« juli 2008 | Main | september 2008 »
...som Michael Jackson fyller år, vi var lite tidigt ute där.
Jag är vanvettigt, dödligt stressad just nu och hinner inte skriva så mycket här, men i väntan på lugnare tider kan jag länka till en text jag hade i Sydsvenskan för någon vecka sen. Den är en del i kultursidans serie om familjen och handlar bland annat om hur familjeskildringar i litteraturen skiljer sig från den bild av familjen som cirkulerar i verkligheten.
Annina
Michael ur Black or White-videon: som av en händelse med fingrarna i gylfen.
Ursäkta en outhärdligt samtida popkulturell reflektion, men Shampoo Rising vill i alla fall uppmärksamma att Michael Jackson fyller 50 idag - bra mycket intressantare än Madonnas uttjatade 50-årsdag. Ändå verkar det inte vara någon större uppståndelse - inte ens mina kontorslandladys som förr var gamla Michael-fanatiker har uppmärksammat detta. (Det kan förstås ha med pedofilmisstankarna att göra, men jag har ju alltid varit övertygad om att han är oskyldig. Eller rätt övertygad i alla fall.)
Fast allra mest är det ett lysande tillfälle att få skryta lite om min gamla pappa. Han har nämligen fotograferat en Michael Jackson-video. Fatta hur cool det är! Det är videon för Black or White, den där Michael dansar i Frihetsgudinnan, masturberar på ett biltak, rappar med Macaulay Culkin och förvandlas till en panter. (Det där sista gör han kanske i fler videos när jag tänker efter. )
Hur som helst. Den där onaniscenen. När den spelades in frågade regissören, som var John Landis (Blues Brothers, etc.): "Michael, Michael, why are you masturbating?" Michael var djupt chockad och förnekade med tårar i ögonen att så var fallet. Sedan blev just det partiet totalförbjudet på amerikanska MTV. Det några år innan Michael Jackson började chocka på helt andra sätt.
Annina
Annina
Varför Toscana är rätt löjligt.
Annina
Plats: M/S Sjöbris
Förutom Shampoo Rising-kollektivet medverkar även O, även känd som Skogis.
Shampoo Rising-kollektivet har kick off-helg i skärgården och summerar på hemvägen ett antal delikata ämnen, varav här nu följer ett axplock:
Cafés modepris. Kleerup. Exakt vad är Kleerup, och måste vi bry oss? Titiyos nya look: modeikon eller bara tungt medicinerad? (O tycker det är fint att hon ser så deprimerad ut.
Anna: Hur fan kan Kleerup bli Sveriges bäst klädda man?
Annina: Jag trodde Kleerup var ett galleri.
O: Kleerup. Det känns väldigt svenskt.
Anna: Det känns väldigt Stockholm. Väldigt Musse Hasselvall.
O: Vem fan är Musse Hasselvall?
Anna: Han är en brottare som gjort tv-karriär tror jag. Han blev för övrigt Sveriges bäst klädda programledare. Han har snötvättade jeans. Och Mini Andén blev Sveriges bäst klädda svenska kvinna. Fotomodellen. Undrar lite vari utmaningen ligger när man väger 2 kilo och är 1.80 lång. Kan inte en fet person bli Sveriges bäst klädda människa?
Annina: Syftar du på oss?
Anna: Nej, nej! Jag har skitrisig stil just nu. Kolla bara på mina skor. Ser du nu vad jag menar med svennegympadojor?
O: Nej. Det är bra att det är Timberland.
Annina: Om du hade en Konsumkasse i stället för din svenskt Tennbag skulle du se ut lite som den tokiga tanten jag såg i Åkersberga igår.
Anna: Jag vet. Jag har fullkomligt tappat greppet. Fast hade jag haft ett par normala skor skulle jag inte sett galen ut. Jag har ju puffy sleeves t ex.
Annina: Ibland stöter man på folk som tror att vi är modemänniskor. Haha, de skulle se hur vi ser ut. Vad är ditt senaste klädinköp?
Anna: Det är… faktiskt ett par stövlar på Gudrun Sjöden… Det är sant! Dom är superschyssta! Dom är lösa i skaftet utan att vara tjackhorastövlar.
Annina: Ska vi byta ämne nu?
Anna: Vi behöver mera öl.
Annina: Ja, en Pale Ale till. (Anna går och köper)
Anna: Nu kanske vi kan ha ett trevligt matsamtal.
Annina: Vad ska vi säga om mat då? Shit, är vi redan i Waxholm? Vad retar vi oss på när det gäller mat?
Anna: Människor som hävdar att fullkornspasta är gott. Det enda som funkar är spaghettin. Fullkornspenne är en abomination.
Annina: Jag retar mig på all frukt som ska vara i maten nu. Det är jätteäckligt med frukt i maten i nio fall av tio.
Anna: Jag tycker det är gott med russin och aprikoser i indisk mat. Vi var och åt på Shanti, de hade ett naanbröd med aprikos, kokos och honung. Det var skitgott. Och äpple kan funka i vissa rätter.
Annina: Det håller jag med om. Syrligt äpple.
Anna: Vilken frukt är det som inte funkar då? (tar upp O:s bok.) Oj, vilken Skogisbok! Det är från Fritz Langs Metropolis på omslaget.
Annina: Ananas är den värsta frukten.
Anna: Du tycker alltså inte om Hawaiipizza? Det är ju jättegott! Salami och ananas är jättegott. När jag bodde i Lund brukade vi ta hämtpizza från ett ställe som hette Vipeholms Pizzeria. Dom hade en pizza som hette Caruso, som hade just salami och ananas.
Annina: Jag tycker det låter rätt äckligt.
Anna: Det får inte vara en italiensk salami, utan en svennig vitlökssalami. Sån som man köper på ICA som heter typ… ”svennig ICA-salami”.
Annina: Jag fattar. Men jag är ändå tveksam till ananasen. Det är så sött.
Anna: Då tycker du inte om ungkarlsrätten heller?
Annina: Ungkarlsrätten?
Anna: Ungkarlsrätten är: tunt skivad kassler, gärna ICAs vinmarinerade. Det är sant! Och sen så lägger man på en skiva ananas och någon ganska stark ost. Sen gratinerar man det i ugnen. Det är viktigt att hälla ut lite av ananasspadet också…
Annina: Å, vad äckligt!
Anna: Det är rätt gott faktiskt.
Annina: Äter ni det ofta eller?
Anna: Vi har gjort det typ två gånger som en humoristisk middag. Men det viktiga är inte med ännu: det blir ju värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det. Det ska nämligen dessutom vara pulverbearnaise och kokt ris till. Detta är en ungkarlsmiddag. Det är gott på flygplansmatvis; ganska processad men ändå härlig.
Annina: Flygplansmat är ju gott! Men man får ju aldrig flygplansmat nuförtiden.
Anna: Jo, om man flyger till USA. Och jag fick en jättegod pizza på KLM en gång.
Annina: Jag kommer aldrig mer ha råd att flyga till USA. En gång fick jag en fet skiva chèvre på KLM. Det var tider det.
Anna: Känner man inte att chèvren är lite på väg tillbaka?
Annina: För mig har chèvren aldrig varit borta. Jag är en 90-talsmänniska i själ och hjärta.
Anna: Det är jag med.
Vi övergår till att prata om Robyns fullständiga överexponering i media.
Anna: Jag vill inte läsa fler artiklar om Robyn. Jag tycker å andra sidan inte om någon musik som är gjord efter år 2000, typ.
Annina: Robyn fanns väl ändå ganska långt innan år 2000?
O: Så där kan man ju inte hålla på.
Anna: Det kan man visst. Jag är rabiat.
(Tystnad)
Anna: Ska vi prata lite om Jon Jeffersonboken då?
O: Det kanske inte är så lämpligt om du ska recensera den i morgon.
Annina: Nej, kanske inte. Men då får väl ni prata om den i stället.
Anna: Pseudonymerna är nästan det roligaste. Annars får jag ångest och vill flytta ut på landet.
Annina: Jag har identifierat de flesta tror jag. Men jag undrar verkligen vem Ewa Hawkins är. Fast jag har inte så mycket koll på filmmänniskor.
Anna: Euuua… Den här ölen är jättegod.
(Sjöbris glider förbi Waxholm)
Anna: Min pappa höll på att få jobb här, men valde Laholm. Jag tyckte Waxholm lät som en lite fräsig förort till Stockholm.
Annina: Det är den väl också. Olle Ljungström är från Waxholm, t ex.
O: Jag sätter mig där borta och läser i stället. Det är lite svårt att koncentrera sig när ni bloggar.
Shampoo Rising-kollektivet
EDIT:
Annina: Fan vi fick inte med något om Odd Molly.
Gud vet vilken sorts brodetto det här är. Basilikan verkar vara ett vulgärt övertramp.
Cupramarittima, den lilla italienska staden jag brukar skriva om, är fortfarande en fiskeby även om fiskebåtarna på senare år trängts längre och längre bort till förmån för parasoller och strandbarer. Men allra längst bort på stranden håller de fortfarande till; man känner redan då man börjar närma sig den speciella och äckelhärliga doften av intorkad fisk i nät som använts under många år. På kvällarna när vi sitter på terassen ser man fiskebåtarna glittra som ett litet band av ljuspunkter i horisonten.
Och den stora fördelen är förstås att fisken alltid är pinfärsk och smakar bättre än någon annanstans, liksom alla musslor och andra skaldjur som man kan äta där. Så, häromkvällen skulle jag göra fisksoppa tänkte jag. Njutningsfullt drog jag ut på besöket i fiskaffären så länge jag kunde, nöjet för en foodie börjar ju som bekant redan vid inköpstillfället, nej, förresten, redan vid planerandet.
Sedan var det dags för grönsaksaffären.
Vi har en grönsaksaffär som ligger tre minuter från där vi bor. Grönsaksaffären innehas av en fantastisk kvinna som heter Donatella. Donatella är jämnårig med mig, och ser ut lite som den italienske fotbollsspelaren Camoranesi. Hon har fullt med porträtt av Padre Pio i sin butik och fungerar lite som Cupras sambandscentral. Donatella vet allt om alla. Att vara hennes fiende skulle jag inte rekommendera, men är man hennes vän är hon obrottsligt lojal. Hon har varit enormt behjälplig när det gäller min pappas sjukdom, hjälpt oss att ringa runt till specialistläkare och kört oss till doktorn när vi äntligen fick en tid. Hon har kommit hem med varor till honom när hans fru varit bortrest och han varit för svag för att gå ut. (Och detta trots att jag vet att min pappa alltid handlar på krita i hennes affär när han är extra fattig.)
Det är alltid en fröjd att handla där, även om man ibland får vänta i timmar på alla kvarterets tanter som ska ha sin dagliga dos av prat med Donatella. Jag därför har hört en hel del om bröllop och barnbarn och otrogna svärsöner och sjukdomar och dödsfall under åren.
(jag ber om ursäkt om det här låter skrämmande mycket som en sådan där lite nedlåtande livsnjutar-berättelse som en massa engelsmän och amerikaner gör grova pengar på, ni vet: vilsen nordeuropé/amerikan flyttar till liten italiensk/provencalsk by och upplever en massa festliga byoriginal och det är ett oändligt porrande i lagom lustiga kulturkrockar och olivolja och vin och gamla stengårdar bland Toscanas kullar. Det finns hur många sådana böcker som helst och jag är mycket tveksam till hela genren).
I alla fall, fisksoppan. Jag begick först det fatala misstaget att fråga Donatella om hon hade fänkål. Hon tittade misstänksamt på mig och frågade vad jag skulle ha fänkålen till. Jag anade redan då att jag var fel ute, men svarade modigt: ”Fisksoppa”.
Donatella tittade på mig som om jag sagt att jag skulle koka levande småbarn i fänkål och vitt vin. Hennes Camoranesiögon smalnade ännu mer.
- Man har ALDRIG fänkål i en fisksoppa, det var det konstigaste jag hört.
- I Frankrike och även Sverige… försökte jag, men blev snart överröstad.
Jag skippade fänkålen och bad i stället att få två stjälkar selleri och två morötter, för att göra den soffrito som är basen i väldigt mycket av italiensk matlagning. Nu såg Donatella riktigt oroad ut.
- I en äkta san benedettinsk brodetto har man aldrig selleri och morot. Bara vitlök, kanske lite lök, tomater och persilja. På slutet, persiljan, alltså.
Vid det här laget hade en annan tant kommit in i affären. Givetvis måste hon också informeras om min totala okunnighet.
- Hörde du, ropade Donatella till kvinnan. Hon har tänkt ha selleri och morot i en brodetto!
Båda skakade på huvudet åt den konstiga utlänningen.
- Man har paprika i en brodetto, sa den andra kvinnan. Paprika och gröna tomater.
- Nej, inte paprika. Och inte bara gröna tomater, svarade Donatella. Hälften gröna och hälften röda. Så är det i en San Benedetto-brodetto (detta är alltså närmsta större staden). I Ancona (annan närliggande stad som ligger åt andra hållet), däremot, där har dom bara röda tomater och dessutom har dom selleri i soppan. Dom är såna barbarer!
Om detta kunde de båda kvinnorna i alla fall enas.
Anconesisk brodetto, hävdar bilden. Med selleri och röda tomater.
Jag köpte sellerin i alla fall. Men varken morötterna eller fänkålen. Man vill ju inte göra sig impopulär i onödan. ”Tack för alla goda råd” sa jag när jag ganska matt gick ut ur affären. ”Det är inga råd, det är en order!” löd Donatellas frejdiga svar.
Fisksoppan blev, trots mitt grava övertramp att ha selleri i den, faktiskt väldigt god. En av de bättre jag gjort. Om jag får säga det själv. Men när min pappas fru sa det till Donatella dagen därpå trodde hon henne inte.
Annina
