Annina: Jag tänker mig att det här samtalet om årets bästa/sämsta företeelser blir ganska löst i konturerna. Jag tror nämligen att jag håller på att bli senil på allvar. Jag minns ingenting. Redan vid enkla rubriker som "Årets mat" och "årets dryck" blev jag smått förvirrad. När jag började fundera över sådant som Årets bok eller film greps jag av panik - har jag läst EN ENDA BOK I ÅR? Med tanke på att jag försörjer mig som litteraturkritiker är det sannolikt att jag har det, men just kan jag knappt komma på en enda. Jo, det kan jag väl. Jag börjar med böcker tror jag.
Anna: Ja, det gör jag med.
Årets bok
Annina:
DET GÅR JU INTE att nämna bara en. Men några bra läsupplevelser i år har varit (i ingen särskild ordning) Anton Marklunds Djurvänner, Thomas Bernhards Mina priser, Per Odenstens Nio sätt att beskriva regnet, Amanda Svenssons Välkommen till den här världen, Elin Boardys Mot ljuset, Sofia Nordins Gå sönder, gå hel, Åsa Grennvalls Elfriede – en dystopi, Mara Lees Salome, Elisabeth Hjorts Hängivelsen, Gyrdir Eliassons Bland träden, Kristofer Ahlströms Bara någon att straffa, Mats Jonssons Mats Kamp, Azar Mahloujians Möter dig i Larnaca, Silke Scheuermanns Rika flickor, Valerie Mrejens Tre berättelser, tre män (tack Bodil!), Staffan Malmbergs Värlens ensammaste plats. Och så Knausgård nr 2 förstås. Och jag gillade verkligen Joan Didions Blue nights även om det bär min motvallspersonlighet emot. Fick också i våras äntligen chans att läsa Patti Smiths Just Kids, ett år efter alla andra, den var också lika bra som alla sagt.
Anna:
Jag gillar ju mina amerikanska brudar: jag gillade Nora Ephrons ”I Remember Nothing” och Tina Feys ”Bossypants” var en uppenbarelse. Jag tyckte om Amanda Svensson, nya Alan Hollinghurst, och så gillade jag Rona Jaffes femtiotalsroman ”The Best of Everything” som kom på svenska – fast jag läste den på engelska. Joan Didion ska jag ta mig an. Har värjt mig enormt på grund av hajpen, vilket är skitlöjligt men likväl ett personlighetsdrag jag bara inte förmår göra mig av med. När alla – och med alla menar jag den kulturgeggan som jag visserligen själv tillhör – rusar åt ett bestämt håll spjärnar jag alltid emot, oavsett om det gäller Kleerup eller Didion.
Årets film
Annina:
Jag ser så fruktansvärt lite film just nu så det är pinsamt. Men jag tyckte om Chang Dong-Lees Poesie och Göran Olssons Black Power Mixtape. Och så hatade jag Black Swan, men det blev ju en rätt intressant diskussion om den efteråt.
Anna:
Och jag älskade Black Swan! Jättekul ju. Mer: Bridesmaids, Jane Eyre med Mia Wasikowska, Morning Glory, The Trip – trots att jag egentligen är trött på män som krisar i kulturen. Jag hatade ”Valentine's Day”, Garry Marshalls senaste kräkmedel. Jag såg sent omsider ”Medan åren går” och funderade om alla kritikerna som prisade dess höga feelgood-faktor tagit droger. Jag såg ”The Kids are Alright” två gånger på raken och älskade den (och jag vet att den också kom 2010). Jag har inte sett ”Play” ännu, ännu ett utslag av min kulturdebattsresistans skulle jag tro.
Årets TV.
Annina:
RuPaul's Drag Race. Jag önskar att det gick varje kväll! Och ännu mer önskar jag att de inför nästa säsong även köper in Untucked - det helt ohämmade backstagebitchandet efter varje avsnitt, men som vi tyvärr inte får se i Sverige.
Anna:
Jag älskar ”Mad Men”. Älskar, älskar, älskar. Det gör jag verkligen. Och jag har lagt in en post i min almanacka när säsong 5 börjar. Vill ni håna mig för bristande originalitet, bliv min gäst.
Årets kokböcker
Annina:
Natur och Kulturs praktverk ”Grönt” om alla upptänkliga grönsaker är fantastisk. Om man bara ska skaffa en kokbok framöver, osv… Nyutgivna samlingen av de bästa gamla Hiram-recepten är också jättekul. Gillar också Lotta Lundgrens Om jag var din hemmafru - allramest för att det är kul med en kokboksförfattare som verkligen utnyttjar språket till fullo. Nigella Kitchen förstås, men den är ju bara ny på svenska i år.
Anna:
Ja, Hiram-boken är kul! Jamie Olivers 30-minutersmiddagar har bra recept men hemsk layout, den är jättesvår att använda. Och Nigellas kök. Annars har jag mest använt mina gamla kokböcker. Den stora volymen som kom från River Café häromåret är toppen, och jag älskar Nigel Slaters Tender-böcker.
Årets kulinariska återupptäckt
Annina:
Schlemmertopfen – dvs lergrytan! Den är hur kul som helst. Önskar bara att det fanns lite fler kokböcker i ämnet – sätter mitt hopp till Escobargitarristen Frederik Zälls nya bok Lergrytor, stekar och långkok, men den har jag inte införskaffat än.
Anna:
Återupptäckt vet jag inte – kanske ett gammalt recept på en mandeltårta med chokladkräm som jag börjat laga igen – men jag vill gärna slå ett slag för Knorrs mjuka buljongtärningar. De där som liksom är gele i små behållare. Jag är så väldigt trött på alla buljongnazis out there som tror att man inte kan laga mat utan egenkokta fonder och skulle därför gärna vältra mig i buljongtärningar på pin kiv, men de där Knorrbuljongerna är goda på riktigt.
Årets kulinariska omvärdering
Annina:
När jag intervjuade min idol Nigel Slater för typ hundra år sen skämtade vi lite om hur fånigt det var med polenta. Vi enades om att man inte måste låtsas att man gillar polenta trots att det just då var jättetrendigt. Nu är det snart 2012, och jag har kommit på att jag ÄLSKAR polenta! Det är ju dessutom väldigt bra att bjuda sina vegovänner på. Man kan variera det i oändlighet.
Anna:
Fläskkött! Herregud så gott det är när det är gott. Laga Mathias Dahlgrens sönderstekta gris som finns i både ”Det naturliga köket” och samlingvolymen ”Mathias Dahlgrens bästa”. Man bara ligger i en liten tacksamhetshög framför tallriken och flämtar.
Årets måltid
Annina:
Jag hade den ohyggliga förmånen att få tillbringa några semesterdagar på en vingård i Piemonte i somras. Min kompis Beppes mamma lagade en helt underbar zucchinipasta – med friterade zucchiniblommor – och så drack vi det lokala vinet till. Det fanns även små piemontesiska antipastigrejer och grönsaker som var underbara. Åh, jag är en sån livsnjutarkliché. Och jag älskar det.
Anna:
Svarar också Italien: en liten ekologisk (jo minsann) restaurang i Alghero på Sardinien som heter La Botteghina, där vi åt en pizza bianco med kronärtskocka och pancetta och drack en stark, söt öl från ett bryggeri på ön. Till efterrätt en citronpudding. Så gott, så trevligt, så tillgängligt. Och så älskar jag Gastros bistrodel i Helsingborg där de gör ljuvlig kalvbräss och pilgrimsmussla. Och så revbensspjällen på Rebell i Malmö och i princip allt på vietnamesiska LêLê i Köpenhamn. Sashimi och ångade köttbröd på Matbaren i Stockholm. Och alltid kroppkakorna med kål och rökt svamp på Tempo och systerkrogen Grand, också i Malmö. Den är fullständig vego-carbslycka på en och samma tallrik.
Årets sminkupplevelse
Annina:
Jag har efter ett halvt liv insett att det inte är så svårt att applicera flytande eyeliner som man tror.
Anna: Jag har sorgligt nog halkat efter i sminkomvärldsbevakningen i Malmö – dessvärre ett kosmetiskt u-land – men jag har lyckats trilla över en bra primer från Shiseido. Och så gillar jag verkligen Xperience-foundationen från Max Factor. Mycket foundation för pengarna!
Årets kolhydrater
Annina:
Förutom polentan då, måste jag nog säga gnocchi. De små härliga potatiskuddarna är dessutom det enda min tandlösa gamla far kan äta numera.
Anna:
Papardelle. Meterpizza på Sardinien (säljs per meter, lövtunn, vedugnad). Och bröd från Sankt Jakobs bageri i Lund. Apropå det sistnämnda kan jag också meddela att det fortfarande är förbjudet att göra sig lustig över surdeg och Sofo. Att slappraljera - och moralisera - över sånt man anser vara meeeedelklass borde rent generellt bötesbeläggas. Och bannlysas från kultursidor. Jag upprepar Shampoo Rising-kollektivets visdomsord från 2007: man bedriver inte automatiskt samhällskritik för att man kallar allt man inte tycker om för "medelklass".
Årets fetmaraseri
Annina:
Nu är jag så trött på LCHF-fanatismen att jag snart spyr upp min fläsksvål. Läs Lena Anderssons briljanta artikel När stärkelsen blir synd i DN och gläds. Samt ät riktigt mycket lovely carbs under 2011.
Anna:
Jag har tyvärr själv blivit offer för kolhydratskräcken, fast mest i teorin. Typ att jag tänker att nu ska jag inte äta så mycket bröd. Och så fettrasar jag förstås mot mig själv ibland, men med smink, spanx och insugna kinder kommer man långt.
Årets ”glädje de har tagit ifrån oss”
Annina:
Trots att jag är en hängiven karnivor överväger jag allvarligt att bli vegetarian för att jag är så trött på mediamän som hyllar kött.
Anna:
Parfymer. Lite iallafall. Nu ska varenda tidning hålla sig med parfymexpertis. Jag tjurar, minns min parfymtokartikel i Johanna Swanbergs och Jenny Nordbergs underbara och sorgligt kortlivade tidningen Ruby från 2002 och tänker bittert JAG VAR FÖRST! JAG VAR FÖRST! (nä, det var jag förstås inte, men ni fattar). Följaktligen håller jag som en sur gammal gubbe fast vid Fracas och For Her.
Årets mediatrötthet gånger hundra
Annina:
Twitter, Twitter och Twitter. När skall denna klubb för mediagegg, karriärklättrande, inbördes beundran och backdoor bragging egentligen upphöra? 2011 var i alla fall inte det året.
Anna:
Twitter, ja gud. Jag försökte några månader innan jag flydde. Det var jätteroligt att prata om musik och film, men hela den här rundgångshyllandet som pågår: man får lust att tvätta sig i saltsyra efteråt. Den humorbefriade interndebatten om journalistrollen – förlåt, #journalistrollen kändes också väldigt parallelluniversum för mig. Branschtidningar av alla de slag gjorde mig ganska trött. Nedskärningarna förstås, och alla som kickas ut i underbetald frilanstillvaro, inklusive mig själv. Och jag får lätt yrkesvånda av alla de rynkade pannorna i tidningen Journalisten, men det har jag å andra sidan alltid fått. Allmänt mediapeniseri förstås, men what else is new? Varken tröttheten eller peniseriet.
Årets comeback
Annina:
Shampoo Rising-kollektivet.
Anna:
Ja. Oss leve! Och D'Angelo förstås.
ps. Bilden på fulbuljongen har vi lånat från spisa.nu
