Av just nedanstående anledningar har det för övrigt känts lite skönt att mina två senaste recensionsuppdrag har gällt författare som är synnerligen befriade från allt vad populärkulturella referenser heter. Mediahajpade, absolut, men av andra orsaker.
För Sydsvenskan fick jag glädjen att skriva om en av mina stora idoler, Gun-Britt Sundström. Hennes artikelsamling Bitar av mig själv är alldeles nyutkommen, och för någon månad sedan gavs dessutom Maken ut i nyutgåva i Bonniers klassikerserie (för övrigt den enda i den där serien hittills som faktiskt har ett snyggt omslag).
Tanken var att det skulle bli en dubbelrecension; alltså en omläsning av Maken och en ny recension av Bitar av mig själv. Det framgår dock inte riktigt i den utgjorda texten, så jag är lite rädd att folk har trott att jag är en dåre som bara envist och opåkallat skriver om Maken i stället för om den nya boken. De har nämligen inte särskilt mycket med varandra att göra, förutom att Gun-Britt Sundströms röst är lätt att känna igen i båda böckerna.
Här är Gun-Britt:
Har man inte läst Maken bör man - MÅSTE man - göra det. Den är en av de där böckerna som kan ha en livsavgörande effekt. Paradoxalt nog tänkte jag ibland lite på just Sex and the City när jag nyss läste om Maken för första gången på säkert femton år. Maken är ju, precis som tv-serien var i sina mest briljanta stunder, något man sedan refererar till i förhållanden och förhållandeprat resten av livet.
Den är dessutom lika slängd i käften, även om Makens Martina diskuterar filosofi hellre än skor.
Därmed upphör nog likheterna. Och se där, jag kunde inte avhålla mig från en populärkulturell referens i alla fall.
För SvD har jag recenserat Elsie Johanssons nya roman, Sin ensamma kropp. En jättefin bok som jag känner att jag borde ha sagt mycket mer om. Men så har jag också en jagsvag period just nu och tycker allt jag skriver är uselt. Elsie Johansson är hur som helst en lysande, och ofta misstolkad författare. Läs gärna Anneli Jordahls fina bok om henne också, Att besegra fru J heter den.
Och här har vi Elsie:
Annina
