Bittra timmen 2: in your dreams

Jag drömde i natt att jag var på bokmässan (som hade förvandlats till en isrink) och skulle hålla ett anförande. Men när det var min tur visade det sig att det inte alls rörde sig om något föredrag, utan att jag och en för närvarande mycket hajpad kvinnlig kulturskribent skulle tävla i konståkning.
Vi var de enda två tävlande, publiken var massiv. Våra namn hade redan ropats ut i högtalarna, det fanns ingen chans att dra sig ur.
Jag hade inte stått på ett par skridskor på tjugo år (vare sig i drömmen eller i verkligheten).
Kulturskribenten däremot såg ut som en riktig isprinsessa i något ulligt ljusblått (tror det var det gamla Cardigans-omslaget som spökade). Hon svävade över isen, satte alla piruetter. Jag stod förstummad och skräckslagen vid isrinkens kant och undrade hur hon hade lärt sig åka konståkning - också?
Sedan var det min tur. Jag hade av någon anledning ett par sällsynt fula beiga yllelångkalsonger på mig. Med möda tog jag mig ut på isen, vinglande som Bambi fast inte på långa vägar så gullig.
Publiken höll andan. Skulle jag ramla redan efter de första skären?
Just när jag till fullo hade insett att det aldrig skulle gå, jag skulle aldrig åka lika bra som hon och alla skulle skratta åt mig, vaknade jag. Sömnguden hade väckt mig i ren barmhärtighet.
Och jag insåg att jag aldrig mer skall försöka titta på  Stjärnor på is i TV4.

Annina