Det är 2 och ett halvt år sen vi skrev något här. (Det senaste inlägget handlade om köttgrottor.) Och hela det sista året var det nästan bara Annina som skrev, eftersom jag befann mig i en svårbemästrad kombination av grav bebisutmattning och nästan lika grav skrivtorka.
Så vad har hänt sen sist? Jag och min familj flyttade, mitt i bitande finanskris, till Malmö för att jag skulle börja jobba på Sydsvenskans kultur-och nöjesredaktion. I februari 2009 hyrde vi en bil och körde hit. Det snöade som fan i Småland. Min dotter kräktes i höjd med Nyköping. Vi övernattade på ett hotell med väldigt snygga sänggavlar i Värnamo. Vi kom fram till Malmö en fredag och på måndagen började jag jobba. Den tjänsten blir jag av med vid årsskiftet. Man behöver inte vara våldsamt medieintresserad för att ha kunnat följa utvecklingen i branschen, och Sydsvenskan är tyvärr inget undantag. Tjugo procent av redaktionen ska bantas bort och jag ligger nästan längst ner på las-listan - you do the math. Så nu blir jag snart småföretagare igen, en flexibel alliansdröm med f-skattsedel. När jag messade Annina vad som hänt skrev hon i sitt svar att "om det här varit en romcom är det nu vi skulle ha startat en gullig bokhandel, eller en cateringfirma". Åh, I wish. Om vi ändå varit en Nancy Meyers-film och om jag ändå varit Meryl Streep-figuren i densamma, minus skilsmässan och de svettiga hotellsamlagen med Alec Baldwin. Luftigt klädd, höljd i stråhatt och dyrt solskydd utan parabener, inhyst i ett vitmenat lyxbageri med miniskula citronmarängtårtor på hyllorna och frodiga cypresser och plataner utanför fönstren. Aldrig mer skulle jag läsa nedläggningsartiklar i Dagens Media eller Resumé igen. Aldrig mer skulle jag gå in och scanna av mediekollegors twitter-konton och få huvudvärk av prestationsvånda.
Nu är jag inte Meryl Streep. Och jag är egentligen inte särskilt olycklig över att bli frilans igen. Faktum är att jag gick hem och drack champagne dagen då jag bestämt mig för att ta avgångsvederlaget. Bland alla ledsna och sammanbitna och rädda på jobbet har jag, något paradoxalt, lyckats vara på rätt gott humör genom den här processen. Jag ska fortsätta skriva så mycket jag får och förmår i Sydsvenskan, den största skillnaden blir att det kommer att ske vid ett annat skrivbord (ett köksbord, om man ska vara noga. Då och då eventuellt en soffa.). Och så kommer jag förstås att bli en ekonomisk semi-paria igen. Ett tillstånd jag förvisso aldrig mentalt riktigt lämnat, men som jag inte för den skull hälsar med öppna armar. Under de här tre åren med hyfsad, fast lön har jag fått massor med bankbrev på temat "du är en våra viktigaste kunder" eller "kära fru Hellsten, nu vill vi höja köpgränsen på ditt kreditkort med femtontusen". Jag har öppnat dom, läst dom och knölat ner dom i den skitdyra danska soptunnan vi köpte på Svenssons i Lammhult efter att jag skrivit på mitt anställningskontrakt. Jag vet inte, men det är som om jag hela tiden anat att den här gräddfilstiden bara var till låns, som om jag ändå räknat med att det skulle ta slut igen och att jag åter skulle sitta och maila fakturor och klistra kvitton. Men det är okej. Det får helt enkelt vara okej. Jag tänker på en scen i Whit Stillmans film ”Last Days of Disco” där en rollfigur går hem och hälsar på en annan. Den sistnämnde sitter och stryker skjortor – en aktivitet som får den förstnämnde att längtansfullt fästa blicken i fjärran och berätta om tiden då han blivit befordrad och unnade sig att låta någon annan kema och stryka skjortorna. ”For a brief time, I had that”. For a brief time.
Bloggandet då? Hur konstigt är det att återvända till något som legat i träda i snart 3 år? Rätt ordentligt konstigt förmodar jag. Men för första gången på länge känns det som om den här platsen behövs igen. Shampoo Rising, vår egen silver lining, vår egen Nancy Meyers-film.
/Anna
ps1. Bilden i vår nya banner (vi vet att den ser amatörmässig ut, det är liksom poängen) är vi i drag-alias. Bilden är tagen på någon klubb i Malmö från en kväll i fjol när Annina var nere och hälsade på, och sen har vi kört den i ett program som hette Dragulator och lanserades tillsammans med teveprogrammet "RuPauls Drag Race".Men oroa er inte, vi tröttnar säkert på den snart och stoppar tillbaka Nigella.
ps2. Bloggtiteln är lånad från en av mina älsklingslåtar med den amerikanske folksoulsångaren Bill Withers, en vemodig sak om återvunnen kärlek. Den passar ganska bra här också.
