöst irrande storstadssjäl, en glammig människa som tar för sig och festar loss, men innerst inne förstås ständigt är på jakt efter Den Rätte, någon att julpyssla med.
”Jag är ensamstående, säger X. Det är en jävla skillnad. Jag identifierar mig inte ett dugg med någon swinging singel”.
Det är det satans Sex and the Citys fel alltihop. Hur rolig den serien än var så har den bidragit till att varenda ensamstående 75-åring nu skall kallas för SINGEL. Och hur okonventionell den än verkade så var den också i grunden ganska traditionell. I slutänden är det parrelation och julpyssel och gemensamt porslin som är det eftersträvansvärda.
I den där snyftiga julartikeln i DN intervjuades en frånskild SINGEL-karl som tyckte att det var meningslöst att vara ledig om han inte hade barnen (tonåringar) ”då kan man lika gärna jobba”. Då tyckte man ganska synd om Peter, 42 år, inte för att han var SINGEL utan för att han verkar ha ett så tråkigt liv att han hänger upp precis allt på sina tonårsdöttrar som ändå snart kommer att flyga ur boet.
Normen styr, så oändligt mycket mer än vi tror. Familjenormen, parnormen, heteronormen. Många ensamstående vänner till mig har vittnat om att de ofta känner sig som losers i andras ögon för att de inte är ”gifta” och har barn. Även om de i själva verket är ganska nöjda med läget som det är. Men det där medialt vulgariserade SINGEL-begreppet gör att de känner att de måste leva upp till en schablonbild de inte kan identifiera sig med. Det är faktiskt fullt möjligt att leva ensam utan att ha som primärt mål i livet att hitta en partner. Det är dessutom inte omöjligt att leva ensam och vara ihop med någon ändå. Det är fullt möjligt att leva ihop med någon och ändå vara jävligt ensam. Det finns faktiskt alla varianter.
Annina
