Mitt liv kretsar i hög grad kring vad jag äter.
Det är inte fullt så tragiskt eller löjligt som det kanske låter – jag har en medfödd förmåga att utvinna så mycket glädje ur mat så att jag till och med tycker det är roligt med flygplansmåltider. Icke desto mindre går det i princip inte en dag utan att jag funderar på om och hur jag skulle kunna styra mitt ätande för att bli lite mindre. De gånger jag sen väger mindre innebär det inte för den skull att jag ägnar det här mindre tanketid, för då tänker jag självgoda saker om hur nöjd jag är med att väga mindre, hur mycket snyggare jag tycker att jag är, hur jag aldrig ska hemfalla till orgier i kaksmet eller rostat bröd utan för alltid hålla mig kvar i kroppstempeltillståndet där matvalet är det som gör mig till antingen en högstående eller en sloppy person. Just nu är jag långt från kroppstempelfasen - en ovälkommen men fullständigt logisk konsekvens av att jag under någon månad ätit exakt allt jag inte ska äta för att hålla mig inom storleken jag trivs med (”trivs med” är en överdrift, ”kan leva med” är närmare sanningen – fast det är det ju egentligen inte heller eftersom jag ju bevisligen lever alldeles utmärkt även nu.) Jag intalar mig själv att om jag bara går ner den där handfullen kilon till vad jag vägde innan jag fick barn så blir allt bra – men sanningen är ju att jag harvade runt i exakt samma tankemönster innan graviditeten också. Inte fan har jag någonsin varit nöjd. Ergo: kroppen är föränderlig men kroppsnojan är konstant.
Nu har Nigella Lawson – the queen of carbs, korsettkvinnornas korsettkvinna, jumpersetens juvel – bantat ner sig ett antal storlekar. Så ohyggligt kroppsmedvetna som vi (och med vi menar jag primärt kvinnor) mer eller mindre tvingas vara, så blir behovet av förebilder gigantiskt: och det är på sätt och vis en dubbel olycka eftersom förebildsstämpeln är ett jävla ok att behöva bära. Därtill något som förr eller senare kommer att orsaka leda eller besvikelse eller bägge, både hos förebilden och fansen. Därför skäms jag när min reptilhjärnereaktion är att känna mig kränkt över att Nigella blivit smal. För varför ska jag förvänta mig att få kanalisera och sminka upp mina egna kroppsissues genom henne? Varför skulle inte hon få unna sig den obestridliga glädje det är att efter år av stenhårda underkläder och kameraskräck kunna hoppa i en mindre klänning?
Jag jobbar därför nu med en stenhård omprogrammering. Grattis Nigella. Du är jättehärlig i din gula kavaj. Dina kindben är fabulous. Din viktminskning är inte mitt straff att bära. Jag älskar dig hur du än är – eller hey, jag försöker åtminstone.
/Anna
ps. tack Ebba Backlund för tips på ämne!
