Jag har tillbringat delar av helgen på den alternativa bokmässan Textival i Göteborg. Samtidigt hölls en liknande bokfest på Street i Stockholm, och den 26 april kommer originalet, Textmässan, i Vertigos regi att äga rum på Nürnberghuset i Stockholm.
Kalla mig romantiker (jo, att jag är det framgår väl dessvärre med all önskvärd tydlighet av tidigare inlägg), men evenemang som är så fullständigt jävla genom-indie som Textival gör mig alltid lite rörd och upplivad, lite på samma sätt som jag blir rörd av alla kulturengagerade pensionärer som befolkar ABFs seminarier. För att hitta ett äkta kulturengagemang måste man gå till de antingen mycket unga eller mycket gamla - medelålders människor är mer sällan engagerade i någonting utöver sina familjer och/eller karriärer.
Jag modererade ett frukostseminarium för utställarna på lördagmorgonen, folk lyssnade av någon anledning uppmärksamt - bara en sån sak. Allt var så där Engagerat, på ett sätt som det sällan är i den etablerade litteraturvärlden där det mesta lunkar på. Här (anlägger ett lätt darr på stämman nu) har ännu inte Mammon börjat spela den viktigaste rollen, utan det är faktiskt Litteraturen och tron på den, som är det viktiga. Och allt var lite lagom taffligt och småskaligt men väldigt entusiastiskt, det var trångt mellan bokborden och när poeter med svaga röster collageläste i cafédelen var det väldigt svårt att höra någonting eftersom man inte avskärmat lokalen från rummet där resten av mässan pågick.
Det har inte alltid varit så här mycket aktivitet; när jag läste litteraturvetenskap på slutet av 80-talet var litteratur inte speciellt hett i det yngre avantgardet, mer än att man skulle ha den obligatoriska Bulgakov uppstickande ur secondhandrockfickan. Litteratur ansågs som ganska tråkigt, och få hade energin att ägna sig åt det. Det var konst som gällde. Konst och franska filosofer. Folk ville starta gallerier, inte bokförlag och litteraturtidskrifter. Att tidskrifter som Kris ändå betraktades som coola var nog för att de också hade förankringar i konstvärlden.
Jag sa där på det där seminariet att det under mina år i branschen aldrig har varit så roligt att jobba med litteratur som de här senaste åren, och jag menar det verkligen. Aldrig har det hänt så mycket samtidigt, aldrig har det funnits så många aktörer som har tyckt att litteratur är viktigt. Det är otroligt stimulerande.
Mina vänner Stefan och Petter har myntat ett begrepp som jag numera ofta anammar: situationer kan vara antingen "bärstol eller grisblod". Alltså, antingen är känslan att man bärs fram på bärstol eller också får man som Sissy Spacek i Carrie en hink grisblod över sig. För min del var Textival bärstol, vilket var skönt eftersom det har varit ganska mycket grisblod i mitt liv på sista tiden. Alla var snälla och uppskattande. Folk gav mig böcker och tidskrifter. Men om ni tycker att den här beskrivningen är väl idealistiskt sockersöt så rekommenderar jag er att läsa Vertigomannens något mer grisblodsångande skildring av samma tillställning. Över huvud taget rekommenderar jag verkligen Vertigomannens blogg, jag borde ha gjort det för länge sen. Läs den! Och gå på Textmässan i Stockholm den 26 april!
Annina
