Okej.
Annina lärde jag känna sent 1997, eller möjligen tidigt 1998. Det var vinter i alla fall, och vi skulle precis dra igång med att göra kultur- och modetidningen Bibel. Ingen visste riktigt vad kultur- och modetidningen Bibel skulle innebära. Själv trodde jag inte att jag skulle få vara med överhuvudtaget. Jag kände mig som Milton i »Office Space«, när han kramar sin röda häftapparat och tvångsförflyttas allt närmre väggen och slutligen ner i källaren och uppmanas döda insekter när han ändå är där. Milton brände ner företaget. Jag lekte med tanken. Det hölls möten bakom stängda dörrar. Det spikades upp namnlistor som var ett Who’s Who över hela det sena nittiotalets media-Stockholm, plus Lennart Persson. Det rörde sig i våra korridorer, redaktörer och skribenter med främmande röster, annorlunda parfymvanor, nya namn. Ett av namnen var Annina Rabe. Eller Anina, som jag trodde hon stavade. (Rabe var inga problem för det hette veterinären i Laholm som avlivade vår tarmsjuka katt Titus. Det eventuella släktskapet är fortfarande inte utrett.) Anina skrev i Svenska Dagbladets City-bilaga. Just i den där vevan hade hon skrivit en rolig text om Wallpaper som jag var avundsjuk på och imponerad av, eftersom hon använt ordet »apokalyptisk« om en vas med vita liljor. Jag var ohyggligt orolig över Annina, Anina. Hon skulle få alla mina jobb och jag skulle antingen få flytta tillbaka till Lund, eller möjligen fortsätta mina dagar i en sorgsen skuggtillvaro på Pop med att renskriva redaktionschefens skivlistor. Jag hade ingen aning om hur Anina såg ut, men jag räknade med att hon såg ut ungefär som Natasha i Sex and the City och var 4 klädstorlekar mindre än jag, eftersom det med tragikomisk konsekvens är vad jag brukar tro om kvinnor som jag känner mig underlägsen.
En sen eftermiddag klev jag in i köket på Sveavägen på jakt efter knäckebröd. Det här var på tiden då jag åt knäckebröd och rökte istället för att äta middag, och gratis var gott. Stefania satt vid det stora bordet och pratade med någon, och innan jag hann bli alltför blyg och gå ut igen så reste denna någon sig, sträckte fram sin hand och sade att jag måste vara Anna. Det var Annina, med två n. Hon hade en lilaaktig tröja som liknade en Filippa K-blus jag alltid sprang runt i den där perioden, en snygg grå kjol och, vilket omedelbart försystrade, lika idiotiskt tunna strumpbyxor som jag själv. Annina såg inte ut som Natasha i Sex and the City. Hon pratade en sällsynt genuin Stockholmsdialekt, hon luktade Dolce & Gabbanas röda parfym och hon var väldigt snäll och väldigt rolig. Några veckor senare lämnade Annina en text om Peter Gordons potatismos och jag kände omedelbar samhörighet (trots min alltjämt levande, och pinsamma fäbless för pulvermos). Vi tyckte om Alan Hollinghursts »The Swimming Pool Library« båda två. Vi uppskattade näsplåster. Jag gjorde textanalyser av Too Short på Anninas litteratursidor. Annina intervjuade Nigel Slater och skrev om Carl Butlers lamm och bönor. Vi skrev många roliga mail till varann. När vi hade ett redaktionsmöte satt Annina bredvid mig och förde protokoll och då tyckte jag att hennes handstil såg ut exakt som en gammal bästis varpå tecknen i skyn lyste ännu lite starkare. Det är möjligt att jag övertolkade det där med handstilen. Skitsamma.
Bibel lades ner och vi började umgås senare det året. Det fortsatte vi med. Jag minns när vi åt middag på Malaysia och hon var den första som vågade tala om att det lät som om min pojkvän nog var på väg att dra. Jag minns när vi fikade på Piccolino i Hötorgshallen när han ville komma tillbaka och hon var den enda som tyckte det var en bra idé. Jag minns när vi var i London och höll på att få ett shoppingsammanbrott på Marks & Spencer, och dagen efter när vi fick ett shoppingsammanbrott på Harvey Nichols matavdelning, efter att jag genom min färd uppåt i varuhuset lagt mina sista kronor på en Creed-parfym, en ask Dr Feelgood (ett tillsynes meningslöst ansiktscerat från sminkmärket Benefit som jag inte orkade tacka nej till) och presentförpackningar med risotto milanese, och därför inte längre hade råd med hotellet. Jag minns när vi praktsupit på Tranan och Annina gjorde en skalbagge på Odenplan och jag ramlade ur en taxi i Årsta och bar fläskläpp i en vecka. Eller nu ljuger jag, det minns jag inte alls, men jag har kvar ärret.
Vi har alltså umgåtts en del. Vi har använt så fula ord att våra närstående blivit besvärade, speciellt Anninas närstående. Vi har ätit mycket rött kött, missat skärgårdsbåtar, applicerat genusanalyser på hela innerstan, förvaltat vår kärlek till finsk trikå, druckit prosecco, jämfört fördelaktiga bantningsmetoder och ofördelaktiga män. Däremot har vi inte jobbat ihop igen, eller jo, vi har förstås horat ändlösa inredningstexter åt samma redaktörer (– Vi visste direkt att vi ville bo här!, säger reklambyråägaren XX, tar en klunk av en rykande het espresso och lutar sig tillbaka i Barcelona-stolen i sin generösa våning någonstans i Lärkstan i Stockholm. I det spatiösa integrerade köket med måttbeställda corianskivor leker tvillingsönerna Viggo och Vilmer i en solplätt på det vitoljade golvet.) men det räknas inte riktigt. Eftersom ingen gav oss en egen tidning eller Bonnierssponsrad sajt – för att få en sådan räckte det inte att vara populärkulturell, man skulle helst vara man också – insåg vi att vi skulle få ta saken i egna händer. Det gjorde vi inte. Rätt länge pratade vi om att vi borde starta ett sminkfanzine, kanske på nätet, med fina teckningar, texter om varför otidsenliga tantparfymer var roligare än tidsenliga tjejparfymer, kanske med den lilla historien om Dr Feelgood, som jag först några månader efter att den knäckt min budget fick kläm på – man skulle dutta, inte smeta. (Säljtjejen på Harvey N hade gjort helt fel.) Jag SMS:ade upptäckten till Annina, och vi var ense om att vi skulle inleda fanzinet det med den lilla historien om Dr Feelgood. Men det krävdes möten, det krävdes organisatoriska skills, laganda, teamwork. Det hade vi inte.
Sedan var bloggen. Hösten 2005 öppnade vi och Johanna Swanberg Fountain, i anden rätt lik vårt tänkta sminkfanzine fast med mer folk. Den blomstrade som ett tuberosfält i Grasse tills den blev attackerad av ultramisogyn italiensk våldtäktsspam: »look when I f*** this bitch«, »cum shots« och »grazie«, hundra jävla gånger om dan. Mycket kan man säga om kvinnohatare men inte att de inte är ihärdiga. Vi flyttade den till blogspot, misslyckades med designen, fick snipiga kommentarer och tja, det blev aldrig som förr. Jag har drivit en egen blogg men aldrig känt mig bekväm med den, hur okosher det än verkar vara att tillstå en sån sak. (Annina har inte ens velat ha en egen blogg.) Vi började drömma om vårt fanzine igen, fast ett med ett vidare upptagningsområde än smink. Nu låter det som om det ska komma ett mäktigt crescendo här inser jag, men det gör det inte. Däremot är det här alltså – ta-da! – den första posten i vår gemensamma nättidning, Shampoo Rising. Namnet är en hybrid av två snygga boktitlar från nittiotalet, och så låter det härligt. Vad vi kommer att skriva om vet vi inte riktigt, men troligtvis sakerna som med jämna mellanrum får oss att utbrista att »faan att man inte har någon tidning att skriva det här i«. Vad mer: rent tekniskt är det här alltså en blogg, men ni kommer inte att kunna kommentera. Värdet av läsarinteraktion är ohyggligt överskattat och dessutom är vi snarstuckna (jag har iallafall inte direkt uppskattat hemskrivna dikter med infogade bilder och Ernst Brunneresqua manus från alias-mailare mitt i natten). Vi kommer kanske att använda gästskribenter då och då, fast det vet vi inte ännu. Vi kommer säkert att publicera bilder på mat vi lagat/ätit/försakat men troligtvis aldrig på oss – Nigellabilden däruppe är mycket bättre än allt vi skulle kunna ta på oss själva med aldrig så insugna hakor och digikameran på armlängds avstånd, och det vet vi.
Hur som helst. Om ni orkat läsa ända hit – välkomna! Vi lovar att göra vårt bästa.
Anna