Hej, jag har egentligen inte alls tid att skriva här nu, eftersom jag just nu har de värsta arbetsveckor jag någonsin haft (möjligen har jag sagt detta förut, men den här gången är det VERKLIGEN sant).
Men jag vill ändå säga att om jag måste läsa EN ENDA samtidssmart kultursidesartikel, se EN ENDA slagfärdig paneldiskussion till, se ytterligare ETT ENDA taffligt modereportage baserat på Sex and the City kommer jag att tvingas emigrera - men frågan är vart? Det finns säkert inte en djungel eller avlägsen bergsby där man kommer undan diskussioner som behandlar den eventuella feminismen i SATC, som ältar vad kvinnornas konsumtionsfixering säger om samtiden.
Den ymniga rapporteringen om den synnerligen mediokra, för att inte säga jättefåniga, SATC-filmen (och ja, jag tillhör dem som älskar tv-serien) får mig inte bara attt reflektera över mediernas benägenhet att ängsligt springa i samma flock. Den får mig också att inse hur länge sedan det var tabu med populärkulturell bevakning i så kallat seriösa medier. Idag är vi så mätta på analyser av tv-serier och modetendenser att vi bläddrar förbi dem med en suck och längtar efter en lång seriös artikel om de kulturpolitiska målen, om fransk modernism, om ny indonesisk litteratur eller ja, vad fan som helst faktiskt. Något annat bara. Isobel spekulerar idag om huruvida Dagens Arena finner SATC-premiären vara en större politisk händelse än den eventuellt förestående FRA-lagen, och ja, jag kan bara säga att jag gjorde samma reflektion och jag är knappt förvånad.
Det är med viss sorg i hjärtat jag konstaterar allt detta, jag är själv en vän av så kallad populärkultur. Jag har producerat ett antal sådana där artiklar, och jag kommer säkert att skriva fler. Men det är bara att konstatera att det här med att ta "populärkulturen på allvar" kanske inte är någon sådan där jättesensation längre. Och för övrigt blir inte populärkulturen bättre heller, vilket inte minst SATC-filmen visar. Den smarta populärkulturens guldålder är över för den här gången, det som görs i dag är till stor del bleka kopior. DET kunde någon skriva om i stället.
Karin Eder-Ekman kallar för övrigt i Aftonbladet SATC anno 2008 för "populärkulturens smärtpunkt". Själv skulle jag snarare kalla det för populärkulturens dödsryckning.
Annina
EDIT: På förekommen anledning vill jag säga att detta alltså inte är någon kritik mot Karin Eder- Ekmans formulering eller artikel. Men formuleringen - som för övrigt är utmärkt - var en bra utgångspunkt för det jag ville säga.
