Sista tiden har en underlig insikt börjat smyga sig på (en nykommen, som min pappa möjligen skulle säga – det vill säga välbekant men inte känd på länge). Det är denna: jag tycker inte direkt illa om Malmö längre. För å, Å, som jag hållit på under de här tre åren. Klagat på plattheten, klagat på fulheten, klagat på blåsandet, klagat på Möllan-kramandet, klagat på Värnhemstorget, klagat på MFF-mytologiserandet (detta närmast gargantuanska överbruk av ordet "himmelsblå"), klagat på kollektivtrafiken, klagat på avsaknaden av stora feta varuhus, klagat på avsaknaden av ett Stureplan (odd), klagat på cykelstölderna (begripligare, har blivit av med tre stycken). Klagat på allt det som har skilt Malmö från Stockholm, skulle kanske en terapeut sagt, om jag haft någon. (Klagat på stockholmare som på ett storögt, storebrorsaktigt sätt kramat om Malmö.) När Sydsvenskan initierade kampanjen "Vi älskar Malmö" i fjol kände jag en nästan obetvinglig lust att dra igång en egen: "Jag älskar FAN inte Malmö!"
För jag är en person som spjärnar emot. Här i Malmö, på jobbet inte minst, har jag uppfört mig som Den Största Stockholmspatrioten Av Dem Alla. Men när jag en gång i tiden lämnade Lund för Stockholm var det en period präglad av precis lika mycket missnöje, fast då riktat från min djupt sentimentala avståndsbild av Lund mot huvudstadens kalla, mörka hjärta. "Stockholm är inte alls särkilt vackert", brukade jag bjäbba emot på den tiden, om så jag stod i höstsolen framför Dramaten. Sen blev det som det blev, och det som blev var att jag blev en värre Kungsholmen-ambassadör än Mauro Scocco - Västerbron i skymningsljus, hela baletten.
Malmö-ambassadör är jag kanske inte ännu. Men i ljuset (mörkret?) av den, om än aldrig så milda, existensiella förvirring som uppstått sen det blev klart att jag ska bli frilans igen – och att vi inte nödvändigtvis måste bo kvar här – har stan med en illa dold ironi plötsligt börjat visa sig från sina bättre sidor.
Helgen efter att jag bestämt mig för att ta avgångsvederlaget cyklade vi ut till Sibbarp, ett strandområde i Limhamn (på Limhamn, heter det på skånska, men det skär sig i min mun) med små fiskehoddor och trädklungor och evighetslånga gräsmattor ovanför kallt, buteljgrönt hav. Vi satt där i blåsten och drack te i kåsor och lindade halsdukarna hårt om huvudet och tittade på Öresundsbron och plötsligt kändes det som om jag inte kunde tänka mig någon bättre eller mer kongenial plats att bo på än just här. Kanske var det synen av den där bron – som jag älskar tämligen utan förbehåll – som bidrog, som om jag sugits in i hela den där kontinentala propagandan och kände att i den här stan så HAR man ju faktiskt närmare till allt som är roligt. Jag vet inte riktigt. Men ända sedan dess har Malmö befunnit sig i ett otippat behagfullt skimmer, ett skimmer som visserligen lättat avsevärt under cykelturerna genom industriområdet ut till jobbet men som åter sänkt sig så fort jag kommit tillbaka in till stan.
Jag vet inte om det är uttryck för en eventuell prematur separationsångest eller om det faktiskt är så att mitt hjärta efter tre år bänt upp en liten glipa åt det här stället. Delar av det åtminstone. ”Jag ÄLSKAR Västra hamnen”, sade jag till min man när vi var på väg mot den vanliga lördagsrundan på Ica Maxi häromhelgen. Det bara kom. Han tittade på mig, länge, och sade ingenting.
/Anna
