Jag hade knappt hunnit sätta mig vid datorn igår morse förrän Annina messade om att hon & en R&B-tokig man - vi kan kalla honom Skogis - skulle gå på Joe på Berns på kvällen, och borde inte vi följa med? Efter att ha kollat in först biljettpriserna och sen mitt saldo, och sen bedömt hur trött jag antagligen skulle vara redan vid åtta ihop med det faktum att Joe knappast skulle gå på scen förrän halv tolv, var saken klar. Så mycket gillar jag inte honom. (Annina vet dessutom vid det här laget vilken utgångspussy jag är och bannade mig inte för att jag inte följde med).Så så blev det alltså, att den av mina vänner med absolut punkblekast musiksmak stod med sin älskade på Berns, under Tessie- och Plaza Kvinna-banners och lyssnade på Joe, medan jag satt hemma på mattan och somnade mot min älskades axel med en halv fransk pinot noir i blodomloppet och The Holiday på DVD:n. Ebony och ivory. Skogis messade bilder. ”Joes fans kan ALLA texter”, stod det. Annina messade också. ”Nu måste du ialla fall SKRIVA om att göra en Joe” stod det. Och eftersom Annina noterade och lydde min dolda uppmaning här nedanför om att bekänna sin kärlek till Vamlingbolaget måste jag förstås återgälda. Vi är lojala här på Shampoo Rising.
Att göra en Joe, alltså. Jo. Att göra en Joe är höjden av R&B-romantik, den där ens borttappade älskade plötsligt står framför en, företrädesvis i regnet, eller annat besvärligt väderlag (men tunnelbanan går också bra), faller på knä (eller åtminstone uppvisar tydligt synbara kroppsliga symtom på stundens allvar) och bönar och ber om att få komma tillbaka (eller åtminstone ger en sitt visitkort med sitt nya jobbnummer). Ingen kvinnas liv är riktigt komplett om ingen har gjort en Joe på en - att någon gör en Joe till ens ära är liksom den högsta kärleksbetygelsen, en kärlekskaramell så indränkt av triumf och dramatik att man blir abstinensdarrig bara av att tänka på den.
Varför det blev just en Joe, och inte en R, Gerald Levert, Boyz II Men eller Lynden David Hall, minns jag inte alls, men Joe representade förmodligen alla väsentliga R&B-kvaliteer utan att själv bli alltför dominant (det var ju nånstans i den där vevan som ”att göra en R” blev synonymt med att bli kissad på, så det var ju en herrans tur att vi inte valde honom).
Nåväl, jag var nästan 30 när någon gjorde en Joe på mig och då hade jag längtat i minst 15. Min Joegörare försvann en dag i mars och under månaderna efter hade jag idisslat, spytt och återanvänt så mycket galla att till och med min mamma började bli trött på mig. Jag var förstås ganska ledsen också, men som alla som upplevt kärlekssorg vet så är det ju ohyggligt mycket enklare att vara förbannad istället.
En dag i februari kom han tillbaka, under ett sällsynt vältajmat stopp i tunnelbanan på en perrong fylld av rusningspendlare och ingenstans att gå. Jag var kall. Han var askgrå. Det var som på film. En vecka senare sågs vi över en stark drink. Han hade kostym, jag hade armarna i kors. Sen hände det. Det tog kanske en minut, kanske fem. Det var precis så bultande jävla magiskt som jag föreställt mig under alla åren då jag drogat ner mig på schmalzig swingbeat, alla dessa rim på knees och please, crying och trying. Uschäktaskabagåpåtoa, sa jag, svalde specialdrajan som den skallige bartendern gjort, vaggade in på toaletterna och lutade huvudet mot spegeln. Herrejävlar, är det enda jag minns att jag tänkte, herrejävlar.
Dan efter messade Annina när jag köpt en kaffe på Plattan och bokstavligen försökte samla ihop mig, ett sånt
där beskyddande SMS som man skickar till sina väninnor då
man fruktar att de mött Satan och vill sträcka ut en hand från andra sidan. Jag skickade en kort statusrapport
tillbaka. Svaret kom direkt, blixtsnabbt, knivskarpt. ”Herregud. Han gjorde
alltså en Joe??”. Jag vandrade längs Sveavägen upp mot Odengatan och
kramade telefonen, och luften kändes förunderligt varm.
Anna