Nåt av det fånigaste man kan göra på en blogg är, har jag förstått, att be om ursäkt för att man skriver så sällan. Ändå är det med nån sorts sådan jag inleder det här, och dessutom med ett skäl som jag alltid tyckt känts synnerligen tveksamt att vifta med, nämligen närvaron av ett barn. I det här fallet mitt barn, och allt det andra som är mitt liv just nu och som är en bit ifrån de gamla vanliga sakerna: typ media, rödvin, resor, ni vet.
Hon är 3 månader gammal nu, och det är med viss vånda jag skriver ”hon” eftersom jag har en inbyggd motvilja mot att exponera någon som inte valt själv - någon som för närvarande inte vet att hon är en egen individ och ännu är lyckligt ovetande om både bloggar och sin mammas förhållningssätt till, och delaktighet, i sådana. Jag har provat att skriva om henne, fått ner några meningar, markerat, deletat. Det har inte gått, jag har inte kunnat, hon har låtit sig fogas in i mitt språk lika lite som tusen tryck med digitalkameran fångar hur hon verkligen ser ut. Inte för att jag inte tror att det finns relevanta grejer att säga i ämnet. Bara att jag inte lyckats formulera dom. Ändå har oförmågan känts lite löjlig. Jag menar, erfarenheten är ju inte unik, inte ur ett allmänmänskligt perspektiv åtminstone. ”Ni är inte den första familjen vi haft här”, som den grånade barnmorskan på återbesökskliniken sade när vi med skräckhärjade ögon kom in för att kolla upp vår dotters gulsot. Nej, det är ju just det. Finns det överhuvudtaget kvar något nödvändigt att säga, något som ingen annan tänkt eller uttryckt och förmodligen gjort bättre, liksom innerligare eller klokare?
En sak som slagit mig är den intensiva känslan av förgänglighet som kommer med ett barn. Det finns ju en del standardfraser som följer med barn - alla rör vid barnet som den största glädjen, om en kärlek som spelar på alldeles egna villkor, om livets mening sådär i största allmänhet, blablabla. Eller, inte blablabla, inte bara, för jag är ju där jag också – ni vet, pussa på pyttesmå fingrar, leta likheter eller åtminstone projicera dom, skicka hundratals MMS med leenden i olika grader av snedhet, göra schemauppställningar för mat och bajs, smakandet på nya titlar som farmor, morbror, morfar. Ändå är det en vemodig botten i alltihop, den sortens vemod som följer med vetskapen att man just är uppe i något enastående som kanske inte kommer att bestå. Vi pratade om det för inte så länge sen, nån kväll när hon somnat, och det sades nåt i stil med att nu har man blivit medveten om livets ändlighet. Vetskapen om att man ska dö, helt enkelt. Jag har aldrig varit så rädd för döden som nu, aldrig smågråtit så ofta som nu, aldrig sett livet och levandet mer som det biologiska faktum det är. På sätt och vis aldrig känt mig mer ensam. Eller kanske inte ensam, men ni vet det där man säger om att vi alla dör ensamma? Det tänker jag på, inte hela tiden, men ofta. När vi är ute och går, hon och jag, eller vi, eller bara jag, tittar jag på människorna runtomkring och ser nummer i familjeskaran, spår av föräldrar eller syskon jag bara kan gissa mig till, alla möjliga sorters känslobagage, ett liv som börjat för 4 eller 32 eller 77 år sen och som någon gång ska ta slut. Människorna bakom barnvagnarna delar jag något mer med än kaffemuggen i handen och ”Rätt start”-speldosan vi fäst i suffletten (och förmågan att få irriterade blickar från omgivningen, förstås, men det är en annan blogg) och det är den uppslukande skräcken för att förlora alltihop. Jag minns att min mamma fick fruktansvärd huvudvärk för några år sen, kanske tio, att hon fick åka in akut och att det sen visade sig vara ingen fara. Jag tyckte jättesynd om mamma, förstås, men jag kan överhuvudtaget inte komma ihåg att jag blev rädd eller orolig. Att det skulle vara nåt mer än nån sorts riktigt jävlig engångsmigrän – vilket det inte heller var – slog mig inte ens. Idag hugger det till i magen om det står ”missat samtal” i mobilen och det är från någon i familjen eller närmaste vänkretsen: det må vara bråkdelen av en sekund, men jag utgår alltid från att det hänt något otäckt, något som kommer att rasera alltihop, ta ifrån mig lite eller allt jag har.
Och så alla tankarna på vilket liv man fött henne till, hur det ska bli, oron för när det inom ganska kort inte bara är vi tre i en bubbla. På många sätt är det som att vara liten själv igen, jag har sällan känt mig närmare min egen barndom än nu, personen eller snarare personerna som jag varit innan jag blev den jag är idag, på min 35-årsdag, min ”scary age”-födelsedag. Jag & min bästis Anna på dagis. Den lätt beskäftiga sjuåringen. Motvallspersonligheten som började formas i åttan nånting. Den som drömde om nåt annat än Laholm men ändå tyckte ganska mycket om att vara där. Åren i Lund med vit foundation och cigaretter och iste och mediokra studieresultat och en fuckyouattityd som nog inte var helt min egen men passade bra just då. Flytten hit, kärlek, hjärtesorg, vänner som fasats in och ut, alla brev och mail och samtal och inbillade och verkliga djupsinnigheter och alla lägenheter och kvällar och nätter och dagar och ännu fler lägenheter och kvällar och nätter och dagar, och så summan av delarna som sitter här idag och som ska ta hand om en ny människa, som tolkar och tyder henne i termer hon inte känner till och minnen hon inte delar.
Ibland känns uppgiften övermäktig, som om vi kanske borde fortsatt som vi redan gjort för att det varit enklare, för att det är något vi redan kan och blivit så bra på: att vara bara vi två, hyfsat typiska innerstads-DINKS som bokar resor och dricker vin och ligger skavfötters i soffan och talar med varandra om varandra. Det var också stort, också ganska ofta underbart, men så mycket lättare att hantera. Jag funderar en del på hur fan vi vågade göra det här, tänker på hur pratet gick, hur instrumentellt det var när allt handlade om att räkna dagar och bli gravid, om hur abstrakt det var att ha henne i kroppen, hur jag inte tyckte det var det minsta ”magiskt” med ultraljudet och hur det visserligen var roligt när det nån gång poppade upp en arm eller fot från insidan av magen men att jag inte hade en känsla för att det var ett barn, vårt barn, en människa, att jag undrade hur jag skulle reagera när han eller hon väl kommit ut, att jag inte sov på fyra dygn och nästan inte klarade att möta hennes ögon för att det blev för mycket. Min kompis P har flera gånger bett mig berätta hur det känns, "egentligen", uppmanat mig att inte vara "politiskt korrekt", inte väja för "de jobbiga grejerna". Jag tror fortfarande inte jag kunnat ge honom nåt bra svar.
Hon föddes på dagen, nästan på klockslaget faktiskt, fem år efter att jag vaknat hos hennes pappa i en liten lägenhet söder om stan, morgonen efter kvällen då vi bestämt oss för att bli tillsammans igen, då vi gått längs Götgatan och stärkta av några drinkar försiktigt strukit oss mot varann innan vi gick ner i tunnelbanan och klev på och av samma tåg. Jag vet att det är en konstig slump och att hon dessutom kom lite för tidigt och att det säkert inte hade någon högre mening, men jag älskar att tänka på det.
Anna
