Hela julen tänkte jag blogga om Lana del Rey, eller snarare om hennes hit, Video games. Det skulle inte handla om huruvida Lana del Rey är fejk eller inte (ursäkta, men när blev just det ett problem i popsammanhang?). Inte heller om hennes Restylaneläppar eller hennes stenrika uppväxt. Inte om hajpen som ändå uppstått eftersom många inflytelserika skribenter har gjort precis det som jag också tänkt göra: skriva att allt det där inte spelar någon roll.
Nej, för inlägget skulle handla om den där låten, och kanske ännu mer om videon som hör till den.
Det är något med den kombinationen som får mig att minnas varför jag älskar Los Angeles. Den fångar ett slags diffus Los Angeleskänsla så glasklart att jag plötsligt minns exakt hur LA doftar om vintern. Avgaser, säger ni nu, men nej. LA på vintern har en märkligt klar, ren och ljusgrön doft. Inte höst och inte vår. Utan just grön vinter.
Jag var ganska mycket i Los Angeles under många år. Många jular. Det är en speciell grej att vara i LA på julen. Att glida med bilen genom tysta villaområden där trädgårdarna är upplysta av renar i plast, där det är konstgjord snö och ljusslingor överallt.
Finast dekorerat var Bob Hopes hus, han bodde alldeles i närheten av min pappa.
Den glesa känslan. I LA är det sällan folkmassor någonstans. Inte ens dagarna före jul är det fullt i galleriorna. Om man vid något sällsytn tillfälle promenerar (ofta mellan en restaurang och en parkeringsplats) får man gärna känslan av att vara ensam i hela världen.
Men det är den mörka, tunga, slitna Hollywoodmytologin som alltid varit det mest lockande för mig. Den kyliga fuktiga känslan i gamla förfallna Frank Lloyd Wrighthus. Villor med övergivna swimmingpooler. Smuts och mögel som nödtorftigt täcks över med en tunn hinna av glamour. Sådant som man läser om i Kenneth Anger’s Hollywood Babylon eller i James Ellroys böcker. Någonting solkigt och farligt. Ett solsken som är lite för skarpt, där alla sprickorna blir tydliga. Den söndervittrande Angelyne-skylten (finns den kvar? Sist jag var där gjorde den det) som ett monument över Hollywoods dårskap.
Ja, allt det är här en en av världens mest uttjatade mytologier, jag vet. Men när jag hör Lana Del Reys dova, lite släpiga röst och den Jeffrey Lee Pierce-aktiga melodin, ser den flimriga bilden av Chateau Marmont-skylten alldeles i början av videon (jo jo, det är förstås det klyschigaste av allt), då kan jag inte hjälpa det. Jag faller tungt i nostalgi och melankoli och medan jag faller längtar jag tillbaka till LA, till den overkliga tomma låtsaskänslan och till de där ljusgrönt doftande jularna som aldrig komer tillbaka.
Annina
