Shampoo Rising

Om italiensk postgang och postfroknars toalettvanor

Efterhandsillustrerar det här inlägget med en affisch för den roligaste film som någonsin gjorts om en brevbärarare, Fest i byn av Jaques Tati.


"Vi har ingen post langre". "Posten har upphort att existera". Sa brukar svenskar ofta saga till varandra och alla andra som orkar lyssna. Jag har sjalv sagt det manga ganger, och fortfarande ar det nagot som kanns...ja, lite oseriost med att jag maste ga och hamta mina paket i en tobaksaffar i stallet for pa ett riktigt postkontor. Jag har nu emellertid bestamt mig for att sluta klaga pa det svenska postsystemet. Det ar nagot vackert och unikt med en post som fortfarande kan leverera ett brev till nasta dag.

Nar jag var riktigt liten ville jag bli postkassorska. Det framstod for mig som det finaste, adlaste yrket. Jag beundrade dem oandligt dar de satt i sina luckor. Vad mer var; jag trodde inte att postkassorskor gick pa toaletten. I likhet med kungligheter stod de over sadana vulgariteter. Detta grundade sig i nagot forfluget som en av mina samre barnflickor sagt en gang nar vi stod pa ett postkontor och jag hogljutt undrade hur postfroknarna gjorde nar de ville ga pa toaletten. Jag tycker fortfarande att det var en befogad undran, sa fast som de satt i sina sma bas hela dagarna.
Min barnflicka, som inte var sa road av barn over huvud taget (mamma gav henne sparken kort darefter och jag fick tack och lov borja pa dagis i stallet) var vid det har laget ganska trott pa mig. Irriterat fraste hon:
"VET DU, JAG TROR POSTFROKNAR VARKEN KISSAR ELLER BAJSAR".
Ja, och jag var ju fostrad med att det de vuxna sa var sant. Och det var fullstandigt logiskt for mig att dessa overjordiska varelser, postfroknarna, varken kissade eller bajsade som vi vanliga dodliga.

Nu finns nastan inga postfroknar langre.Men en post finns det faktiskt fortfarande i Sverige. Det har jag inte minst lart mig efter att ha forsokt bedriva arbetsliv i Italien i nagra veckor. Trots att jag varit sa mycket i det har landet sa lurar jag mig ibland och tror att det ska fungera har som i Sverige. Typ att bussar ska komma nar det star att de ska komma, och inte plotsligt bara hoppa over en tur. (Italienarna reagerar pa dylika ting med resignation, de rycker pa axlarna och gar hem.) Att det skall finnas nagon enda affar som ar oppen pa sondagar eller for den delen mellan 13 och 16 pa dagarna. Att man skall kunna betala en vanlig rakning utan att ga igenom timmar av byrakrati.
Och att breven ska komma fram i tid.

Haromdagen fick jag mail fran en gammal bekant som bor i Florens. Hon ville skicka nagot till mig i ett brev (faktiskt en artikel om svensk litteratur fran en italiensk litteraturtidskrift dar jag - MOI - ar citerad som "il fine critico militante", men det hor forstas inte hit, jag ville bara skryta lite). Det brevet tog det EN VECKA for att komma fram. Att aka tag mellan Cupra och Florens tar cirka fyra timmar. Det ar nagot som som inte stammer dar.

"Det ar just sant dar som gjorde att Berlusconi kunde vinna valet en gang till", muttrade min pappa nar jag beklagade mig for honom. Han ar hardad efter att ha bott har i ett antal ar.

Ett par kontaktlinser och en bok som jag skickade till min pappa fran Sverige tog tva veckor pa sig for att komma fram.Darfor hyste jag inte gott hopp nar en av mina redaktorer erbjod sig att skicka en recensionsbok hit. Mycket riktigt, igar hade den fortfarande inte kommit fram, fast det var over en vecka sen han skickade den. Pa mandag aker jag tillbaka till Sverige, alldeles for tidigt for att posten ska hinna komma. Jag ringde forlaget och bad dem skicka annu ett ex till min adress i Sverige.

Men idag, lordag, stod den plotsligt dar ovanpa postladan i trappen. Helt ovantat, just nar jag gett upp. De har visserligen ett helt oberakneligt postsystem i Italien, men lordagsutdelning har de i alla fall. Det ar mer an vi har i Sverige.

Hej hej fran Perry Farrell-cafet, Grace Jones sjunger La Vie En Rose pa radion.

Annina

En liten blogg om kronofogdar och inkassoforetag

Man skulle kunna tro att det finns trevligare saker an Intrum Justitia och Kronofogden att tala om nar man sitter pa en solig balkong med utsikt over Adriatiska havet, men da kanner ni inte mig och min pappa. I alla avseenden ar jag min fars dotter; hur manga ganger jag an har onskat att jag arvt en liten promille av min mors oklanderliga ordningssinne sa ar det bara att konstatera - jag har arvt alla min fars gener nar det galler blanketter, papper och ekonomi. Vilket innebar att vi glatt spenderar pa oss sjalva och andra under de korta perioder nar vi har pengar, for att sedan inse att vi ar mer eller mindre utlamnade till inkassoforetagens valvilja.Och den brukar, som bekant, inte vara direkt overdriven. Vem skulle anlita ett valvilligt inkassoforetag?

"Din pappa hatar att oppna bruna kuvert", brukade min mamma saga, for pa den tiden var kuverten bruna. Det ar de inte idag, men det ar lika jobbigt att oppna dem for det.

"Du blir mer och mer lik din pappa for varje dag", brukar O saga, och det ar inte menat som en komplimang.

Min pappa berattade for ungefar hundrade gangen vallustigt historien om den skanske kronofogde som nagon gang pa 60-talet sa till honom att "Det, herr A, skulle ni ha tankt pa innan ni borjade leva over era tillgangar. Nu har jag inte tid att lyssna pa era problem langre, herr A."

Idag ar ju inte kronofogdarna alls sa fordomande. Tvartom, de fa ganger jag haft oturen att ha med dem att gora har de varit vanliga och forstaende. Jag tror de maste det. Det har ar 2000-talet och de ekonomiska klyftorna i Sverige blir knappast mindre. De laginkomsttagare som har torskat ekonomiskt i var blanka samtid kan knappast bemotas med snipiga fraser om att "leva over sina tillgangar" langre. Och aven de andra, de som faktiskt lever over sina tillgangar med hjalp av alltfor lattillgangliga lan, de fortjanar att behandlas med viss respekt de ocksa.

Jag laste for ovrigt en rolig artikel nyligen om nagon som var pa jakt efter Sveriges snallast kronofogde. Denna illa valda reklamslogan visade sig verkningslos da ingen kronofogde ville stalla upp pa att vara Sveriges snallaste.

Annat ar det med inkassoforetagen. De behover inte ens latsas vara snalla. "Intrum Justitia", det ar ett namn som inger respekt och darrande fasa. Man har inte mycket att satta upp mot ett foretag som kallar sig Intrum Justitia.

Vissa inkassoforetag later mer trivsamma, som t ex "Skargardsinkasso". Man forestaller sig nagra snalla tanter i fiskartrojor som sitter ute pa nagon o och vanligt men bestamt ber folk betala sina rakningar. "Birka inkasso" har lite samma klang.

Men sjalv tror jag mer pa de skrackinjagande namnen. O fick till sitt foretag en gang en reklamlapp for nagra som kallade sig BALTIC INKASSO. Det antyddes i hyfsat fortackta ordalag att om man hade kunder som inte betalade kunde Baltic Inkasso driva in pengarna med alla mojliga metoder.

Sant pratar vi om i solen vid Adriatiska havet. Och mellan dessa pratstunder jobbar jag som en idiot. Hej hej, Perry Farrell-mannen pa Internetcafet halsar.

Annina

Hej på ett tag och en discoklassiker

Nu åker jag iväg till Italien för lite pappa-vård och är hänvisad till Internet-caféet med Perry Farrell-mannen. Kanske lite glesare uppdateringar från mig de närmsta veckorna, kort sagt.

Men som tröst (inte för att jag tror ni sörjer, men i alla fall) kommer här världens bästa discolåt alla kategorier:

Annina

Samtid

Anna

Nästan som födelsedag

Läs Annas fina inlägg nedan och fatta hur fantastiskt det är att få ha en sådan vän och medbloggerska. Som dessutom fyller år idag: grattis!

Jag ville egentligen låta det inlägget stå kvar överst ett tag, men jag måste ändå braka in och störa friden med det lilla fina glädjeämne som livat upp min dag: Jag har fått brev från mannen med Solfilmen! Alltså han som har ritat filmen med den lilla solen som går upp och ner i TV, den som har gått i över 40 år och som jag när jag var liten trodde dog varje gång den åkte iväg på sitt moln, och därmed tyckte var enormt sorglig.

Jag skrev om den där filmen i en tv-krönika för ett tag sedan, och idag fick jag ett tackbrev från Sverker Lund, skaparen av Solfilmen, och även den som hörs gäspa när solen börjar bli lite sömnig framåt eftermiddagen. Sverker Lund försäkrar i brevet att solen absolut inte dör, utan bara somnar: "Han blinkar ju till Dig innan han försvinner ut ur bild åt vänster! Högst levande".
Sverker Lund skickade ett litet hemgjort kort med solen på också. Min dag är så fulländad efter detta. Det är nästan som om jag hade födelsedag, jag också.

Annina

Om födelse och födelsedagar och döden och oron och kärleken

Nåt av det fånigaste man kan göra på en blogg är, har jag förstått, att be om ursäkt för att man skriver så sällan. Ändå är det med nån sorts sådan jag inleder det här, och dessutom med ett skäl som jag alltid tyckt känts synnerligen tveksamt att vifta med, nämligen närvaron av ett barn. I det här fallet mitt barn, och allt det andra som är mitt liv just nu och som är en bit ifrån de gamla vanliga sakerna: typ media, rödvin, resor, ni vet.

Hon är 3 månader gammal nu, och det är med viss vånda jag skriver ”hon” eftersom jag har en inbyggd motvilja mot att exponera någon som inte valt själv - någon som för närvarande inte vet att hon är en egen individ och ännu är lyckligt ovetande om både bloggar och sin mammas förhållningssätt till, och delaktighet, i sådana. Jag har provat att skriva om henne, fått ner några meningar, markerat, deletat. Det har inte gått, jag har inte kunnat, hon har låtit sig fogas in i mitt språk lika lite som tusen tryck med digitalkameran fångar hur hon verkligen ser ut. Inte för att jag inte tror att det finns relevanta grejer att säga i ämnet. Bara att jag inte lyckats formulera dom. Ändå har oförmågan känts lite löjlig. Jag menar, erfarenheten är ju inte unik, inte ur ett allmänmänskligt perspektiv åtminstone. ”Ni är inte den första familjen vi haft här”, som den grånade barnmorskan på återbesökskliniken sade när vi med skräckhärjade ögon kom in för att kolla upp vår dotters gulsot. Nej, det är ju just det. Finns det överhuvudtaget kvar något nödvändigt att säga, något som ingen annan tänkt eller uttryckt och förmodligen gjort bättre, liksom innerligare eller klokare?

En sak som slagit mig är den intensiva känslan av förgänglighet som kommer med ett barn. Det finns ju en del standardfraser som följer med barn - alla rör vid barnet som den största glädjen, om en kärlek som spelar på alldeles egna villkor, om livets mening sådär i största allmänhet, blablabla. Eller, inte blablabla, inte bara, för jag är ju där jag också – ni vet, pussa på pyttesmå fingrar, leta likheter eller åtminstone projicera dom, skicka hundratals MMS med leenden i olika grader av snedhet, göra schemauppställningar för mat och bajs, smakandet på nya titlar som farmor, morbror, morfar. Ändå är det en vemodig botten i alltihop, den sortens vemod som följer med vetskapen att man just är uppe i något enastående som kanske inte kommer att bestå. Vi pratade om det för inte så länge sen, nån kväll när hon somnat, och det sades nåt i stil med att nu har man blivit medveten om livets ändlighet. Vetskapen om att man ska dö, helt enkelt. Jag har aldrig varit så rädd för döden som nu, aldrig smågråtit så ofta som nu, aldrig sett livet och levandet mer som det biologiska faktum det är. På sätt och vis aldrig känt mig mer ensam. Eller kanske inte ensam, men ni vet det där man säger om att vi alla dör ensamma? Det tänker jag på, inte hela tiden, men ofta. När vi är ute och går, hon och jag, eller vi, eller bara jag, tittar jag på människorna runtomkring och ser nummer i familjeskaran, spår av föräldrar eller syskon jag bara kan gissa mig till, alla möjliga sorters känslobagage, ett liv som börjat för 4 eller 32 eller 77 år sen och som någon gång ska ta slut. Människorna bakom barnvagnarna delar jag något mer med än kaffemuggen i handen och ”Rätt start”-speldosan vi fäst i suffletten (och förmågan att få irriterade blickar från omgivningen, förstås, men det är en annan blogg) och det är den uppslukande skräcken för att förlora alltihop. Jag minns att min mamma fick fruktansvärd huvudvärk för några år sen, kanske tio, att hon fick åka in akut och att det sen visade sig vara ingen fara. Jag tyckte jättesynd om mamma, förstås, men jag kan överhuvudtaget inte komma ihåg att jag blev rädd eller orolig. Att det skulle vara nåt mer än nån sorts riktigt jävlig engångsmigrän – vilket det inte heller var – slog mig inte ens. Idag hugger det till i magen om det står ”missat samtal” i mobilen och det är från någon i familjen eller närmaste vänkretsen: det må vara bråkdelen av en sekund, men jag utgår alltid från att det hänt något otäckt, något som kommer att rasera alltihop, ta ifrån mig lite eller allt jag har.

Och så alla tankarna på vilket liv man fött henne till, hur det ska bli, oron för när det inom ganska kort inte bara är vi tre i en bubbla. På många sätt är det som att vara liten själv igen, jag har sällan känt mig närmare min egen barndom än nu, personen eller snarare personerna som jag varit innan jag blev den jag är idag, på min 35-årsdag, min ”scary age”-födelsedag. Jag & min bästis Anna på dagis. Den lätt beskäftiga sjuåringen. Motvallspersonligheten som började formas i åttan nånting. Den som drömde om nåt annat än Laholm men ändå tyckte ganska mycket om att vara där. Åren i Lund med vit foundation och cigaretter och iste och mediokra studieresultat och en fuckyouattityd som nog inte var helt min egen men passade bra just då. Flytten hit, kärlek, hjärtesorg, vänner som fasats in och ut, alla brev och mail och samtal och inbillade och verkliga djupsinnigheter och alla lägenheter och kvällar och nätter och dagar och ännu fler lägenheter och kvällar och nätter och dagar, och så summan av delarna som sitter här idag och som ska ta hand om en ny människa, som tolkar och tyder henne i termer hon inte känner till och minnen hon inte delar.

Ibland känns uppgiften övermäktig, som om vi kanske borde fortsatt som vi redan gjort för att det varit enklare, för att det är något vi redan kan och blivit så bra på: att vara bara vi två, hyfsat typiska innerstads-DINKS som bokar resor och dricker vin och ligger skavfötters i soffan och talar med varandra om varandra. Det var också stort, också ganska ofta underbart, men så mycket lättare att hantera. Jag funderar en del på hur fan vi vågade göra det här, tänker på hur pratet gick, hur instrumentellt det var när allt handlade om att räkna dagar och bli gravid, om hur abstrakt det var att ha henne i kroppen, hur jag inte tyckte det var det minsta ”magiskt” med ultraljudet och hur det visserligen var roligt när det nån gång poppade upp en arm eller fot från insidan av magen men att jag inte hade en känsla för att det var ett barn, vårt barn, en människa, att jag undrade hur jag skulle reagera när han eller hon väl kommit ut, att jag inte sov på fyra dygn och nästan inte klarade att möta hennes ögon för att det blev för mycket. Min kompis P har flera gånger bett mig berätta hur det känns, "egentligen", uppmanat mig att inte vara "politiskt korrekt", inte väja för "de jobbiga grejerna". Jag tror fortfarande inte jag kunnat ge honom nåt bra svar.

Hon föddes på dagen, nästan på klockslaget faktiskt, fem år efter att jag vaknat hos hennes pappa i en liten lägenhet söder om stan, morgonen efter kvällen då vi bestämt oss för att bli tillsammans igen, då vi gått längs Götgatan och stärkta av några drinkar försiktigt strukit oss mot varann innan vi gick ner i tunnelbanan och klev på och av samma tåg. Jag vet att det är en konstig slump och att hon dessutom kom lite för tidigt och att det säkert inte hade någon högre mening, men jag älskar att tänka på det.

Anna

Om Tideman och kulturvärldens fulaste sidor

Solstolen på landet med ett fårskinn och en bok i. Ett bra ställe att sitta och älta i.

Det har varit dåligt med uppdateringar här ett tag, jag vet. Jag har en långsam period, allt går långsamt, de jobb jag får betalt för att skriva går långsamt, min hjärna går långsamt och då går också bloggen långsamt. Varje gång jag kommit på något att skriva inser jag att jag borde ha skrivit det för minst en vecka sedan, att det nu är helt passé och sönderkommenterat.
Eller också faller inlägget på att det helt enkelt är för ointressant. Jag menar, nu vill ni väl ändå inte höra mer om min (eller någon annans för den delen heller) Norén-läsning? (Jag läser den i alla fall alltjämt, och den är fantastisk). Jag gissar att ni inte heller vill höra något om vad som växer på tomten på mitt landställe, eller ens om vad jag fyndade på Wardrobes superrea häromkvällen. Eller också vill ni det, men jag orkar inte skriva det. Det är i alla fall ungefär vad mina dagar upptas av just nu. Jobb, Norénläsning och landet.

När jag tittar bakåt i bloggen upptäcker jag att det har handlat en hel del om jobbrelaterad avundsjuka och prestigeångest här. När jag blev intervjuad i den präktiga tidningen Journalisten för ett tag sedan frågade (den fast anställda) reportern om det verkligen ÄR så hemskt att vara frilans i kulturvärlden som jag beskriver det. Det är det förstås inte - inte alla dagar i alla fall. Ofta är det rentav ganska roligt och definitivt privilegierat. Men frilanslivet är rätt ensamt; man har mycket tid för sig själv då man självupptaget kan sitta och fundera över sin status. Man har tid att registrera när andra kör om en (eller när man åtminstone tror att de  gör det), man kan ägna alldeles för mycket energi åt att yvas över varför man blivit förbigången här eller där. Det här är en del av alla (kultur)frilansars vardag; och den som påstår något annat ljuger, eller är helt enkelt bara en väldigt harmonisk människa som skiter i jobb och eventuell utveckling inom det man håller på med. Och då är man förmodligen inte frilans i alla fall, utan fast anställd på något tryggt ställe.

För problemet med frilanslivet är att man är ju aldrig bättre än sitt senaste jobb. Och försvinner man ett tag är man kanske borta för alltid. Ytterst få, nej, jag skulle säga ingen, är undantagen tidens och trendernas hårda regler. Ja, kanske Cordelia Edvardson då, men hon verkar ju å andra sidan inte i den supertrendkänsliga kulturvärlden. Utan att man visste hur det gick till kan man plötsligt vara gårdagens namn, och då är det kört. Inte minst i dessa tider när kulturskribenter castas mer och mer för att passa in i specifika mallar.
Nej, jag tror inte att det har hänt mig. Ännu. Men jag inser att jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att fundera över när, och hur, detta kommer att hända även mig.

Henrik Tideman - ett missförstått geni.

Jaha, och varför detta tragiska ältande just idag? Jo, för att jag nu cirka två veckor för sent tänkte kommentera programmet Tidemans straffsparkar på TV8. Jag har väntat på att det skulle gå på någon av "mina" dagar så jag kunde skriva en tv-krönika om det, men det har hittills inte inträffat.   Det är en dokumentär om en före detta framgångsrik kulturjournalist som inte får jobb längre. I en hysteriskt ryckligt klippt dokumentär går han runt och ställer alla sina före detta uppdragsgivare, eller de som refuserat honom, till svars. Kulturchef efter kulturchef "ställs mot väggen", eller snarare trycks upp mot väggen medan Tideman ställer skjutjärnsfrågor av typen "Hur KUNDE du göra så för femton år sen?". Ju mer man ser av programmet desto mer förstår man precis varför Henrik Tideman inte får några jobb; han är helt enkelt skitjobbig. Man tycker faktiskt synd om de där cheferna. Tideman är stöddig nog att tro att det går bra att vara skitjobbig; att hans stora begåvning allena ska räcka. Han är dum nog att inte fatta att det finns hundratals andra som är mer eller lika begåvade som han själv. Att det kläcks likadana genier som han på journalistskolorna och annorstädes varje dag. Människor som är hungriga, och gärna är till lags. En av de svåraste sakerna att lära sig med kulturvärlden är ju att alla är utbytbara. Till och med, kors i taket, gigantiska genier som Henrik Tideman.

Man brukar ofta få höra att dåligt självförtroende är ett problem. Har man gott självförtroende är det lättare att få jobb, heter det. Henrik Tidemans öde är ett bevis på motsatsen. Han pratar om "kappsäckar med beundrarbrev" som han fått under ett vikariat på DN. Han läser upp rader som "Tideman är bättre än Kapuscinski" ur påstådda beundrarbrev. Han är fullständigt övertygad om att hans begåvning är så speciell, så lysande att det faktiskt är hans gudomliga rätt få jobb. Han har vissa (alltid manliga, intressant nog) vänner som understöder den teorin: "I en rättvis värld skulle Henrik Tideman vara kulturminister" säger någon, jag tror det var Lars Bill Lundholm. Bevare mig väl, säger jag. Inte för att jag är nöjd med den kulturminister vi har, men hellre det än en ADHD-murvel med megalomana tendenser.

Han har flera supporters, som skriver under på att det är en djup orättvisa att han inte får fler jobb i kulturvärlden. Bland annat ska ett av skälen vara att han har legat med "alla" kvinnliga chefer i kulturvärlden. Detta berättas, icke utan en viss avundsjuka, i programmet. Fan vilken kille! På PM Nilssons och Leo Lagercrantz blogg läser jag följande mustigt manliga och fuktigt devota inlägg om Tideman av Leo Lagercrantz:

"Han var besatt av medietjejer och de av honom. Han gjorde dem förbannade och kåta. Framförallt det senare. Sen, när de inte fick ligga med honom honom, började de avsky honom.
Kanske kan man säga att Henke är offer för omvänd sexism.
Hursomhelst: en kväll med Henrik slutade allt oftare med att alla var arga: DN-kulturtjejerna, fiolflickorna, tv-folket och Henkes possy där jag ingick."

Här är det på sin plats att berätta att det var Henrik Tidemann som kom fram till mig och min väninna J. på en kulturfest en gång och sa till J (jag var väl för ful för att bevärdigas): "DU BEHÖVER KUK". Hon blev intressant nog inte ett dugg kåt, kan jag säga. Inte ens förbannad, utan mest trött. Själv har jag stött på Henrik Tideman ett antal gånger och alltid fått ett ganska obehagligt intryck av honom. Så jag vet inte om hans charm riktigt funkar på ALLA "medietjejer". En sak vet jag däremot: om en kvinna hade beskyllts för ha sabbat sin karriär genom att ligga med för många viktiga personer hade detta knappast beskrivits i sådana beundrande termer.

Varför är jag så berörd av det här programmet? Jo, för att Tideman blir ett slags förvridet förkroppsligande av våra fulaste sidor. Alla de där sidorna hos oss själva som vi tycker illa om och försöker att inte visa: Självhävdelsebehovet, avundsjukan, missunnsamheten, hybrisen parat med det totala underläget. Det är inte onda sidor, det här handlar inte om ondska. Det är bara fult, sjaskigt, lite skamligt. Som skit under naglarna eller en otvättad behå ungefär. Sidor som frilanslivet definitivt fött hos mig, för mig veterligen hade jag dem inte tidigare. Och jag vet att jag inte är ensam.
Det är något groteskt men också lätt befriande med någon som så totalt lever ut hela sitt underläge i en värld där de flesta gör allt för att dölja det. Någon som ligger djupt nere i bajstunnan utan att kunna komma upp, men som ändå ser till att  skvätta ner alla som går förbi. Vem har inte någon gång drömt om att få ställa "alla" till svars? Konfrontera folk med urgamla oförrätter som begåtts en i livet? Det är bara det att man ytterst sällan gör det. Helt enkelt för att det vore alldeles för pinsamt. För att det vore genant att visa att man har tagit åt sig, eller fortfarande bryr sig. För att yrkeslivet går ut på att visa för omvärlden att "det går bra nu". Tideman tycker inte att något är för pinsamt. Han sågar vällustigt av den sista lilla gren han sitter på.

Eller också kommer hans karriär att ta fart igen efter det här. I så fall är mediavärlden ännu galnare än jag trodde.

Annina

Norénhelg: mellan rucolapesto och döden

Vättersö, någon av de första dagarna i maj:

O: Vad är det som är grejen med den där Norén-boken egentligen?

Jag: Jag vet inte. Det ändrar sig hela tiden. Jag vet bara att jag inte kan sluta läsa den. Att jag saknar den varje gång jag måste lägga den ifrån mig. Det är nånting med att bli upptagen i en hel värld, indragen i ett helt medvetande. Det är nånting med hur han rör sig mellan rucolapesto och döden.

O: Ungefär som du.

Jag: Och ganska många andra som också rör sig i Stockholm just nu, och tänker på rucolapesto och döden lite omvartannat.

O: Så man kan säga att den där boken ger en ganska bra bild av hur det är att vara människa i Stockholm i början av 2000-talet?

Jag: Ja. Ja, så är det nog.

Annina

Hooray, hooray, it's the first of May

Nu är narcisserna i full blom här ute!

Så här på första maj kommer jag alltid att tänka på en liten vers som jag och A. brukade recitera i vår barndom. Den är hemskt rar på något sätt:

Hooray, hooray
it's the first of May,
Outdoor fucking
begins today

Annina