Shampoo Rising

test

Mediedepp, framtidshopp & girly stuff

 

Hej darlings, har ni saknat oss?

Det här med att hålla kontinuitet i bloggandet är inget vi är jättebra på, men det vet ni redan. Det är inte så lätt att hålla ångan uppe som skrivande person överhuvudtaget just nu – medievärlden är överlag så marinerad i paranoia och undergångsstämning att man lätt möter varje Namnlöst1-dokument med en vemodig suck. På Sydsvenskan, tidningen jag skrivit för i tio år, publicerades den här texten idag, en inblick i hur det där som på corporatespråk brukar kallas "omställning" ter sig för oss som frilansar (en snabb sammanfattning: mindre jobb, färre uppdragsgivare, mindre stålars). 

Själv ska jag försöka revitalisera mig och göra en bok. Inte den stora samtidsromanen, ej heller den stora dåtidsromanen, ingen roman alls faktiskt. Ett slags guidebok däremot, med några kompisar från förr. Nyckelord: Nancy Meyers, harpor och rosa. Utifrån samtidens mediala måttstockar lär den således varken bli särdeles klok, viktig, drabbande eller angelägen men jag bryr mig inte så värst om det.

Apropå rosa: läste en säkert välmenande men illa tänkt krönika i Aftonbladet igår om att Disney är dumma och onda och att Dineyprinsessornas midjor är för smala och att man nog helst ska bojkotta den nya filmen om Askungen om man vill vara en fin och god förälder. (Det finns en baktanke med att jag inte länkar den.) Fick mig att tänka på den här texten som jag skrev för ungefär tre år sen – om hur ohyggligt svårt vi tydligen fortfarande har för att på ett vettigt sätt hantera kultur och estetik som traditionellt konsumerats av flickor och kvinnor. 

Kolhydrat Rising-serien återupptas förresten snart – det må vara meteorologisk vår men carbsen är vår vän åtminstone till sommartidsomställningen. Annina lär ha ett nästan färdigskrivet inlägg om polenta nånstans. Själv tänker jag skriva om tuna melt - kanske redan ikväll!

 

/Anna

 

Kolhydrat Rising del 3: Kroketter (och lite Nigella)

Rutinerade Shampoo Rising-läsare vet redan hur mycket vi älskar Nigella Lawson.

Jättejättemycket älskar vi henne.

Så när hon var gästredaktör för den brittiska gratistidningen Stylist för snart 3 år sen var det en tidningsdröm som tillfälligt gick i uppfyllelse. För å, vilken tidning! Jeanette Winterson skriver om ”women and greed”. Amy Grier om matpsykologi. Modejobben är fotade vid foodtrucks och och grönsaksstånd. Sminkjobbet handlar om smaken på läppstift. Och Nigella själv har bidragit med en essä om saltkola (det här var alltså 2011, för den som möjligen tycker att just det ämnet känns lite so-last-season).

Jag tittar i den där tidningen ganska ofta. Saknar i största allmänhet mina magasinsdagar. Önskar lite mer specifikt att det funnes något liknande på svenska som man själv kunnat skriva i. Fast främst använder jag den så som gissningsvis både Gud och Nigella själv avsett: som kokbok. För på sista sidan lagar hon kroketter med Nick Cleggs fru. (Och jarå, jag vet att det är fel och förringande att referera till någon som enbart någons fru, så nu skriver jag ut hennes namn också: Miriam González Durántez.)

Kroketter är inget man hittar på särskilt många ställen förutom på uttalade tapaskrogar, och inte ens där är de så vanliga. Under de senaste 5-6 åren har jag ätit kroketter på två ställen; Mathias Dahlgrens Matbaren, och på Gastro i Helsingborg, där en av smårätterna i deras gamla meny var just kroketter. Dahlgrens variant innehöll svamp. På Gastro hade de en med rökt fisk och aioli som tillbehör, och en med lufttorkad skinka och ost och syrligt äppelmos som tillbehör. Samtliga var hysteriskt goda, ett frityrmatens platonska ideal: först krispiga och heta så man måste flåsandas medan man biter, sedan mjuka, salta och med den där smaken mina norrländska släktingar brukar beskriva som ”mjullig” – tänk på hur det känns i munnen när man tar en sked av ett perfekt potatismos, så fattar ni ungefär vad som avses. Men man kan ju inte gå på Gastro eller Matbaren varenda gång man vill ha kroketter, så när jag slutligen började leta recept och bestämde mig för att överkomma min friteringsskräck så kom Stylistnumret och förklarade allt. Strax därefter gjorde jag en grundlig genombläddring av Dahlgrens bok ”Det naturliga köket” och där hittade jag ett recept till. Sedan dess har de – och ursäkta om jag låter som en Stepfordfru* nu – haft en permanent plats i min festmatsrepertoar. Den som inte blir glad av cava och kroketter har hittills inte klivit in genom min ytterdörr åtminstone. Kroketter är nämligen mat där smaksumman på ett mycket konkret sätt är större än delarna. Därtill mat som omfattar ungefär allt som det fnyses åt i den moderna kostkulturen – det är i praktiken friterad béchamelsås, och när träffade du senast på någon som höll en kärleksförklaring till det? Eller ja, just nu gör du ju det.

 (* Stepfordfru. Och Bette Midler.)

Numera är jag tämligen garvad krokettbagare och har jobbat fram ett ”eget” recept, nånstans mittemellan Mathias Dahlgren och Nigella. Dahlgren understryker vikten av att låta mjölken dra ordentligt med kryddor, så det gör jag. Nigella och Miriam González Durántez använder purjolök i sina kroketter, och det gör oftast jag också: det ser kul ut när man biter i den guldbruna lilla bollen och den är grön inuti. Kroketttillagning är lite av verkstad, och man kan alltså smaksätta med lite vad som helst så länge det är finhackat. Svamp är lysande. Rester av en ugnsstekt kyckling är supergott, liksom alldeles vanlig rökt skinka, små gröna ärtor, rester av kokt potatis, finhackad stark korv av chorizotyp, hackad svart/grönkål, spenat... Tillhör man dom som tycker om hårdkokta ägg kan man säkert ha i hackade såna också. Om man har i rökt fisk smakar det fantastiskt förstås, men då skippar jag osten.

Själv gör jag dom oftast med någon lufttorkad skinka av minst hyfsad kvalitet och en ost med lagom mycket smak, fett och syra – manchego är förstås idealiskt, men även en inte alltför toklagrad prästost går fint, och man kan även blanda ostsorter. Har man barn i närheten som har vuxit ifrån den allra kladdigaste åldern kan man erbjuda dem att rulla kroketterna. Hur man även får dom att smaka på dem har jag ännu inte listat ut, men jag kanske kan få återkomma.

Och en sak till: håll dem i ungefär samma storlek, så de blir klara samtidigt i oljan! Små är gulliga. Stora är goda.

 

SKINK-OCH OSTKROKETTER, 40-50 STYCKEN

1 liter standardmjölk

1 halv gul lök

1 kryddnejlika

½ kryddmått muskot

4-5 vitpepparkorn

3-4 msk olivolja

100 gram vetemjöl

1 normalstor finhackad purjolök, både det vita och gröna (ja, jag vet att ”normalstor” inte är ett exakt mått, men använd ögonen – inte Turning Torso, inte salladslök)

300 gram skinka (lufttorkad, varmrökt, vad du vill – rester av julskinka funkar till exempel prima)

100 gram riven ost du gillar. Gärna manchego, cheddar eller inte alltför hårdlagrad prästost

Salt

Svartpeppar

 

PANERING:

1 tallrik med vetemjöl, 1-2 dl

1 skål med 2 ägg som vispats ihop med ca ½ dl mjölk

Brödsmulor, gärna pankobrödsmulor. (Ekologiskt ströbröd går också bra . Och en gång när det krisade körde jag tunnbröd i matberedaren – det gick också fint.)

Neutral olja, gärna solrosolja, till fritering. Ca 5-6 dl brukar vara lagom

GÖR SÅ HÄR:

1. Börja med mjölken. Värm mjölken tillsammans med den halva löken, pepparkornen, muskoten och kryddnejlikan. Det behöver inte koka men ska vara betydligt varmare än fingervarmt. Ta bort från värmen och låt dra under lock, gärna ett par timmar om du kan men minst en halvtimme. Sila sedan bort lökhalvan och kryddorna och håll mjölken varm men inte kokande.

2. Fräs den finhackade purjolöken i oljan i en rejäl stekpanna på medelstark värme tills den har krympt och är lite genomskinlig. Häll över vetemjölet och rör i minst 5 minuter. Mjölet ska bli ljust brunt och lite rostat.

3. Sedan häller man försiktigt i mjölken och rör runt innan man tar bort stekpannan från värmen och mixar blandningen med mixerstav några sekunder – detta är för att blandningen ska bli någorlunda slät.

4. Rör nu i den finhackade skinkan och sätt tillbaka plattan på spisen. Nu har du en béchamelstuvning och den ska puttra tills den är så tjock att du kan dra med en slev i botten av stekpannan utan att randen omedelbart rinner igen. Det brukar ta 5-6 minuter, beroende på värme. Rör hela tiden!

5. När stuvningen känns lagom tjock är det dags att röra ner den rivna osten. Smaka gärna av och lägg till salt eller lite svartpeppar om det behövs. Därefter ska smeten svalna. Fortast går det om du häller över den i en vid, grund form och ställer i svalen, kylen eller på balkongen någon timme.

6. När smeten är så sval att den går att hantera med händerna är det dags att forma kroketterna. Ställ först fram alla kärlen med paneringsingredienserna så det är klart. Jag brukar använda två skedar och forma smeten till lite slafsiga quenell-liknande kroketter, men om man gillar det kan man använda händerna också. Därefter rullar man kroketterna i först vetemjöl, sedan ett snabbt dopp i ägg-och-mjölk-blandningen och till sist ett varv i brödsmulorna.

7. Lägg sedan kroketterna på en bricka eller plåt som du täckt med antingen bakpapper eller tidningspapper. Ställ kallt en timme. De du inte tänker äta kan du frysa. Stapla luftigt i burkar med smör-eller bakpapper mellan lagren.

8. Så till friteringen. Se till att kastrullen du använder är absolut torr, och se till att den inte är för vid –– oljemängden måste med god marginal täcka och omsluta kroketterna. Ha också ett lock nära till hands för att slänga på om det skulle brinna i oljan (har aldrig hänt mig). Häll i och värm oljan till ca 180 grader. Om du inte är van att tyda olja så använd termometer, det finns billiga och hyfsade sådana i både matbutiker och typ Clas Ohlson. Om oljan är för kall faller kroketterna sönder, är den alltför varm blir de brända utanpå och råa inuti. Och äger du en fritös så använd den. Förstås.

 9. Fritera! Sänk försiktigt ner kroketterna i kastrullen - fyra åt gången brukar vara lagom. När kroketterna blivit mörkt gyllenbruna - tar ca 2 minuter – lyfter du upp dem, gärna med hålslev om du har, och låter dem rinna av någon minut på tidningspapper eller hushållspapper. Vänta tills oljan åter är uppe i rätt temperatur innan du tar nästa omgång. Kroketterna kan varmhållas en stund i ca 100-gradig ugn utan att de förlorar särdeles i krisp på det.

10. Servera med syrligt äppelmos och iskall cava eller crémant, och känn kolhydratglädjen i varenda cell.

 

/Anna

Kolhydrat Rising del 2: Mockarutor

Nu tänker ni kanske att Kohydrat Rising försöker ta fajten med Leila Lindholm, men icke.

För, och nu tänker jag punktera en modern myt här, bakning är inget som måste vara sexigt eller färgkoordinerat. Mina bästa kakor har jag gjort med fett hår, gårdagens smink och luggslitet nattlinne. Inte heller måste man vara glad för att baka. Man måste inte ens bli glad av att baka. Bakning kan vara bara ren överlevnad ibland: dagar då det enda som hjälper är att få röra smör och ägg mjukt och luftigt, att få köra ner fingret i en smet och tillfälligt tysta oron med socker. Andra gånger är det bara en tacksam umgängesform, inte minst om det finns ett barn med i umgängeskonstellationen. Barn kan för all del vara med och hacka lök eller mortla spiskummin eller whatever, men om man även vill äta frukterna av ansträngningarna tillsammans med ungen ökar chanserna exponentiellt om man bakar istället för att laga mat. (Ialla fall gäller detta för oss som inte försetts med barn som äter allt, eller, om jag nu ska vara lite konspiratorisk, vi som inte påstår att våra barn äter allt. Det är lite samma fenomen som föräldrar som skryter med att deras barn föredrar, säg, Annika Norlin framför Sean Banan. LJUGER NI INTE LITE NU, HÖRNI? Ja, det är ett sidospår och en annan bloggpost.)

Mockarutor, alltså. När jag var 11 fick jag min första bakbok, en sjuttiotalsutgåva av standardverket ”Sju sorters kakor” med kapitel om allt från sockerfria bakverk till hur man ”trixar med mix” (sic). Själv fastnade jag hårt och hyfsat ensidigt för recepten på schackrutor respektive mockarutor. Jag älskade dom, pappa älskade dom – på en pappas vis älskade han visserligen det mesta jag bakade, men mockarutorna och schackrutorna i synnerhet. Sen gick åren. Jag tyckte det blev roligare att göra hembakad pizza, och när mockarutor sedermera började gå under det förklenande namnet ”kärleksmums” upphörde ätandet helt, för det där löjliga ordet är ju inget en vettig människa kan säga högt. Så det dröjde tills jag var i Göteborg för ett par år sen och gick in på ett fik på Norra Bantorget där mockarutorna låg uppradade bakom glaset och smakminnet formligen exploderade. ”En sån där med kokos” sa jag (”ménar dö en kärleksmööms?”, sa killen i kassan) och så var jag 11 igen. Fast det här var betydligt godare rutor än de från Sju sorters kakor: saftigare, djupare i smaken, och – inte minst – med ett glasyrlager som var nästan lika tjockt som kakan. Glasyren på mockarutorna jag brukade baka var mer som tunn, brun kristyr.

Så jag åkte hem och började leta recept och provbaka. Till slut fastnade jag för en version nånstans mittemellan ett recept av Monika Ahlberg och ett släktrecept jag fick låna av min gamla Sydsvenskan-kollega Petra Villani, tårtmagiker och prima bakbloggare på 175 grader. Petras kakor är ett recept importerat från Amerika och med receptangivelser av typen ”kopp”, och en underbart väl tilltagen mängd glasyr. Jag har tweakat både metod och proportioner en smula. Till exempel blir botten saftigare om man inte smälter smöret utan istället gör den med rört smör och ägg som rörs ner i smöret (istället för att först vispa ägg och sen hälla i smält smör). Även glasyren tycker jag vinner något på att göras på rumsvarmt smör istället för smält – jag kan inte förklara eventuell kemi bakom men konsistensen blir mjukare och mindre benägen att bilda kakig, hård yta med florsockret. Och så inget bakpulver i kakan: det är saftighet som är målet, inte luftighet.

Kokos, till sist. Jag är egentligen inte alls förtjust i kokosflingor – kokostoppar tycker jag till exempel är direkt otäckt – men i just den här kakan är det ett måste för att balansera kaffe-och sockersmockan från glasyren. Dessutom kan man använda kokosen tematiskt – nationaldagsfirandet brukar i min familj inskränka sig till gulblå mockarutor. Kokosen färgar man med karamellfärg. Ett par droppar färg och lika mycket vatten brukar vara lagom till en halv deciliter kokos.

 

MOCKARUTOR FÖR TIOTALET

75 gram saltat smör

¾ dl standardmjölk

2 ägg

1,5 dl strösocker

1 tsk vaniljpulver (de där burkarna med mald stång) eller knappt 1 tsk vaniljextrakt

3 msk kakao

2 dl vetemjöl

 GLASYR

65 gram mjukt saltat smör

½ dl espresso eller riktigt starkt bryggkaffe, avsvalnat

½ dl kakao

½ tsk vaniljpulver

1 liten nypa havssalt (måste såklart inte vara havssalt, men det är lättare att ta nypor av det än av finkornigt)

3,5 dl florsocker

 

DEKORATION

½ – 1 dl kokosflingor, efter preferens

Kakan:

Rör smör och socker fluffigt, gärna med elvisp eller i köksmaskin. Tillsätt äggen, ett i taget, och rör in ordentligt. Häll i mjölken och rör in, därefter mjöl, kakao och vanilj. Bred ut i en mindre form – ca 20 x 20 cm, alternativt vik ihop bakpapper till dessa mått – och grädda i 17-20 minuter i 175 grader. En provsticka ska bli precis torr när man sticker. Låt kallna helt.

 Glasyren:

Rör smöret med övriga ingredienser – konsistensen blir mycket bättre om kaffet inte är hett, så gör det helst först och låt svalna. Bred glasyren över den kalla kakan, häll över kokos och låt gärna stå kallt och övertäckt nån timme. Underbar med en kopp starkt Earl Grey och en hel eftermiddags konsumtion av Days of Our Lives. I nattlinne, med fett hår, och gårdagens smink. 

/Anna

 

UPDATE 20.29: Vaken bloggläsare påpekade att jag råkat skriva ägg när jag menade smör. Tusen tack, rättat nu! 

Kolhydrat Rising del 1: potatis-och jordärtskocksgratäng

Man vet att det är höst när det enda man tänker på är potatismos. Som en kompis sa, ”höst” är ju egentligen bara en synonym för fett och kolhydrater i ljuvlig kombo. Det vill säga, folk som klagar över semesterkilona har aldrig upplevt det jag brukar kalla månaderna med r-kilona.

Så därför kommer Shampoo Rising att för, tja, kanske nån månad framöver att tillägnas Kolhydraten – samtidens envisaste diethangup och ändå (eller just därför) detta magiskt underbara. Det kommer bli mackor. Det kommer bli mos. Risotto, polenta, rigatoni. Hemlagat, bortlagat, egna recept och andras. Ibland inga recept alls, bara hyllningar. Kanske repriserar vi Anninas legendariska Bibel-text om potatismos. Kanske kommer Anna att komplettera med att outa sin pulvermossvaghet, vi får se.

Först ut: en enkel men monumentalt god gratäng med potatis och jordärtskockor.

(Disclaimer: ibland kan det bli saker som kanske inte egentligen excellerar i just kolhydrater – det vore svårt att skriva om hösttröstmat utan att inkludera en melanzane parmigiana, til exempel, i det närmaste regelrätt LCHF-kost.) 

-------

På gymnasiet åt jag chockerande mängder potatis. Klyftpotatis, med skalet kvar och trimmad pulverbea till (mycket vinäger, mycket dragon, dubbelt så mycket smör – lite kulinarisk knowhow hade man ändå). Och bakad potatis, företrädesvis på skolkeftermiddagar med min bästis då vi dränkte potatisen i ansenliga mängder bordsmargarin (detta var F.Sm, före smörväldet) och en hemkunskapsröra gjord av fil, kaviar, lök och svartpeppar. Egentligen skulle det vara gräddfil, men varken nöden och potatissuget har någon lag, så oftast gjorde vi den på alldeles vanlig filmjölk. Lättfil, rentav (detta var F.Li, före lightproduktsföraktet). Och så potatisgratäng – gjord enligt nåt slags aldrig nerskriven receptförlaga med alldeles för mycket lök och ost. Under mina mer smalivrande perioder skippade jag mjölken och gjorde den på buljong istället, vilket funkade utmärkt om man inte låtsades om att det huvudsakligen smakade som sjömansbiff utan biff. Smalare blev jag dock inte.

Ändå dröjde det tills jag var över 30 innan jag blev gratängupplyst. Det var på en restaurang i Midtown i New York som heter Mayrose – det är krogen där man filmat slutscenen i Djävulen bär Prada för övrigt – där jag åt en fläskkotlett och en gratäng som var av den smakkalibern att all konversation upphörde tills tallriken var slut (och konversationen som följde bara handlade om gratängen). Den var ett slags gratängernas gyllene snitt: inte för rinnig, inte för torr, inte för fast, inte för mjölig, inte för salt, inte för vitlökig, inte för mesig, inte för fet. Perfekt var den, helt perfekt – men hur var den tillagad?

Några år senare ramlade jag över Rick Steins recept i hans magnifika bok ”French Odyssey” på den ganska ortodoxa gratängvariant som kallas pommes dauphinoise, och där hade vi svaret. Potatis, gräddmjölk, en viskning vitlök, salt och peppar. Inget mer: ingen lättbränd ost, inga skarpa och störande lökbitar. Strängt taget liknar det ett mos som man gör i ugnen, åtminstone om man använder en mjölig potatis, men det gör ju inget sämre. Ibland gör jag den med ungefär en fjärdedel av potatisarna bytta mot skalade och skivade jordärtskockor – jordärtskockornas aningen parfymerade smak ger en alldeles lagom brytning mot den snälla potatisen. Om jag har mandelpotatis gör jag den helst på den, men vilken mjölig sort som helst går bra.

 Min dotter hatar förresten potatis. Jag vet inte om jag ska se det som en välsignelse, eller ett särdeles skruvat exempel på arvssynd.

/Anna

 

Rick Stein:ig gratäng på potatis och jordärtskockor (lagom till 2 giriga personer)

 300-400 gram potatisar

100-200 gram jordärtskocka (totala mängden potatis + skocka ska bli ca 500 gram)

3 dl gräddmjölk (1 dl grädde, 2 dl mjölk, minst mellanmjölk)

1 stor vitlöksklyfta, skivad

Salt

Svartpeppar

 Värm först gräddmjölken – inte så den kokar. Lägg i vitlöksskivorna och låt det dra en stund, gärna minst en halvtimme. Sila sen bort vitlöken, om du inte vill ha med själva skivorna i gratängen.

Skiva potatis och skockor. Varvra i en smörad ugnsform med salt och peppar. Slå över gräddmjölken. Grädda tills allt är mjukt och gyllene, kring 200 grader mellan 40 minuter och en timme – det beror lite på potatissorten, så känn efter ofta.

Underbar som den är, extra underbar till en portion stekt blandad svamp eller - för den karnivore – fläskkött som fått gona med fänkålsfrö, vitlök, rosmarin, salt och peppar.

 

UPDATE: För en extra snabb tillagning kan man koka potatis och skockor i ca 10 minuter i gräddmjölken innan man häller över i ugnsformen – det förkortar ugnstiden betydligt men försämrar inte smaken. Lite mer disk, dock.

Den motvilliga minimalisten

 

En av mina absoluta favoritfilmmanus är "Toy Story 3". Idén är ju så smart, så på pricken i sin skildring av ett av existensens föralldel småskaligare men ändå ofrånkomliga villkor: vad händer med sakerna man älskat, använt, vuxit ifrån och så småningom inte längre orkar ha i sitt hem? Saker som, utan att man töjer alltför mycket på begreppet, faktiskt kan tillskrivas en själ?

Jag tänker mycket på ”Toy Story” de här dagarna, fast inte så mycket på leksaker som på böcker. För efter ett helt liv som bokinredare har jag gett upp, sorterat ut några hanterbara meter och satt upp resten på vinden eller ner i lådor med destination pappersåtervinning. På ett sätt är det skönt: lägenheten hade blivit olidligt trång om alla böcker och skivor skulle smällts upp på väggarna. Men så har vi ju det där med kulturskammen. För inte kan man väl helt kallsinnigt kasta den kultur man lagt ett helt liv på att samla på sig?

Medan vi förberedde flytten lade vi till exempel några dagar på det mödosamma arbetet att flytta över 1400 sparade CD-skivor från hårdplastfodral till mjuk plastficka. En konsekvens är att fyra album då ryms på samma plats som tidigare endast ett. En annan att man får överblick över exakt hur mycket crap man samlat på sig och släpat runt mellan sina olika boenden. Jag dokumenterade en del av det, lade ut bilder på Instagram och beklagade mig, inåt och utåt: varför har jag genom åren upplåtit plats åt dåliga Rob'n'Raz-remixer av Mauro Scocco? Samtliga Elastica-singlar när jag i ärlighetens namn bara gillade en? Barry White-samlingar när jag egentligen tycker Barry White gör sig bäst som sampling? Det var ljuvligt att säga ajöss och skänka bort. Samtidigt som det var svårt att inte för sit inre höra förebråelserna från dom som förfasat sig: inte kan du väl kasta skivor! Inte kan du väl kasta böcker! (Där man bränner böcker bränner man snart människor tänkte de möjligen, fast de sa dom inte).

För egentligen vill jag förstås tillhöra den gruppen människor som sätter kulturen högre än tjuset och komforten. Som inte klagar på att kvadratmeter för kvadratmeter försvinner utan glatt monterar upp hyllor ovanför dörrkarmarna. (Böcker kan ju dessutom vara fruktansvärt vackert, även om det är en sån där sak man egentligen inte får säga högt. Jag har läst många fnysiga texter om att inredningshugade går in på antikvariaten och köper böcker per metervara – yta vs djup 10-0; coffee table-tendensen tagen till sin yttersta spets – men inte kan man klandra dem. Inför flytten färgsorterade vi på mäklarens uppmaning bokhyllorna i förra lägenheten. Jag kände mig som en djävulsdyrkare tills jag såg hur fint det faktiskt blev.)

I förra lägenheten var kulturen – böcker och musik och foton och tavlor – helt centrala för att göra hemmet mysigt. Eller, om inte mysigt per se, så något annat än den genomsnittliga Dockan-lägenheten med väggmonterad platt-tv och fönstren fulla av rangliga phalaenopsis. Förutom att den här lägenheten är mysig redan från start så är den långsmal och trång (det första kan eventuellt ha med det andra att göra), och rörelseutrymmet skulle i princip helt försvinna om vi behållit bokhyllebeståndet. Så nu har vi en enda i sovrummet, en enda till kokböckerna i köket och hittills ingen alls i vardagsrummet. På vinden står bokkartongerna prydligt travade, med åratals konsumtion som skriker under de hoptejpade locken: kurslitteraturen värd att spara (Peter Singer-boken som gjorde hela årskursen på praktisk filosofi till vegetarianer i en vecka), sommarkrimin (mycket Ruth Rendell och Val McDermid), all brådmogen ungdomsläsning (Herman Hesse och Ekelöf och Jonas Gardell), recensionsböcker från min tid som anställd på kulturredaktion med böcker man inte nödvändigtvis vill behålla men inte heller nödvändigtvis avyttra (från Mona Sahlins självbiografi till LCHF-kokböcker). Jag vet inte riktigt vad jag ska göra med dem. Föreningen där vi bor har ett litet bibliotek på vinden, ett gäng gemensamma hyllor där den uttalade idén är att man ska dela med sig av böckerna, men jag misstänker att det är lika mycket en plats där man lyfter tyngd från det dåliga samvetet. Innerst inne vet man ju att man aldrig kommer att vilja ta ägar- och förvaringsansvar för dom igen, men det känns mindre uselt att låtsas vilja emancipera grannen än att dumpa dem.

Här nere i lägenheten, här är det iallafall med våra mått mätt rena apokalypsen nu. Ljuset faller genom de obelamrade fönstren på de obelamrade golven. Jag tänker att det måste vara såhär det känns att vara minimalist, och det känns härligt och det känns vidrigt.

 

/Anna

Favoritplatser: Torvehallerne KBH

 

 Det här är Torvehallerne: två nybyggda längor saluhallsfröjder på Israel Plads vid Nørreport, med torghandel och långbord utanför. Det har varit en älsklingsplats ända sen jag åt den första kaffeeclairen här för snart tre år sen - inget Köpenhamnsrunda utan ett besök. Gärna Torvehallernes Smørrebröd där de bland annat gör en ljuvlig kartoffelmad (carbslover galore-macka med potatis), eller pizzerian Gorm, eller kaffestället Coffee Collective. Ibland en flarra vin, alltid en billig blomma. 

Här i stan har det tidvis rullats kritik i riktning mot glasladorna om att de skulle vara dyra och elititiska, men de invändningarna är lätta att relativisera för alla oss som någon gång betalat över hundra kronor för en löjlig lunchwrap i Östermalmshallen. Idag hade jag just inget att göra – det råder ett slags kvarhängande sensommartorka på jobbfronten – så jag gick ner och köpte jag ännu en bunt georginer (dahlior för er österut) och käkade en lunchtaco och drack en Flor de Jamaica (en hibiskusdricka strösslad med chiafrön) i en nyligen ditrullad lastbil specialiserad på tacos från Yucatan-regionen (påstår dom, jag har ingen aning).

Ett fryntligt danskt fyllo vinglade fram till disken och tog en titt på den församlade kön som enbart bestod av kvinnor och frågade försäljaren – på självsäkert alkoholspritzad danengelska – om anledningen till att han bara hade kvinnliga kunder var för att "the chili makes you so hot". Möjligen insåg han hur lökigt det lät, för han väntade inte på svaret utan örlade raskt vidare till porchettabaren intill.  Tacon var kanske inte fantastisk, men billig, god och klädsamt minimalistisk: fläsk marinerat i pomerans, inlagd lök och en limeklyfta. Det fanns en med kalvtunga också, men jag är inälvsrädd och avstod.

 

/Anna

En torsdag med bomber och Diane Keaton

 

Nu i veckan har det varit Malmö Filmdagar - tre fröjdefulla dygn då pressvisningar i Malmö plöstsligt känns som ett, ja, event, för att använda det moderna ordet. Mycket mer folk än vanligt är det iallafall, och goda gratismackor, och ny film hela dagen. Igår när jag skulle ta tåget för att åka över hann jag inte mer än få in Dankortet i biljettautomaten innan personal i neonvästar kom rusande upp från perrsongerna och vrålade "UD UD UD UD UD"! Min hjärna är fortfarande inte helt i synk med danska, så jag trodde först det var en ovanligt morgontidig svensexa som brölade loss i bergrummet, men då började en av neonvästarna vifta med hela överkroppen och, förutom att skrika "UD" också skrika "BOMBE". Så jag tog Dankortet igen och gick så värdigt jag kunde uppför trapporna tills jag blev lite rädd på riktigt och småsprang till andra sidan Torvehallerne. Polisbilar kom. Maskingevär plockades fram. Men det är Danmark, och folk verkade ganska lugna, och en stund senare kunde jag ändå gå ner på perrongen och kliva på tåget, försenat men tillsynes fritt från sprängämnen. I Politiken och Berlingske gick det ut signalement på någon med "mellanösterutseende" (ja) och "helskägg" (det också) som skulle uppträtt hotfullt. Polisjakt pågick i hela stan. Övervakningskameror påstods ha fångat den suspekte tågresenären. Senare på dagen framkom dock att "bomben" i själva verket var en student som satt och tentapluggade intensivt i en bok som handlade om terrorism. När hans väska vält hade en medpassagerare lagt ihop delarna och antagit att detta eventuellt var en terrorist. Själv är jag ju inte så värst kunnig i terroristpsykologi men jag tänker liksom ändå att OM man nu vill spränga ett tåg eller annat färdmedel så kanske man inte sitter och stryker under i en instruktionsbok precis före dådet? Men det är ju bara jag det.

Ja, sen kom jag fram till Malmö. Jag missade "Chef" men hann se Rob Reiners nya "And so it goes", en stor, rumsvarm klump med rent smör. De amerikanska kritikerna har varit relativt kallsinniga, och de är ju generellt bättre både på att uppskatta och begripa den här sortens berättelser, så jag orkar inte tänka på hur den svenska kritikerkåren kommer att kräkas när det blir dags (undantaget yours truly då, jag ska recensera i Sydsvenskan). Och visst, inte höll den Nancy Meyers-klass inte - trots Diane Keatons konsekventa GMILF-styling i stärkta blusar och perfekt page – men oboy vilken feelingsfest: kall man blir varm, barnlös kvinna blir farmor, exheroinist blir dunderpappa, brunt hoarder-gubbrum blir lila flickrum. Inte för att tårar egentligen är något som helst kvalitetskvitto, och jag hade dessutom ont i bihålorna och hade druckit ett halvt glas vin, men jag hulkade på ett synnerligen ovärdigt sätt minst fem gånger.Dessutom: Diane Keaton sjunger "The Shadow of Your Smile"! Svensk remiär 3 oktober. Kommer jag att se om den? Jag kommer att se om den.

 

(Här sjunger Diane Keaton i Annie Hall. Klipp från youtube.)

 

 

/Anna

Laktosvanor och dess konsekvenser

Mat är tröst, mat är minnen, mat är ursprung. Länge har jag därför trott att svaret på den hypotetiska frågan om vad jag möjligen INTE gillar med Danmarkslivet var "FILBRISTEN". ("Fil", var junkieresponsen till min bror när han skulle komma över i helgen och undrade om han skulle ta med något.) Jag har ju alltid haft fil hemma: inte bara som stand-in-middag när det varit för jobbigt att laga något, utan för mig har fil med kanel och någon neutral flinga (inga paradismüslis, tack) varit matens motsvarighet till en svart knälång klänning. Förutsägbar och odramatisk, därför helt oumbärlig. Ett liv utan fil? Inte otänkbart förstås – värre förluster kan jag enkelt föreställa mig – men lite fattigare.

Under mina desperata rundor i mejeridiskarna här har jag så noterat kærnmælk, sødemælk, letmælk (som är samma som mellanmjölk), minimælk (som är samma som lättmjölk), rasspecifik mjölk (jerseykomælk), rasspecifikt smör (jerseykosmør), mängder av yoghurt, den ägguleskummiga syrade mjölkprodukt som heter koldskål, en tjock, sur och fet sak som heter Ymer. Alla ostarna ska vi bara inte tala om. Men ingen fil. Min müsli slokade i sin burk (nä, man kan inte ha müsli till yoghurt) och innan helgbesöket gjorde jag upp en liten plan för hur jag skulle få de Sverigeimporterade tetrorna att räcka extra länge (försöksmodell: fil istället för eftermiddagsdrink på fredagen). Men vet ni, jag får gradera ner mitt otrivselsvar till "gräddfil" för vanlig fil, det finns! Dock heter den inte fil utan A-Kultur, med undertiteln Økologisk letmælk syrnet med Lactobacillus Acidophilus-kultur. Tusind tak Danmark! Såhär ser den ut (felvänd eftersom det här inte är Instagram och man inte kan räta upp bilder utan en examen i HTML), och laktosglädjen vet idag inga gränser. 

 

 

/Anna

Bobyten

 

Om man tillhör dem som flyttar på sig några gånger under livet (under ordnade och förhållandevis trevliga former, ska tilläggas) är man i princip skyldig sig själv att prova olika sorters hus och kvarter.

Så efter i tur och ordning radhus (Umeå), villa 1 (Laholm), villa 2 (Laholm), systerbo och kombo i sextiotalslägenhet (Lund), singel i fin andrahandslägenhet (Bondegatan), singel i äcklig andrahandslägenhet (Götgatan), sambo i Årsta, singel i fin Hornstullsetta med sprucket tak, sambo på Kungsholmen, man och dotter på Kungsholmen, och så nu senast man och dotter i nybyggt och charmlöst med öppen och blodtryckshöjande planlösning i Malmö. Nybyggt är per definition charmlöst, kan man säga. Allt är fyrkantigt, allt är praktiskt, det sitter eluttag på varje ledig väggyta, man har en gästtoalett fastän man kanske hellre skulle haft ett skafferi, man kan skaffa sig alla sorters handikapp och ändå komma in och ut på någon minut. Ungefär så. När Köpenhamnsplanerna började ta form tänkte vi först fortsätta med det nybyggda. Att bo praktiskt är nämligen en lika brant slippery slope som att använda lågklackade skor – det är fulare, men mycket enklare, och när man väl fått feeling för det är det svårt att gå tillbaka till, säg, frimärkesstora badrum eller långpromenad i åttacentimetersklack (men snygga ben hade man, och en mer hanterbar mängd nagellack).

Men så hittade vi en gammal och lite konstig lägenhet istället, vid søerne i Nørrebro. Utan hiss, utan balkong och utan tvättmaskin, med vindstrappa så brant att man tvångsmässigt börjar tänka på testamentet, men i den sortens stadskvarter som får tungan att hänga ner till knäna för oss som bott i en ständigt pågående byggarbetsplats i fem år (det är en annan grej med nybyggda områden – de gör liksom aldrig övergången från nybyggda till färdigbyggda).

Nørrebro är möjligen inte en stad som aldrig sover, men det är inte så långt ifrån. Och här finns många sorters människor med många sorters ursprung, en insikt som kanske allra hårdast drabbar oss som tillbringat lång tid i Stockholms innerstad, det min kompis O bistert brukar beskriva som ett reservat för mellanchefer i medelklassen (jag var förvisso aldrig mellanchef, men jag hann flytta till Stockholm innan det blev sådär tragikomiskt dyrt som det är nu).

Framför allt känns det ganska snällt och alla-ska-med här. I vårt förra hus blev det mobilisering när någon föreslog vi kanske borde sätta upp en gunga på gården. Här har vi både gunga och frodig växtlighet i trädgården och en stor lekplats alldeles intill – nu är mitt barn snart förbi lekplatsåldern, men ändå – och huset har under flera år upplåtit en vägg till Copenhagen Mural Festival, vilket förstås bara är ett fancy namn för en regelrätt graffitifestival. Nu är jag personligen möjligen inte nere sen dag ett med just graffiti, men bara att det faktiskt får finnas känns som det enda rimliga för en stad av den här storleken. Låter det som om jag romantiserar? Exotiserar? Det gör jag kanske också, men vet ni, det får man när man bara bott här en månad.

/Anna

 

ps. Bilden här nedanför är från en offentlig stadsträdgård med odling på Jagtvej. Som det brukar heta, bra grej.

Sen sist

Om man skulle vilja hinka lite rosé på väg ut, eller bara trösthutta på morgonpendeln, så är det "tilladt i moderat omfang". Skylt på Hovedbanegården. Röka på perrongen får man däremot inte göra längre, och fimpbergen på spåren är faktiskt mindre än förr.Slik = godis. Den här skylten är från Nørrebrogade.Varm korv extra allt dansk style på Højbro Plads, den här med alla tillhörande toppings: färsk lök, rostad lök, inlagd gurka, senap och remoulad. Bröd. Har jag glömt något? Antagligen. Gott? Ja, och kladdigt.Handgjorda glasspinnar från Olufs Is på Olufsvej, en liten tvärgata mellan Triangeln och Parken på Østerbro. Dyra, vackra och söta (söta som i mycket socker, då). Den till vänster är pistaschglass med ljus choklad och krokant, den till höger en såkallad "Tivoli is". Ska prova sorbeterna nästa gång.Laxtartar på strålande och sympatiska Manfreds & Vin på Jægerborgsgade, tvärs över gatan från Relæ. Sju rätter avsmakningsmeny för 250 kronor. Vinpaket på 3 glas kostar samma. Laxtartaren var nummer fyra kvällen vi gick dit. Roligt men lite platt franskt naturvin i glaset vars druva jag glömt.

(Dom säljer förresten viner också, så gillar man det man druckit kan man ta med sig en flaska hem. Jag köpte med en flaska av ett rött franskt vin jag en gång druckit på Bastard i Malmö och för evighet kommer att referera till som "Gödselvinet".)

/Anna

Nørrebro, min skat

 

En bekant, också från ett annat nordiskt grannland än det vi befinner oss i, påpekade när vi letade hem i Köpenhamn att Nørrebro är idealiskt eftersom man bor sida vid sida med alla de andra immigranterna.

Och här hamnade vi, på en gatstump med en offentlig basketplan och brygghus och begagnataffärer, där det är partajljud till ungefär tre varje natt och där sirenerna till och från Rigshospitalet ramar in kvarteren. Efter att ha bott först på en stillsam Kungsholmengata och sen en knäpptyst stadsdel i Malmö är det lite som att komma till The Big City första gången. Och det är en, i brist på exaktare ord, kul stadsdel. Svår att bekriva utan att låta exotiserande och storögd (Stockholms innerstad it certainly ain't), men nästan parodiskt urban med sin mix av lång- och kortväga invandrare, av slängiga twentysomethings på cykel, av turister, breederfamiljer och cigarillpensionärer. Lägg därtill massvis med krogar. Oysters & Grill, till exempel, som jag bloggat om förut tror jag, men det finns ingen anledning att inte göra det igen. Ligger på Sjællandsgade, en tvärgata till Nørrebrogade, och är rough och gulligt på samma gång: vedträvägg, uddaporslin, vaxdukar, entré som känns som att kliva in i ett grovkök mitt i pågående renovering. Cavan kostar 40 kronor glaset (danska, men ändå), vinerna 60-70 pix glaset, en varmrätt med spektakulärt fint kött mindre än 200, skaldjurstallrikarna mindre ändå. Till det pommes frites med timjansalt och hemslagen majonnäs, gnisslande sallad med senapsdressing.

Vi var där häromkvällen – det är något med sensommarvädret och Nørrebropriserna som bryter ner allt motstånd mot ännu en kväll när någon annan lagat mat. Vet inte om perfekt är ordet, men mysigt som satan.

 

 

 

/Anna

Mer Robin

Skrev en liten minnestext hos Sydsvenskan också.

 

 

/Anna

Hejdå Robin

Vaknade ovanligt tidigt till ljudet av kyrkklockorna i Sankt Johannes kirke - en säkert oavsiktlig men passande inramning till den förfärliga nyheten som mötte mig i mobilen om att Robin Williams tagit sitt liv. Har suttit här i vardagsrummet någon timme, morgonteet kallt och odrucket och med kalkslöjor på toppen, och scannat den ena nyhetstexten och minneskolumnen efter den andra, och jag fastnade särskilt för den här, av A.O. Scott i New York Times, och dessa rader i synnerhet:

»Watching him acting in earnest, you could not help but be aware of the exuberance, the mischief, that was being held in check, and you couldn’t help but wonder when, how or if it would burst out. That you knew what he was capable of made his feats of self-control all the more exciting. You sometimes felt that he was aware of this, and that he enjoyed the sheer improbability of appearing as the straight man, the heavy, the voice of reason.«

Jag blev medveten filmkonsument ungefär samtidigt som det där skiftet i Robin Williams karriär, när han började göra annat än ren komedi. När jag såg "Good Morning Vietnam" på filmstudion i Laholm, med underdåniga svenska dagstidningsrecensioner i huvudet, var jag både för ung och för okunnig i Vietnamhistoria för att förstå storheten (den gick fram när jag såg om den häromåret). Däremot var jag exakt 16 när "Döda poeters sällskap" kom, en av filmerna som A.O. Scott refererar till här ovanför. Det är en berättelse som man som luttrad vuxen kan uppleva spelar så hårt på adolescensens känslosträngar att det ibland blir lite löjligt, men jag var fullkomligt tagen då: skärrad och skakad och direkt rusig av filmens komplett oironiskt förmedlade grundidé om att livet också handlar om att våga ställa sig vid sidan av, att tänka själv, att värdera sånt som egensinne och besvärlighet. Somligt – som Walt Whitman-romantiken och de storögda tonårsromansintrigerna med hästsvansflickor och onda sportkillar i synnerhet – släppte jag ganska snabbt, men den här scenen - i synnerhet slutscenen – tänker jag fortfarande ofta på. Jag är så innerligt glad att jag hann se den och ta den till hjärtat innan jag blev för gammal och för cynisk.

 

 

/Anna

 

(Bild från Google och klipp från tuben.)

Go west (life is peaceful there)

Nu – eller ja, sen en dryg vecka tillbaka – håller innehållet i vår Malmölägenhet på att packas upp, placeras ut och i flera förekommande fall flyttas ut igen från en lägenhet i Köpenhamn (i ett fall till grannen ovanför. Genbrug är stort här). Jag, vi, har flyttat! Avståndmässigt är det inte mer dramatiskt än en flytt till Lund, eller kanske Helsingborg. Kanske är det inte så dramatiskt i övrigt heller – inte hittills åtminstone – men ändå: jag har aldrig bott utomlands, aldrig pluggat utomlands, inte ens tagit det där halvåret i London eller Paris och kommit hem med en konstig frisyr och nya tobaksvanor. Och det relativt ömsesidiga Öresundskramandet till trots så får ett liv i Danmark ändå sorteras in under den mytiska tillvaron som utlandssvensk. Dessutom: jag som letat efter en anledning att skaka liv i Shampoot har plötsligt fått en. Ergo: nu kør vi.

/Anna