Rodeo frågade om vi ville prata Nobelkläder med dem i DN Söndag - och det ville vi förstås gärna. På den färdiga sidan fick dock inte mer än en tredjedel av vad vi sagt plats, så därför kommer den okortade versionen här in full glory.
Prinsessan Madeleine, 2009
Annina: Den här klänningen är ett bra bevis på att blonda svenskar inte alls borde klä sig i eviga bleka tråkfärger. Den här kampanjen som den svenska modepressen driver om att Madde skulle vara någon sorts modeikon är för mig ganska obegriplig, men i den här klänningen ser hon intressant ut. Men det säger jag kanske bara för att smaragdgrönt är min absoluta favoritfärg.
Anna: Ja! Spets! Spets är alltid bra, för det är en liiiten, liten aning vulgo.
Kristina Lugn 2008
Anna: Väldigt Grace Coddington alltihop. Jag älskar hennes hår och att hon faktiskt har det utsläppt - det kanske inte är ett statement (apropå att det brukar heta att kvinnor över en viss ålder absolut inte får ha utsläppt hår), men det känns som ett. Snittet på klänningen är ju egentligen nånstans mellan ordensdräkt och Harry Potter, och den där kornblå färgen är jättesvår - men helheltsintrycket blir väldigt mäktigt.
Annina: Hela hon känns som ett statement i de här sammanhangen! Gillar färgen också – den är inte kornblå på det där svensk näringslivskvinna-sättet utan snarare l’heure bleu-blå. Alldeles innan l’heure bleu försvinner. Formen är också kongenial – klart hon ska se ut som en vis kvinna i ordensdräkt!
Silvia 1976
Anna: Ah, den gula Dioren från 1976. Den minns jag förstås inte. Misstänker att sjuttiskänslan på alla foton bidrar till att kanske göra den finare än den möjligen var. Färgen är hela grejen med den här klänningen, den hade inte alls varit lika kul i rosa. Gult är överhuvudtaget en väldigt underutnyttjad färg i galasammanhang - möjligen för att det är så svårt att hitta rätt nyans. Gillar ärmarna och kan uppleva något slags nostalgisk ömhet för en tid då man inte nödvändigtvis skulle visa så mycket hud i galaklänningarna.
Annina: Problemet är ju att så få människor kan ha gult utan att se helt sjuka ut. Nu ser det ut som om Silvia har solat lite, annars är det svårt även för en brunett som hon. Egentligen borde bara svarta människor få bära gult. Tråkigt nog är det väldigt få svarta som syns både i kungahusen och på nobelfesterna. Annars får den här klänningens klassiska ädelsjuttis-snitt mig att tänka med saknad på det svenska kungahusets verkliga stilikon: Prinsessan Lilian! Nobelfesterna är inte desamma utan henne.
Silvia 2007
Anna: Det japanska röda skynket! Ultraglamouröst. I ett avsnitt av Downton Abbey säger Lady Mary att "men like to see a waist", och det gör dom kanske, men bryr man sig inte om sånt kan det inte bli bättre. Jag tror det är det faktum att varenda människa som gifter sig numera bär tajta bustierkläningar som gör att dekolletageprylen inte känns så glamourös längre. Oversize är mycket roligare. Jag kan förvisso inte sy ett stygn men jag inbillar mig att det här är en roligare sorts sömnadskonst. Carin Rodebjer borde göra Nobelklänningar! Året före hade Silvia nåt från samma designer, fast då såg hon mest ut som en mänsklig kägla.
Annina: Drottningen goes glamorös kulturtant! Älskar den här. Och när det gäller Carin Rodebjer har jag hört att hennes kläder numera bärs av Meryl Streep – vilket smäller rätt mycket högre än kungligheter i min bok.
Anna-Maria Corazza Bildt 2006
Anna: Hon ser ut som en closet-lyxgot. Lite Morticia Addams, fast blond. Och så prinsesstiara, eller vad det nu är hon har i håret? Klänningen är på ett plan väldigt överlastad - snedrutor och transparent och spets och pärlor - men den är kongenial på något vis, den ser liksom ut exakt som hon. Undrar om hon har en bit parmesan i väskan?
Annina: Den här är scary-lovely och lite, lite kinky på samma gång. Som gammal got kan jag inte annat än nicka bifall. Gillar särskilt att bustierdelen är lite spetsig upptill – det ger en skön Vampirellakänsla. Man kan föreställa henne skrida runt i ett italienskt 1400-talsslott i den här klänningen.
Shampoo Rising om...
Do's på Nobelfesten:
Anna: Mönstrade tyger. Och smink! Mycket mer smink! Och gärna lustiga hattar. Shampoo Rising-kollektivet tillhör dem som tyckte Beatrice och Eugenies hattar var vansinnigt mycket roligare än den där tråkiga Pippa Middleton-klänningen. Dessutom är faktiskt den korta, praktiska frisyren som svenska kvinnor gillar (också känd som Maud Olofssons-frisyren) som gjord för den sortens garnityr.
Annina: Absolut mer smink och lustiga hattar. Stephen Treacy (som är Englands främsta Mad Hatter) borde omedelbart kallas in för att liva upp det hela. Anna, jag vet att du har en viss svaghet för Maud-looken, men själv har jag väldigt svårt att se något förmildrande med någonting som är “praktiskt” i såna här sammanhang.
Anna: Annina, ömhet om jag får be – inte svaghet.
Don'ts på Nobelfesten:
Anna: Blanka fodertyger av den där sorten som ses på gästerna på vartenda sommarbröllop. Hudfärgade nylonstrumpor i skorna. Och prinsessskärningar på klänningarna. Jag är trött på cleavage.
Annina: Cleavage-grejen kulminerade och dog efter den där helt bisarra urringningen som Madeleine hade för några år sedan. Jag har absolut inget emot urringning, men det måste se ut som om brösten mår lite bra i den.
Helrätt för Silvia i år:
Anna: En guldklänning hade varit fantastiskt.
Annina: Jag skulle vilja se henne verkligt riktigt sagoaktigt drottningklädd i någon av Alexander McQueens mer bisarra outfits. Jag tror det skulle se helt fantastiskt ut.
Vad vi skulle ha på oss, om vi någonsin blev bjudna:
Anna: Det är lättare att säga vad jag inte skulle ha på mig: jag skulle inte ha barärmat och jag skulle inte ha nåt uppuffat urringat. Om jag inte kände mig alltför jagsvag skulle jag kanske däremot satsa på att visa lite rygg. Sen är ju frågan om jag skulle bli sådär värst fotograferad. Det hade varit kul om man hade dragit upp galafaktorn och faktiskt haft en Joan Rivers stationerad utanför Stadshuset. Inte för att hon brytt sig om Shampoo Rising-kollektivet, men ändå.
Annina: Jag skulle nog ha burka. Blir skräckslagen av blotta tanken på att visa upp mer av mig själv. Men burkan skulle vara i tung, matt siden och oerhört vackert skuren, t ex av Carin Rodebjer.
Om Shampoo Rising-bloggen:
Annina: Shampoo Risingbloggen är en plats där vi skriver sånt som vi inte skriver på andra platser. Den är inte en modeblogg, inte en livsstilsblogg, inte en kulturblogg, inte en litteraturblogg, inte en mediakritikblogg. Fast allt det där dyker upp på den i bland. Shampoo är en kompisblogg. En hyllning till vår vänskap där vi tar oss friheten att utan redaktörer skriva vad vi känner för.
Anna: Det är en terapiblogg också. Om man, som jag, lider av konstant skrivkramp kan bloggformatet vara väldigt förlösande. Och så är det en plats där vi kan dyrka Nigella Lawson ohämmat.