När man skriver om litteratur får man inte sällan frågan "och när ska DU ge ut en roman?" alternativt "Du skriver väl skönlitterärt DU OCKSÅ?". Idag är det så vanligt att man jobbar både som kritiker och skönlitterär författare (förmodligen för att det för de flesta är omöjligt att försörja sig som det ena eller det andra) att folk nästan utgår från att man har ett alster liggande hemma någonstans.
Men mitt svar på det är: jag skriver INTE skönlitterärt. Jag har inte skrivit "skönlitterärt" sedan jag var i tjugoårsåldern, och jag tvivlar på att jag har begåvning som räcker till för det. Och om jag någon gång har haft det så har mina år som kritiker definitivt tagit död på både den och min lust att skriva skönlitterärt. Man blir fruktansvärt självkritisk när man ägnar dagarna åt att leta fel i andras böcker, alternativt läsa böcker som är så begåvade att man aldrig skulle kunna komma ens i närheten.
Oavsett kvaliteten på slutresultatet hyser jag all beundran för dem som är uthålliga nog att skriva ett prosaverk eller en diktsamling. Att de orkar, att de har en sådan tilltro till sin röst och sin berättelse. Men jag sätter också en liten ära i att vara renodlad kritiker. Litteraturen behöver goda, lyhörda läsare och åtminstone vissa dagar inbillar jag mig att jag kan vara en sådan. Vad litteraturen däremot inte behöver är fler mediokra romaner - vilket är vad jag misstänker är vad jag skulle prestera.
En annan kritiker som envist vägrar skriva skönlitterärt lär vara DN:s Jonas Thente. Men där är jag mer tveksam till om det verkligen är rätt beslut. Läs t ex den här fantastiska midsommarskildringen på hans blogg (posten Midsommarblot). Visst bor det en begåvad prosasist i en av våra mest hardworking kritiker.
Annina
