Det låter kanske som populärkulturellt koketteri, men det är ganska ofta jag inte riktigt fattar grejen med nya tv-serier - min kyla inför ”Parks and Recreation”, ”Arrested Development” och ”The Wire” är de som kompisar brukar bli surast över. (När de är riktigt illvilliga anklagar de mig bristande intelligens. Och när vi ändå är ute på bekännelseturné: jag älskar Tina Fey men har inte skrattat åt en enda scen i ”30 Rock”. Jag älskar Adele också men tycker ”21” är en mestadels erbarmligt tråkig skiva.)
Därför är jag så jublande glad åt nya HBO-serien ”Girls”. Dels åt att jag fattar hajpen så till den grad att jag både vill dela den och delta i den. För den är ju rolig, rå och rolig och sann: skriven och skildrad med en tonsäkerhet och ett slags smart, odramatiserande vardaglighet som är mycket sällsynt i skildringar av unga människor i komediformatet. Inte minst lyckas den hålla den förödande quirky-faktorn hälosamt låg – att jämföra med Zooey Deschannels horribla sockerfest ”New Girl” vars främsta uppgift verkar vara att visa upp henne i indieklänning och deadpan nedärvd från Jennifer Aniston och Amanda Peet. (Frågan är om Zooey Deschannel nånsin fått vara något mer än indieklänning och deadpan,? Jo, kanske lite i ”Our Idiot Brother”. Den är kul.)
Så till nästa glädjeämne: att Lena Dunham, geniet som skrivit serien och spelar huvupersonen Hannah Horvath, ser ut som hon gör. Det är inget särdeles anmärkningsvärt i hur hon ser ut och kanske inget man borde bli så glad åt – men jag blir det, kan inte låta bli. Jag tänker på en scen då hon står och stretar med sina strumpbyxor, och en annan då hennes såkallade pojkvän ömsint wobblar med hullet på hennes mage, och tänker på hur mycket jag själv hade behövt en populärkultur som faktiskt såg ut som jag. Inte nu direkt, men då, under de där jävla åren mellan 15 och 30 när man var orolig för precis allt. Och det här är en av mina käpphästar i den evigt aktuella frågan kring medias schizofrena relation till utseende, senast aktualiserad med Isabella Löwengrips nakenomslag: det är bra att flera sorter får synas. Och det är, hur absurt den än må vara, bra att Isabella Löwengrip går ut och berättar att jodå, hon väger över 70 kilo. Men vore inte det bästa en normalisering och avdramatisering av kvinnokroppen, att den får vara och se ut hur fan den vill utan att varken behöva försvaras eller föraktas, må det vara i naket eller påklätt tillstånd? Och kanske, helst, att kvinnor inte behöver klä av sig på tidningsomslag i uppfostringssyfte alls? Att man får se ut som man gör utan att nödvändigtvis behöva tala om hur och varför man ser ut man gör?
Lena Dunham och hennes rollfigur har en wobblig mage utan att den kommer med en programförklaring eller är något hon ens måste förhålla sig till – hon är inte, som exempelvis Melissa McCarthy i komediserien ”Mike & Molly”, primärt där för att representera en kroppstyp eller ett utseende. Figurerna i ”Girls” är i första hand människor. Det är nästan otäckt uppfriskande.
/Anna
