Om Tideman och kulturvärldens fulaste sidor

Solstolen på landet med ett fårskinn och en bok i. Ett bra ställe att sitta och älta i.

Det har varit dåligt med uppdateringar här ett tag, jag vet. Jag har en långsam period, allt går långsamt, de jobb jag får betalt för att skriva går långsamt, min hjärna går långsamt och då går också bloggen långsamt. Varje gång jag kommit på något att skriva inser jag att jag borde ha skrivit det för minst en vecka sedan, att det nu är helt passé och sönderkommenterat.
Eller också faller inlägget på att det helt enkelt är för ointressant. Jag menar, nu vill ni väl ändå inte höra mer om min (eller någon annans för den delen heller) Norén-läsning? (Jag läser den i alla fall alltjämt, och den är fantastisk). Jag gissar att ni inte heller vill höra något om vad som växer på tomten på mitt landställe, eller ens om vad jag fyndade på Wardrobes superrea häromkvällen. Eller också vill ni det, men jag orkar inte skriva det. Det är i alla fall ungefär vad mina dagar upptas av just nu. Jobb, Norénläsning och landet.

När jag tittar bakåt i bloggen upptäcker jag att det har handlat en hel del om jobbrelaterad avundsjuka och prestigeångest här. När jag blev intervjuad i den präktiga tidningen Journalisten för ett tag sedan frågade (den fast anställda) reportern om det verkligen ÄR så hemskt att vara frilans i kulturvärlden som jag beskriver det. Det är det förstås inte - inte alla dagar i alla fall. Ofta är det rentav ganska roligt och definitivt privilegierat. Men frilanslivet är rätt ensamt; man har mycket tid för sig själv då man självupptaget kan sitta och fundera över sin status. Man har tid att registrera när andra kör om en (eller när man åtminstone tror att de  gör det), man kan ägna alldeles för mycket energi åt att yvas över varför man blivit förbigången här eller där. Det här är en del av alla (kultur)frilansars vardag; och den som påstår något annat ljuger, eller är helt enkelt bara en väldigt harmonisk människa som skiter i jobb och eventuell utveckling inom det man håller på med. Och då är man förmodligen inte frilans i alla fall, utan fast anställd på något tryggt ställe.

För problemet med frilanslivet är att man är ju aldrig bättre än sitt senaste jobb. Och försvinner man ett tag är man kanske borta för alltid. Ytterst få, nej, jag skulle säga ingen, är undantagen tidens och trendernas hårda regler. Ja, kanske Cordelia Edvardson då, men hon verkar ju å andra sidan inte i den supertrendkänsliga kulturvärlden. Utan att man visste hur det gick till kan man plötsligt vara gårdagens namn, och då är det kört. Inte minst i dessa tider när kulturskribenter castas mer och mer för att passa in i specifika mallar.
Nej, jag tror inte att det har hänt mig. Ännu. Men jag inser att jag ägnar oproportionerligt mycket tid åt att fundera över när, och hur, detta kommer att hända även mig.

Henrik Tideman - ett missförstått geni.

Jaha, och varför detta tragiska ältande just idag? Jo, för att jag nu cirka två veckor för sent tänkte kommentera programmet Tidemans straffsparkar på TV8. Jag har väntat på att det skulle gå på någon av "mina" dagar så jag kunde skriva en tv-krönika om det, men det har hittills inte inträffat.   Det är en dokumentär om en före detta framgångsrik kulturjournalist som inte får jobb längre. I en hysteriskt ryckligt klippt dokumentär går han runt och ställer alla sina före detta uppdragsgivare, eller de som refuserat honom, till svars. Kulturchef efter kulturchef "ställs mot väggen", eller snarare trycks upp mot väggen medan Tideman ställer skjutjärnsfrågor av typen "Hur KUNDE du göra så för femton år sen?". Ju mer man ser av programmet desto mer förstår man precis varför Henrik Tideman inte får några jobb; han är helt enkelt skitjobbig. Man tycker faktiskt synd om de där cheferna. Tideman är stöddig nog att tro att det går bra att vara skitjobbig; att hans stora begåvning allena ska räcka. Han är dum nog att inte fatta att det finns hundratals andra som är mer eller lika begåvade som han själv. Att det kläcks likadana genier som han på journalistskolorna och annorstädes varje dag. Människor som är hungriga, och gärna är till lags. En av de svåraste sakerna att lära sig med kulturvärlden är ju att alla är utbytbara. Till och med, kors i taket, gigantiska genier som Henrik Tideman.

Man brukar ofta få höra att dåligt självförtroende är ett problem. Har man gott självförtroende är det lättare att få jobb, heter det. Henrik Tidemans öde är ett bevis på motsatsen. Han pratar om "kappsäckar med beundrarbrev" som han fått under ett vikariat på DN. Han läser upp rader som "Tideman är bättre än Kapuscinski" ur påstådda beundrarbrev. Han är fullständigt övertygad om att hans begåvning är så speciell, så lysande att det faktiskt är hans gudomliga rätt få jobb. Han har vissa (alltid manliga, intressant nog) vänner som understöder den teorin: "I en rättvis värld skulle Henrik Tideman vara kulturminister" säger någon, jag tror det var Lars Bill Lundholm. Bevare mig väl, säger jag. Inte för att jag är nöjd med den kulturminister vi har, men hellre det än en ADHD-murvel med megalomana tendenser.

Han har flera supporters, som skriver under på att det är en djup orättvisa att han inte får fler jobb i kulturvärlden. Bland annat ska ett av skälen vara att han har legat med "alla" kvinnliga chefer i kulturvärlden. Detta berättas, icke utan en viss avundsjuka, i programmet. Fan vilken kille! På PM Nilssons och Leo Lagercrantz blogg läser jag följande mustigt manliga och fuktigt devota inlägg om Tideman av Leo Lagercrantz:

"Han var besatt av medietjejer och de av honom. Han gjorde dem förbannade och kåta. Framförallt det senare. Sen, när de inte fick ligga med honom honom, började de avsky honom.
Kanske kan man säga att Henke är offer för omvänd sexism.
Hursomhelst: en kväll med Henrik slutade allt oftare med att alla var arga: DN-kulturtjejerna, fiolflickorna, tv-folket och Henkes possy där jag ingick."

Här är det på sin plats att berätta att det var Henrik Tidemann som kom fram till mig och min väninna J. på en kulturfest en gång och sa till J (jag var väl för ful för att bevärdigas): "DU BEHÖVER KUK". Hon blev intressant nog inte ett dugg kåt, kan jag säga. Inte ens förbannad, utan mest trött. Själv har jag stött på Henrik Tideman ett antal gånger och alltid fått ett ganska obehagligt intryck av honom. Så jag vet inte om hans charm riktigt funkar på ALLA "medietjejer". En sak vet jag däremot: om en kvinna hade beskyllts för ha sabbat sin karriär genom att ligga med för många viktiga personer hade detta knappast beskrivits i sådana beundrande termer.

Varför är jag så berörd av det här programmet? Jo, för att Tideman blir ett slags förvridet förkroppsligande av våra fulaste sidor. Alla de där sidorna hos oss själva som vi tycker illa om och försöker att inte visa: Självhävdelsebehovet, avundsjukan, missunnsamheten, hybrisen parat med det totala underläget. Det är inte onda sidor, det här handlar inte om ondska. Det är bara fult, sjaskigt, lite skamligt. Som skit under naglarna eller en otvättad behå ungefär. Sidor som frilanslivet definitivt fött hos mig, för mig veterligen hade jag dem inte tidigare. Och jag vet att jag inte är ensam.
Det är något groteskt men också lätt befriande med någon som så totalt lever ut hela sitt underläge i en värld där de flesta gör allt för att dölja det. Någon som ligger djupt nere i bajstunnan utan att kunna komma upp, men som ändå ser till att  skvätta ner alla som går förbi. Vem har inte någon gång drömt om att få ställa "alla" till svars? Konfrontera folk med urgamla oförrätter som begåtts en i livet? Det är bara det att man ytterst sällan gör det. Helt enkelt för att det vore alldeles för pinsamt. För att det vore genant att visa att man har tagit åt sig, eller fortfarande bryr sig. För att yrkeslivet går ut på att visa för omvärlden att "det går bra nu". Tideman tycker inte att något är för pinsamt. Han sågar vällustigt av den sista lilla gren han sitter på.

Eller också kommer hans karriär att ta fart igen efter det här. I så fall är mediavärlden ännu galnare än jag trodde.

Annina