Gud vet vilken sorts brodetto det här är. Basilikan verkar vara ett vulgärt övertramp.
Cupramarittima, den lilla italienska staden jag brukar skriva om, är fortfarande en fiskeby även om fiskebåtarna på senare år trängts längre och längre bort till förmån för parasoller och strandbarer. Men allra längst bort på stranden håller de fortfarande till; man känner redan då man börjar närma sig den speciella och äckelhärliga doften av intorkad fisk i nät som använts under många år. På kvällarna när vi sitter på terassen ser man fiskebåtarna glittra som ett litet band av ljuspunkter i horisonten.
Och den stora fördelen är förstås att fisken alltid är pinfärsk och smakar bättre än någon annanstans, liksom alla musslor och andra skaldjur som man kan äta där. Så, häromkvällen skulle jag göra fisksoppa tänkte jag. Njutningsfullt drog jag ut på besöket i fiskaffären så länge jag kunde, nöjet för en foodie börjar ju som bekant redan vid inköpstillfället, nej, förresten, redan vid planerandet.
Sedan var det dags för grönsaksaffären.
Vi har en grönsaksaffär som ligger tre minuter från där vi bor. Grönsaksaffären innehas av en fantastisk kvinna som heter Donatella. Donatella är jämnårig med mig, och ser ut lite som den italienske fotbollsspelaren Camoranesi. Hon har fullt med porträtt av Padre Pio i sin butik och fungerar lite som Cupras sambandscentral. Donatella vet allt om alla. Att vara hennes fiende skulle jag inte rekommendera, men är man hennes vän är hon obrottsligt lojal. Hon har varit enormt behjälplig när det gäller min pappas sjukdom, hjälpt oss att ringa runt till specialistläkare och kört oss till doktorn när vi äntligen fick en tid. Hon har kommit hem med varor till honom när hans fru varit bortrest och han varit för svag för att gå ut. (Och detta trots att jag vet att min pappa alltid handlar på krita i hennes affär när han är extra fattig.)
Det är alltid en fröjd att handla där, även om man ibland får vänta i timmar på alla kvarterets tanter som ska ha sin dagliga dos av prat med Donatella. Jag därför har hört en hel del om bröllop och barnbarn och otrogna svärsöner och sjukdomar och dödsfall under åren.
(jag ber om ursäkt om det här låter skrämmande mycket som en sådan där lite nedlåtande livsnjutar-berättelse som en massa engelsmän och amerikaner gör grova pengar på, ni vet: vilsen nordeuropé/amerikan flyttar till liten italiensk/provencalsk by och upplever en massa festliga byoriginal och det är ett oändligt porrande i lagom lustiga kulturkrockar och olivolja och vin och gamla stengårdar bland Toscanas kullar. Det finns hur många sådana böcker som helst och jag är mycket tveksam till hela genren).
I alla fall, fisksoppan. Jag begick först det fatala misstaget att fråga Donatella om hon hade fänkål. Hon tittade misstänksamt på mig och frågade vad jag skulle ha fänkålen till. Jag anade redan då att jag var fel ute, men svarade modigt: ”Fisksoppa”.
Donatella tittade på mig som om jag sagt att jag skulle koka levande småbarn i fänkål och vitt vin. Hennes Camoranesiögon smalnade ännu mer.
- Man har ALDRIG fänkål i en fisksoppa, det var det konstigaste jag hört.
- I Frankrike och även Sverige… försökte jag, men blev snart överröstad.
Jag skippade fänkålen och bad i stället att få två stjälkar selleri och två morötter, för att göra den soffrito som är basen i väldigt mycket av italiensk matlagning. Nu såg Donatella riktigt oroad ut.
- I en äkta san benedettinsk brodetto har man aldrig selleri och morot. Bara vitlök, kanske lite lök, tomater och persilja. På slutet, persiljan, alltså.
Vid det här laget hade en annan tant kommit in i affären. Givetvis måste hon också informeras om min totala okunnighet.
- Hörde du, ropade Donatella till kvinnan. Hon har tänkt ha selleri och morot i en brodetto!
Båda skakade på huvudet åt den konstiga utlänningen.
- Man har paprika i en brodetto, sa den andra kvinnan. Paprika och gröna tomater.
- Nej, inte paprika. Och inte bara gröna tomater, svarade Donatella. Hälften gröna och hälften röda. Så är det i en San Benedetto-brodetto (detta är alltså närmsta större staden). I Ancona (annan närliggande stad som ligger åt andra hållet), däremot, där har dom bara röda tomater och dessutom har dom selleri i soppan. Dom är såna barbarer!
Om detta kunde de båda kvinnorna i alla fall enas.
Anconesisk brodetto, hävdar bilden. Med selleri och röda tomater.
Jag köpte sellerin i alla fall. Men varken morötterna eller fänkålen. Man vill ju inte göra sig impopulär i onödan. ”Tack för alla goda råd” sa jag när jag ganska matt gick ut ur affären. ”Det är inga råd, det är en order!” löd Donatellas frejdiga svar.
Fisksoppan blev, trots mitt grava övertramp att ha selleri i den, faktiskt väldigt god. En av de bättre jag gjort. Om jag får säga det själv. Men när min pappas fru sa det till Donatella dagen därpå trodde hon henne inte.
Annina
