War Journalist Action Figure - en Riktig journalist. Komplett med rutig skjorta och väst.
"Det är bara mediamänniskor som läser er blogg" brukar O säga - hur han nu anser sig kunna veta det, han som aldrig läser några bloggar alls. Själv har jag tack och lov fått ganska många bevis på motsatsen. Jag hoppas innerligen att det finns läsare av Annas och min blogg som inte jobbar med media - inte för att jag har något emot mediamänniskor per se (jo, det har jag, men bara när jag befinner mig i slutna sällskap och då gäller det bara en del mediamänskor), men det är ju roligare med en mer varierad läsekrets. Här kommer dock ett inlägg som kanske skrämmer bort alla som inte jobbar med media: jag ber om ursäkt i så fall, och hoppas ni kommer tillbaka en annan dag. Å andra sidan, med tanke på att det fortfarande finns personer som t ex folkpartisten Johan Ingerö, som tror att kulturjournalister tjänar massor av pengar, så kanske en och annan icke-mediaperson borde stanna kvar och läsa vidare ändå.
Jag har just fått en enkät från Journalistförbundet och Södertörns högskola där jag ombeds svara på ett antal frågor om varför jag lämnat Journalistförbundet. Jag älskar ju enkäter, och det här är en karamell jag tänker suga på länge. Äntligen skall jag få en chans att tala om varför jag - för första gången under mitt yrkesverksamma liv - inte är fackligt ansluten i någon form. Det känns ganska anarkistiskt, lite som när Gudrun Schyman var politisk vilde, om ni minns. Jag är nämligen uppfostrad med att man ska vara med i facket. Det bara ska man, punkt slut. Jag är fostrad med att facket huvudsakligen är bra, för det står på den svagares sida, och kan hjälpa en i situationer av konflikt mot arbetsgivare. Jag har haft ganska många rötägg till arbetsgivare i mina dagar, och har blivit hjälpt av facket när jag varit anställd, både Journalistförbundet och det fack jag var medlem av innan jag började skriva på heltid. Jag känner människor som jobbar på betydligt mindre privilegierade arbetsplatser än jag har gjort för löner och med villkor som är rena förolämpningarna; det är förvisso inget gott betyg till facket, men likt förbannat det enda de har att sätta emot dumma arbetsgivare. Jag är övertygad om att kvinnor i reklambranschen aldrig skulle ha de fruktansvärt dåliga villkor de har om inte reklambranschen av tradition var en bransch där man röstar höger och därför är av inställningen: "Facket - jag är väl inte kommunist eller"! Eller som den glada egyptiska homsan H från mitt tidigare liv utbrast när han tillfrågades om att gå med i facket "What is facket? I don't need to join a fuckförening to get laid!".
Den första och mest konkreta förklaringen till varför jag inte längre är med i Journalistförbundet är ganska enkel: Jag var utfattig och hade inte råd att betala den gigantiska avgiften en månad, och inte nästa månad heller. Sedan glömde jag bort alltsammans ett par månader, det blev sommar och jag var bortrest. En dag fick jag ett brev där det stod att jag dessvärre var utesluten ur Journalistförbundet, och om det var så att jag ville bli medlem igen fick jag fylla i alla erforderliga papper en gång till.
Min första impuls var att göra det. Sedan hejdade jag mig. Jag började fundera över vad jag egentligen hade fått för de där drygt 500 kronorna jag betalat till SJF varje månad i X antal års tid. Visst, lite god rådgivning den gången när jag var anställd och hade problem med min chefredaktör. Men det är 12 år sedan, och jag och den chefredaktören har sedan dess försonats och båda gått vidare till lyckligare jaktmarker. Vidare har jag via presskortet snuvat en del museum på inträdesavgifter och haft aningen lättare att få pressackrediteringar. För att inte tala om hur VIKTIG det i början fick mig att känna mig att langa fram presskortet i tid och otid - lite som i gamla 40-talsfilmer när murvlarna hade presskortet instoppat i hattbandet. Men den känslan går över, tro mig.
Utöver det har jag varannan vecka fått en tidskrift, Journalisten, som till 99 procent vänder sig till fast anställa nyhetsjournalister inom dagspress och etermedier. Riktiga journalister. Sådana där som räddar världen varje dag på sina svettiga redaktioner landet runt. Inte sådana som jag, som jobbat på små tidskrifter och som mestadels skriver om kultur. Under alla år jag var anställd på en mindre branschtidskrift hittade jag knappt en enda artikel som behandlade den situationen och den verkligheten. Trots att jag vet att en stor andel av SJF:s medlemmar är just i den situationen. Och var man kultur- eller livsstilsjournalist (som jag också var) kände man sig som paria i Journalisten; här rådde skinnvästarnas, prillornas och de rutiga skjortornas imperium. Janne Josefsson territory.
Jag minns en gång när jag hamnade på en middag med två "riktiga" journalister och de ägnade en ansenlig del av kvällen åt att diskutera (över mitt huvud) om jag ens borde få vara med i journalistförbundet eftersom jag skrev i livsstilsmagasin, för "de är ju rena reklambilagorna, det vet ju alla". Även På Stan, som jag då skrev lite för, var f ö en reklambilaga i deras ögon. Deras förakt mot mig visste inga gränser. Samma reaktioner möter jag från nyhetsjournalister även nu, när jag också skriver om "seriösa" saker inom kulturområdet. Kultur är inte viktigt. Det är inte på riktigt. Inte ur politisk aspekt, och konstnärlig aspekt vet de inte ens vad det är.
Och så all denna självgodhet som genomsyrar journalistbranschen. En testosteronstinn och uppblåst gemensam uppfattning om att man är de enda världsförbättrarna och att det man gör är viktigare än det någon annan yrkesgrupp gör. Journalistik är förvisso viktigt, ingen tvekan om det. Och en granskande journalistik i alla former är förstås jätteviktig. Men det finns ganska många journalister i branschen som inte har fullt så stor anledning att vara självgoda. Ganska många som snarare borde skämmas för att se sig själva i spegeln. Hur det kan med självklarhet alltid anses som seriösare att göra t ex dålig kvällstidningsjournalistik (och ja, det finns bra och välskriven kvällstidningsjournalistik också) och skriva som en kratta, än att skriva bra livsstilsjournalistik eller kulturjournalistik kommer för evigt att vara en gåta för mig.
Journalisten blev betydligt bättre under Martin Jönssons chefredaktörskap. Sedan slutade han, och tidningen försämrades drastiskt igen. Idag är den knappast något jag är motiverad att betala drygt 500 kronor i månaden för. Det pratas mycket om att det är problem på redaktionen, jag kan bara säga att det har märkts i de senaste årens upplagor.
Men nu till pudelns kärna: Jag har varit yrkesverksam journalist i femton år, och under dessa femton år har inte frilansarvodena höjts med en enda krona. De ligger i rena summor på exakt samma nivå som då. Snarare har de alltså sänkts med tanke på inflationer och annat. Journalistförbundets frilansrekommendationer är ett skämt - i alla fall är det vad redaktionerna tycks tycka när man någon gång har mage att föreslå att man skall få avtalsenligt betalt. Varje gång jag skickar iväg någon ny liten faktura på 2.500 (INKLUSIVE sociala, givetvis) för någon artikel jag lagt massor av tid på känner jag mig som en sådan fruktansvärd loser. Medan våra släktingar copysarna inte slår på sina datorer för under 1000 spänn i timmen (exklusive sociala, vad fan trodde ni, man är väl inte dum heller?). Ska vi däremot sätta vår journalistiska heder på spel och skriva i kundtidningar är det inte sällan för arvoden som ligger på lägre nivå än de etablerade medierna. Okej, jag kan ha all förståelse för att Lyrikvännen inte har pengar att betala några stora arvoden, men när de ringer från ett kundtidningsföretag och ber en att för ett stort företags räkning i en "lite kul spaning" kartlägga "bostadssituationen i Sverige" för 1500 kronor inklusive sociala vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Ibland ombes man ha förståelse: "du förstår, det är så låg budget på det här projektet" och då förväntas man tycka synd om Absolut vodka eller vad det kan vara för stackars företag som är så fattigt. Det är svårt att lura människor som jobbat i kulturbranschen md sådana argument, kan jag säga som ett litet tips i framtiden.
Så lite är alltså våra pennor, våra tjänster och vår kunskap värda idag. Och det har jag betalat 500 kronor i månaden för att få bekräftat, månad efter månad, år efter år. Att jag ändå har en hyfsad ekonomi numera beror inte på höga arvoden utan på att jag jobbar jämt, dygnet runt. Vilket är något jag kan göra eftersom jag inte har familj. Den som har småbarn kan knappast förväntas att jobba i mitt tempo.
Därför har jag gått ur Journalistförbundet. Och jag är inte ensam; förbundet förlorar just nu stadigt medlemmar, och det är inte minst frilansarna som drar. Själv har jag bestämt mig för att sätta in de där 500 kronorna på en pensionsförsäkring i stället. Det känns som en mycket tryggare framtidsplan än att vara medlem i Journalistförbundet.
Annina
