Kära vänner (och eventuella ovänner som i självspäkningssyfte läser denna blogg), vi har försummat er å det grövsta på sista tiden. Det här med bloggandet är väldigt periodbundet märker jag. Vissa perioder känns det som om det finns hur mycket som helst att skriva, andra veckor känns det avlägset att någonting i ens liv eller i de banala observationer man gör skulle vara värt att skriva ner på en blogg som ändå tar upp en liten del av människors dyrbara tid då och då.
Men nu har jag också en rent konkret anledning till min bloggtystnad; jag har återigen varit i Italien för jag vet inte vilken gång i ordningen och den för Shampoo Rising-läsare välbekanta Perry Farrellmannen med internetcaféet lyckades ha "tekniska problem" under hela den period jag var där, vilket gjorde att jag var hänvisad till den långsammaste datorn i världshistorien, nämligen min pappas frus. Den har ett uppringt telefonmodem, bara en sådan sak, och den låter sådär pip-pip-pip-spraaak som alla internetuppkopplingar gjorde för vad som känns som en hel evighet sen, men i själva verket bara är några år.
Det är ganska fint att vara i sin lilla italienska kuststad alldeles före jul. På dagarna är det ibland så varmt att man kan sitta ute i solen, ja, om det är någon sol alltså, och på kvällarna fryser man, åtminstone hemma hos oss eftersom det inte finns någon indragen värme. Hela den lilla staden ligger i vila, man går till sina vanliga ställen, sina caféer och sina fisk- och grönsaksaffärer och allt är som vanligt, fast det är väldigt mycket mindre folk och det står julgranar utanför. Man konstaterar att färska gröna bönor inte går att köpa för att det är vinter, men i gengäld kan man köpa spenat och små fina kronärtskockor, och det kan man inte på sommaren. Jag fick lyxlinser (sådana som man äter) av Donatella som julklapp, jag tog hem min pappas påse också eftersom han och hans fru inte förstår varför man ska äta linser, inte ens till jul. Som är så gott.
Man går utmed stranden och tänker att vattnet nog aldrig varit så högt, man förstår inte hur alla parasollerna fick plats i somras, och man ser de igenbommade strandbarerna liksom huka sig undan vågorna och man tänker att det alltid är så här, att det där som händer de där tre sommarmånaderna om året är ett undantag.
Så en dag kommer döden och hälsar på i huset, den manifesterar sig genom ett hiskeligt katolskt monument som plötsligt bara står i trappen på ett ganska otäckt sätt, och vi anar med en gång att det är husets 102-åriga signora Adrianna som nu har förflyttats till den stora piazzan i himlen.
Vi förstår att man förväntas göra något även när man är granne. I alla fall om man bott i huset så länge som vi har gjort. Och allt måste dessutom hända inom det närmsta dygnet. Det går inte att komma släpande med något kondoleanskort en vecka efter dödsfallet. Men hur gör man för att det ska bli rätt? Vi surfar hjälplöst på olika sajter, framgooglade av ordkombinationer som "Italian funeral rites" "Italian death" och andra munterheter. Vi kommer fram till att vi definitivt måste gå dit och, om inget annat, åtminstone lämna blommmor.
Så vi köpte en vacker bukett med vita blommor, klädde upp oss efter bästa förmåga och hoppades att familjen bara skulle ta våra blommor, tacka och sedan fick man gå hem. Men vi föstes, precis som alla andra besökande, in i sovrummet. Där låg signora Adrianna ovanpå sängen, iklädd en vacker blåblommig klänning, och med de slanka benen liksom lite lojt utsträckta över varandra. Hon såg märkligt avspänd ut, men absolut inte som om hon bara vilade. Hon hade den där märkliga lite gulaktiga färgen som döda människor får. Men hon var hemskt söt, precis som hon varit i levande livet. Liten och späd, slank i kroppen som en ung flicka.
Vi blev visade till varsin stol och där blev vi sedan sittande. Ganska länge satt vi, nästan en timme, vi vågade inte annat. När bryter man upp från ett sådant här party? Hur kan man få det att framstå som något annat än vanhelgande att bara resa sig upp och gå?
Signora Adrianna är den andra döda personen jag sett i mitt liv, den första var min mamma, och det var på alla sätt mindre fridfullt och ganska mycket hemskare. Här var det nästan puttrigt, vi var några tanter som satt i en ring runt Adrianna och småpratade lite, eller bara tittade. Stämningen var mycket värdig, men inte överdrivet sorglig. Jag hade svårt att göra av händerna, låtsades be litegrann, jag tror förvånansvärt ofta i min sekulariserade tillvaro att det förväntas av mig. Men kanske lite extra just på en katolsk likvaka. Runt Adriannas säng stod det blommor och flackande elektriska stearinljuskopior.
Och i köket bredvid satt delar av familjen och åt spaghetti.
Annina
