Ni minns det där vi skrev i årslistan om surdeg va? Om att surdegsraljans - iallafall i syftet att förlöjliga den såkallade medelklassen (numera kodord för andra heltidsarbetande och socialt välanpassade människor med hyfsade inkomster som man av någon anledning inte tycker om) och denna samhällsklass mat- och levnadsvanor - är förbjudet under 2012? Som ett led i denna förbudsrörelse har jag startat en egen surdeg gjord på vetemjöl och lite rårivet äpple. Den står på badrummet eftersom det är det enda varma rummet i lägenheten och ser i nuläget ut såhär:
(Och i söndags såg den ut såhär:
)
Förra gången jag försökte mig på surdeg använde jag ett recept baserat på potatis i den blå River Café-boken. Den blå River Café-boken är mycket, mycket sträng i sitt tonfall (jag skrev lite om det där i den här gamla texten i Sydsvenskan), så det var nästan givet att jag skulle misslyckas - blotta auktoriteten som strömmade från sidorna fick mina ansträngningar att duka under. Eller, mer konkret, förvandlas till en bleksiktig gegga som luktade dålig hygien. Efter det har jag låtit andra baka mina surdegsbröd och har gladeligen - eller inte så gladeligen - betalat 100 spänn metern för dem. Nu ser jag, som det heter, över min ekonomi, och eftersom jag rent ekonomiskt är en naiv människa med små perspektiv tänkte jag att brödbak i hemmet kan vara ett sätt att spara några kronor. Mer surdegstränade vänner har informerat mig om att vetesurdeg är svårt, så om det inte kommer upp en bild på en knaprig baguette här i morgon vet ni vad som hänt. Men hoppet, hoppet!
I övrigt, och i motsats till brödfrosseriet här ovan, kan jag meddela att hela Shampoo Rising-kollektivet för närvarande lever på pulver. Så det där vi sade om att omhulda kolhydraten under 2012 var delvis ljug. Till mitt försvar kan jag säga att det finns ingen bättre månad för pulverleverene än januari: minnet av decembers samlade ätande ligger så nära till hands (och på andra kroppsdelar också för övrigt) att det inte känns som om livet håller på att ta slut för att man inte får ta sig ett Digestivekex med alldeles för mycket smör på kvällen. Och apropå det var jag dagen före nyår på fjolårets kanske gladaste restaurangöverraskning: Oysters & Grill i Köpenhamn på Sjaellandsgade, en liten lokal med vaxdukar på borden som serverade de godaste skaldjur jag ätit utanför Italien, köttbitar som hade kostat dubbelt så mycket i en annan del av stan, cava för 40 spänn glaset (danska spänn förvisso men varför vara en glädjedödare?). Åk dit. Bara gör det.
Nu måste jag ut och röra i surdegen. Vi hörs snart igen.
/Anna
