Shampoo Rising

Ironi - en komplicerad historia

TV4 har tydligen blivit nerringda och nermejlade på grund av den där reklamfilmen från Läkemedelsverket, ni vet den där en välsminkad kvinna berättar att man numera kan köpa alla läkemedel helt receptfritt på nätet, utan krångliga mellanvägar som läkare och recept. Allt från antibiotika till amfetamin, lovar den leende damen, och visst kan det vara så att läkemedlen inte innehåller exakt rätt ingredienser, men lite risker får man väl ta för det låga prisets skull.
Det hela är ganska skickligt genomfört, och en kort stund förleds verkligen ALLA att tro att det är på riktigt.
Problemet är bara att vissa människor aldrig slutar tro det.

Jag förstod med en gång att det skulle bli problem med den där reklamfilmen. Människors förmåga att uppfatta ironi är inte på långa vägar så utvecklad som vissa svenska reklambyråer tror. Skriver man i tidningar lär man sig snabbt att i möjligaste mån undvika ironi. Många tror nämligen blint på ALLT de läser eller ser. Man skulle kunna göra en nutida Jonathan Swift och skriva en lång utläggning om hur man  bäst tillreder och äter småbarn, och då omedelbart få läsarbrev som talar om för en att kannibalism faktiskt inte är tillåtet enligt lag.

Ytterligare ett problem är att ironibegreppet numera är så förvirrat att ingen längre känner igen äkta ironi. Många tror att ironi är något som uppfanns 1996 av Henrik Schyffert och reklambyrån Acne, att det är synonymt med South Parkfigurer eller stora borstiga mustascher eller reklambyråer som kallar sig just Acne, Farfar eller Allvar. När jag pratade med Gun-Britt Sundström på ABF-huset förra veckan hade vi roligt åt att någon yngre människa hade kallat henne oironisk. Hon, som är en av de främsta företrädarna för ironin i den svenska litteraturen! Men den äkta, gamla sortens ironi, den känner inte människor igen längre. Den som härstammar från grekiskans eironeia, det som betyder "omkasta" eller "förställa". Sokrates var f ö en jävel på ironi, vilket vissa hävdar kostade honom livet.

Ironi är alltså ett stilgrepp som säger något annat - inte sällan raka motsatsen - än vad det på ytan synes säga.  (Obs ej att förväxla med metaforen. För Guds skull.)

För den goda sakens skull länkar jag härmed också till Crime Medicines hemsida, alltså den kampanj som gav upphov till den här posten. Och rekommenderar alla att handla sitt knark på stan i stället för på nätet - det är säkrare.

Det där sista var alltså ett exempel på ironi.

Annina

I all hast; grattis Jens!

 

Hurra, hurra, Jens Liljestrand har synnerligen välförtjänt fått Tidningen Vi:s litteraturpris för sin alldeles förträffliga, för att inte säga knockande, novellsamling Paris - Dakar (Ordfront). Läs den om ni inte redan har gjort det!

Annina

Måndagshumor

Alltså, det här med Karl XIII och hans tecknade penisar är så fruktansvärt kul. Jag måste köpa senaste numret av Populär Historia.

Annina

Sanningen i vitögat

 

I går när jag kom hem låg det ett kuvert från tidningsförlaget Egmont på hallgolvet. Det såg ganska officiellt ut, adresserat direkt till mig. Eftersom jag åtminstone delvis befinner mig i tidskriftsbranschen tänkte jag att det var något jobbrelaterat. Kanske hade jag skrivit för någon tidning som sedan köpts upp av Egmont, eller vad vet jag. Jag öppnade därför kuvertet i stället för att låta det gå raka vägen ner i pappersinsamlingen.

Det var ett erbjudande om en prenumeration på Hemmets Journal.

Tanken svindlar. Nu har jag alltså uppnått den ålder då man är presumtiv läsare av Hemmets Journal.
Jag minns när jag fyllde the Big Four 'oh, och en kollega skämtade i sitt gratulationsmejl om att nu var det väl dags att ta en prenumeration på Tara. Det skämtet tyckte jag var jätteroligt, och fortfarande kan jag inte riktigt förstå att tidningar som Tara vänder sig till kvinnor i "min" ålder. Det är ju tanttidningar. Och inte kan väl jag, hemska tanke, vara en tant?? JAG som är så ung!
Men nu står alltså den bistra sanningen klar: Jag tillhör målgruppen för pensionärspressen. Eller "familjetidningarna" som de kallas. En oändlig ström av virkbeskrivningar, korsord, bullrecept och sjukdomshistorier ur verkliga livet ligger nu framför mig.

Annina

Litteraturkritik med FIlippa Reinfeldt

"Nu ska jag ge mig ut på stan och myllra lite!"

Att intervjua författare är inte lätt. Att prata om böcker är inte heller lätt alla gånger. Knappt hade jag smält den stolpiga intervjun med John Ajvide Lindqvist i måndagens Eftersnack förrän det var dags igen. Morgonen, nja, förmiddagen snarare (mina sega morgonvanor gör att jag ibland fastnar i förmiddags-tv)  därpå såg jag en intervju med Hanif Kureishi gjord av Malou von Sivers där man inte visste  vem man skulle tycka mest synd om: Malou som måste ha känt Kureishis förakt lika starkt som tittaren, eller Hanif Kureishi som fått sin senaste bok så fullständigt förvirrat tolkad. Det hela var ganska plågsamt. Till skillnad från John Ajvide, som var sedvanligt charmig och tillmötesgående trots de rätt hopplösa frågorna, var Hanif Kureishi motspänstig i varenda muskel. Hans arrogans och förakt var av det mer subtila och därför värre slaget.

Å andra sidan kan jag förstå honom. Hur trött måste han inte vara på att få sina verk karaktäriserade som myllrande, färgstarka, härligt mustiga skildringar från ett mångkulturellt London?

(Och varför, varför använder för övrigt så många fortfarande begreppet "myllrande" när det handlar om litteratur skriven av människor med icke västerländskt ursprung? "Myllrar" pakistanskättade engelsmän mer än andra? Vad innebär det för övrigt att "myllra"? Nu menar jag ordet "myllra" i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Jag misstänker starkt att den västerländska synen på människor med invandrarbakgrund är dels att de är många, och med likartat utseende i våra ögon, därav "myllrandet". Helvita människor myllrar av någon anledning mycket sällan. Möjligen vid katastrofer.)

Det upphör aldrig att förvåna mig, det här att man kan tolka böcker så diametralt olika. Jo, jo, jag brukar alltid säga att alla har rätt till sin tolkning och så vidare, men var går gränsen mellan "tolkning" och helt enkelt bara enögd läsning? När Malou levererade sin tolkning av Kureishis Något att säga dig undrade jag stundtals om vi hade läst samma bok. Där hon sett en mestadels härlig skildring av ett myllrande mångkulturellt London där man levnadsglatt bejakar sin sexualitet med diverse utlevande knep, såg jag bara en roman om den trötta medelåldern, där man allt mer desperat söker kickar och där baksmällan från det sexuellt frigjorda 70-talet gör sig påmind. (Läs mer när jag har levererat min recension till Sydsvenskan).

Men det kan ju förstås vara min tolkning som är fel.
Sedan var det hursomhelst boksamtal i Malous studio, där bland annat Filippa Reinfeldt också hade läst boken. Hon tyckte att den "inte gick tillräckligt in på människors känslor". Man undrade lite vad det var för bok som Filippa hade läst, med tanke på att Kureishis (mycket lättlästa) bok  i princip bara handlar om människors känslor och relationer till varandra.
Sen berättade Filippa att hennes favoritbok var Karin Alvtegens Skam, för där nåddes man som läsare av insikten av att "vad lite mänskor vet om varandra egentligen". Bildad borgerlighet anno 2008.

Sedan kom det där sedvanliga momentet där det (Filippa mest) suckades över att man "aldrig hinner läsa böcker". Å, vad jag är trött på det. Som om böcker var ett dåligt samvete. Som om inte det mesta är en fråga om prioritering. Ge fan i att ha dåligt samvete! Jag har all förståelse i världen för att man väljer bort böcker om man tycker att andra saker är viktigare. Jag dömer ingen som hellre vill leka med sina barn eller titta på trash-tv än att läsa böcker, om det gör den personen mer tillfreds. (Själv är jag privilegierad nog att kunna läsa böcker på dagarna, och kan därför i lugn och ro ägna mig åt trash-tv på kvällarna). Men jag har känt hårt yrkesarbetande, ensamstående småbarnsföräldrar som ändå hunnit med att läsa böcker mellan varven. Helt enkelt för att de har ansett det viktigt.

Det finns saker som är viktigare än böcker, det kan till och med jag tillstå, och var och en blir förstås salig på sin fason. Men det är likt förbannat en prioriteringsfråga. Det finns ganska många människor i historien som har bevisat att det går att både ha ett krävande yrke, en familj och ändå läsa böcker. Det finns till och med de som ansett att läsande av böcker är en nödvändighet för att fördjupas i sin yrkesroll. Men det var länge sen.

Nej, nu ska jag sluta raljera. Till skillnad från många andra glada snobbar i litteraturvärlden tycker jag ändå att företeelser som Malous bokklubb är bra och hedervärda. Nästan alla sätt att sprida böcker är bra sätt. Hade folk bara kultursidor att gå efter så skulle det sannolikt inte bli många böcker lästa i det här landet.

Annina

Reflektion under tv-intervju med känd författare

Denna ständiga fixering vid HUR författare arbetar är ganska obegriplig.Då menar jag alltså rent praktiskt: vilka tider de arbetar, om de skriver för hand eller direkt på dator, etc.  Det är som om journalister har svårt att förstå att det här med författande är ett jobb. Så blir också svaren därefter: "Jo jag går upp vid sju, sen jobbar jag till fem med en timmes lunch vid tolv ungefär".
Jaha, spännande.

Annina

Stöd Roberto Saviano

Fast inte fan vet jag hur. Den sicilianska maffia som lovat att döda 28-årige författaren Roberto Saviano före decembers utgång lär knappast vara påverkbar av några skriverier på svenska bloggar, Savianos situation lär föga hjälpas av något andligt stöd från trivsamt solidariska svenskar heller. Men protestera och visa vår avsky måste vi, alla vi som läser och skriver. Och alla andra också. Det är vår skyldighet.

Jag sitter just och skriver en artikel om politisk litteratur; egentligen skönlitteratur, egentligen svensk. Jag försöker definiera vad det är. Om det som betraktas som politisk litteratur idag påminner om det som var politisk litteratur för 30 år sedan. Om politiken i den politiska dikten är språk eller innehåll eller båda sakerna på samma gång.

Men det här med Saviano gör på något sätt frågan oväsentlig. Kan man idag, i en icke krigshärjad demokrati, skriva litteratur som leder till dödshot, då är man i sanning en politisk författare.
Läs Roberto Savianos fasansfulla och alldeles enastående skildring från maffians Italien, Gomorra, om ni inte redan gjort det. Den finns i pocket och ges ut på Brombergs.

Läs också gärna Savianos artikel som Expressens kultursida publicerade för några dagar sedan. Här är ett utdrag ur den:


Det handlar faktiskt inte om att fastställa skuld utan om att sluta med att ständigt acceptera och bli nedtryckt, sluta med att tänka att det åtminstone råder ordning, att det åtminstone finns arbete, bara man inte skrapar på ytan, lyfter på förlåten utan fortsätter att gå sin egen väg.
Att om man bara gör det så är vår hemtrakt den bästa av världar, eller kanske inte, men i alla fall den enda möjliga av världar. Hur länge till måste vi vänta? Hur länge till måste vi se de bästa utvandra och de resignerade stanna kvar? Är ni verkligen säkra på att det blir bra så? Att det räcker med att ägna kvällarna åt att flirta, skratta, gräla, förbanna stanken från de brända soporna och småprata?
Ni vill leva ett enkelt, normalt liv bestående av små enkla ting, men runtomkring er råder ett verkligt krig, där den som vägrar underkasta sig och i stället anklagar och avslöjar förlorar allt. Hur har vi kunnat bli så blinda? Så kuvade och resignerade, så förtryckta?

Annina

Årets Augustar och en Cullhed-hyllning

Jag känner mig synnerligen tillfreds med årets August-nomineringar (och nej, jag sitter inte i juryn längre, så jag kan inte ta åt mig av äran). Bara riktigt bra böcker, blir inte lätt för elektorerna att välja en vinnare bland sådana höjdare.

Lite extra glad är jag rent personligen för Sara Mannheimers och Malte Perssons skull. Sara Mannheimer för att det är så oväntat, det gläder mig att juryn har sett att hennes debut Reglerna är en av de starkaste i år. Malte för att han är Malte och har skrivit en roman som i högsta grad är Malte. Det vill säga som inte liknar något annat i utgivningen just nu. Edelcrantz förbindelser är en historisk roman (baserad på den verklige Edelcrantz) om en outtröttlig nätverkare, en person som skulle passa synnerligen väl in i vår samtid.

Och så är jag, som så många andra, glad för lyrikens skull. Tre diktsamlingar nominerade, men så har det också varit ett osedvanligt starkt lyrikår i år. Hade jag dessutom sett Johan Jönsons 800-sidiga kraftprov Efter arbetsschema bland de nominerade hade jag inte blivit ledsen.

Juryordförande i år har för övrigt varit Anders Cullhed, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Samt lysande kritiker och essäist. Jag hade lyckan att få ha Anders som lärare ett tag när jag läste litteraturvetenskap i mitten av 80-talet, och fan vet om jag ens hade sysslat med litteratur idag om jag inte hade fått sådana synnerligen berömmande ord av honom efter en viktig tenta en gång. Det Anders Cullhed sa, det lyssnade man på. Och så är det fortfarande.

Annina

Kom och lyssna på Sundström

I morgon kväll klockan 18 samtalar jag med den kloka Gun-Britt Sundström på ABF-huset i Stockholm, under rubriken "Moralister bör alla vara". Vi kommer förstås att prata en del om klassikern Maken, men också om den nya boken, artikelsamlingen Bitar av mig själv som kom i början av hösten. I den förfäktar Gun-Britt Sundström bland annat rätten att få vara en nittonhundratalsmänniska – det är en av de saker jag tänker fråga henne om.
Här finns mer information. Kom dit och lyssna!

Annina

Om samtiden och konsten att hålla skiten ifrån sig

I min mapp för sparade SMS finns ett meddelande som jag ibland tar fram och tittar på. Där står det: ”Isolering och orubbligt intellekt säger Thomas Bernhard”, och det är från en samtidstrött god vän som gärna och ofta refererar till just Bernhard.

De där orden är i all enkelhet så sanna, och ändå så oändligt svåra att leva efter, tänker jag nu efter några dagars isolering på landet.

Tyvärr är man naiv om man tror att det räcker med att sätta sig några dagar på en skärgårdsö för att ”hålla skiten ifrån sig” som en annan gammal vän lite mer prosaiskt brukade säga. Vår samtid är en orubblig mur, det finns inga kryphål, inga sätt att värja sig mot skiten. Ingen klarar det. Nej, det skall jag förresten inte säga. Det är klart att det finns de som helt lyckas undanhålla sig de outhärdliga samtidsfenomenen. Men de jobbar sällan inom kultur och så gott som aldrig inom media.

Den bubblande trögflytande massa av dumhet som väller genom vår tid i allmänhet och mediasamhället i synnerhet är slaggprodukterna av en samtid där man helt slutat tänka och bara reagerar med magen (ungefär som jag nu gör i den här texten). Folk tycks för länge sedan ha slutat ställa sig frågan om varför man gör någonting.

Mitt eget problem är att jag ställer mig den frågan alldeles för ofta. Men inte fan slutar jag hålla på för det. Inte blir jag tydligen mindre samtida för det. ”Det är ju ni som ÄR samtiden”, sa vår vän Roger någon gång när Anna och jag beklagade oss över något extra dumt samtidsfenomen. Han har givetvis både rätt och helt fel. Och oavsett vilket så är det ingen som helst tröst.

”Jag förstår inte hur du kan länka till Annina Rabes SUPERYTLIGA blogg” läste jag i en kommentarstråd hos Vertigomannen för ett tag sen. Jag håller helt med. Jag förstår verkligen inte hur någon kan LÄSA den här superytliga bloggen. Ännu mindre hur någon kan SKRIVA den. (Och nu pratar jag förstås bara om mina egna inlägg, inte om Annas). Nu ska jag därför sluta och ägna mig åt att läsa skönlitteratur i stället. Den enda moraliskt försvarbara aktivitet jag bedriver. Jag är tillbaka med nya härligt populärkulturella och superytliga inlägg någon annan dag. Men resten av den här dagen kommer att gå i Thomas Bernhards tecken. Och det, skall jag säga, är inte så illa.

Annina