Jag vet, det är oförlåtligt länge sen vi skrev här. Vi tar det med versaler, OFÖRLÅTLIGT. Iallafall om du tillhör dem som gillar att läsa oss (och gör du inte det tycker du kanske bara det är skönt att vi inte skrivit, men då kan du ju läsa en annan blogg istället, eller hänga på Twittör).
Idag poppar jag iallafall in här för att skriva lite apropå att frisyrgeniet Vidal Sassoon gick bort häromdagen. (Jag har för avsikt att poppa in här ganska ofta framöver, men låt oss nu inte gå händelserna i förväg.) Jag har egentligen aldrig varit en hårperson. När jag växte upp lät jag mig motvilligt friseras av pappa – motvilligheten berodde inte på hans färdigheter, som var alldeles utmärkta, utan på att jag var ointresserad av mitt hår. Och så hade jag en olycklig benägenhet att ackumulera förfärliga tovor. Brudar med bra hår var något mystiskt och glamouröst, ett attribut som för mig framkallade lika mycket avundsblandad längtan som den jag kände inför de lyckliga exemplar som inte blev röda i ansiktet av kroppslig ansträngning, eller de som kunde bli ordentligt solbrända. (Detta var brunbränt åttiotal som helst skulle framlevas i Crocodile Dundee-baddräkt, så tiderna var oförlåtande mot oss med ljus dumplingfysik.) I ettan på gymnasiet hade jag samlat ihop till ett långt, ofriserat hår som oftast låg i en ostajlad virvel runt huvudet. Den mest adekvata beskrivningen av hur jag såg ut kom från en utbytesstudent som under en av mina många skolkdagar frågat var ”the girl with the wild hair” var någonstans. Sen klippte jag lugg och gick upp 7 kilo. (Detta kommer jag fortsättningsvis att referera till som The Dark Ages.)
Lagom till Lundaflytten lät jag luggfasan växa ut och ersatte looken med grungevänlig mittbena. Det var bättre, men inte mycket. Och jag tyckte inte ens om grunge. Sen skaffade jag page, liksom alla tidigare kreationer hemklippt med rakhyvel och kökssax. Inte förrän jag under stor vånda bestämt mig för att flytta till Stockholm och försöka bli en mediaperson gick jag till frisören, den dyraste i stan som låg nere i närheten av stationen. Hon tittade klentroget på mitt hår, konstaterade att det var så misshandlat av slöa saxar och billiga blonderingar att det var grönt i topparna och sen klippte hon mig i sträng tystnad. Det var värt förnedringen - plötsligt hade jag inte bara en klippning. Jag hade en frisyr.
I Stockholm fortsatte jag gå till frisören, mest av skräck för vad mina schicka kolleger skulle tycka om jag inte gjorde det. Dessvärre var detta under hockeyfrillan-redux-och-Toni-and-Guy-lugg-åren (en löjlig, snedställd liten lugg vars nederkant slutade strax under hårfästet i pannan). Det spelade ingen roll vad man bad om – man fick antingen det ena eller det andra. Och varenda gång jag kom hem fick jag retirera till kökssaxtrimningar i badrummet för att få bort antydningarna till hockeynacke.
Sen åkte jag till San Francisco för att göra en intervju. (Det låter väldigt casual, som om detta var något jag brukade göra regelbundet. Det var det inte.) En dag, när jag precis köpt ett par byxor i storlek 36 (jag kunde ha den storleken i ungefär 3 veckor, matters of the heart, den dåliga sorten) och skulle plocka upp en kopp kaffe noterade jag att en person följde efter mig. När jag stannade, stannade han. När jag började gå, började han gå. I skyltfönstrens spegling utanför Saks Fifth Avenue såg jag hur han verkade böja på huvudet och kolla in min hals, och precis som jag funderade på om jag skulle bli panikslagen eller smickrad kom han fram, lämnade över ett kort och berättade att han var ute och raggade frivilliga till en utbildningsdag på Vidal Sassoon-salongen i närheten. Kunde jag möjligen tänka mig att delta?
Två skönlockiga frisörbröder från nånstans norr om Golden Gate-bron klippte, duttade och fönade mitt utvalda huvud under strikt överinseende av salongschefen. Som förstås inte var Vidal Sassoon, men som nog var det närmaste jag kommit en sån frisör: flera gånger tog han över saxen, gjorde ett till synes omärkligt klipp någonstans, satte ett finger på vardera sidan om huvudet, rätade upp mitt huvud, stirrade intensivt i spegeln och nickade därefter belåtet. Tre timmar tog det, drygt, innan den ena frisörbrodern vinkade adjö, spände ögonen i mig och sade åt mig att ”go out and have some fun, girl”. Det gjorde jag inte, inte den sortens fun han nog hade tänkt sig åtminstone - jag tog mitt kantstötta hjärta och min nya frisyr och gick till en deli och köpte en tonfiskmacka och sen satte jag mig på hotellrummet och sorterade mitt smink. Men jag gjorde det med ett hår som var fullkomligt lysande, utsökt klippt ner till minsta slinga. Efter en vecka åkte jag hem, och efter ytterligare några veckor hade perfektionen vuxit ut för att aldrig riktigt återvända. Varenda gång jag går och klipper mig tänker jag på den där gången, och idag lite extra. Vila i frid, Vidal Sassoon. Vore det inte för dig hade jag aldrig fått veta hur en riktigt bra hårdag, en endaste enda, faktiskt känns.
/Anna
ps. Kunskapskanalen visade en bra dokumentär om VS för bara ett par veckor sedan – den är bortplockad från SVTPlay men det är nog inte osannolikt att den dyker upp i tablån igen.
