Herregud. Här har jag varit så insvept i Cartarescu-dimmorna att jag knappt ens orkat uppmärksamma att en annan av mina största hjältar var i stan precis samtidigt: jag talar förstås om Bryan Ferry. Jo, jag noterade förvisso med irritation att han av någon outgrundlig anledning intervjuades av den där Spaceagebabyjane-mannen i SvD. Man undrar vad som föregick det redaktionella beslutet? Är det överhuvudtaget någon som kan erinra sig en enda låt med Space Age Baby Jane, och hur länge sedan var det de slutade existera? Var det för övrigt någon som någonsin hörde dem, eller var det bara det att man kände igen spaceagebabyjane-mannen för att han var precis överallt under hela 90-talet? Fanns de, eller var de bara en man med Frisyr som gick upp och ner längs Skånegatan? Nej, nu ska jag inte vara elak, klart att Spacebabyjanemannen får intervjua Bryan Ferry hur mycket han vill, jag fick ju intervjua Cartarescu, och för övrigt skulle jag varit mer än dubbelt så nervös inför att intervjua Bryan Ferry - och då vet ju läsare av Shampoo Rising att jag var ganska präktigt nervös inför mötet med Cartarescu också.
Min kärlek till Bryan Ferry sträcker sig långt tillbaka i tiden, och de tidiga Roxyskivorna är fortfarande bland det bästa jag vet i hela världen. Men just kärleken till mannen Bryan Ferry är nog direkt sprungen ur samma rot som gjorde att den första man jag någonsin var kär i var Sven-Bertil Taube. Jag var sex år, min mamma hade en skiva med Sven-Bertil där han stod i eleganta vita kläder med sin karaktäristiska scarf runt halsen. Ganska ofta var han också på tv under den här perioden. Gud, han var det manligaste och snyggaste jag sett. Även om jag var för liten för att förstå varför det var som att få en injektion sockerdricka i kroppen varje gång jag såg honom.
Bryan Ferry är ju samma sorts man. Det är något med dessa mäns savoir faire (både Bryan och Sven-Bertil är ju sådana män som får en att vilja slänga sig med uttryck som just savoir faire), deras oförblommerade fåfänga, deras gentlemannamässiga framtoning. Och med Bryan Ferry lägger vi därtill hans klassresa, som ytterligare romantisk krydda. Arbetarsonen som blev världens mest välklädda man, som gjorde världens mest smärtsamt vemodiga experimentpop, som blev dumpad av Jerry Hall för tönten Mick Jagger, och en hel värld av fans led med Bryan. Mannen vars kärlek till lyx legitimerades så innerligt av hans bakgrund att han aldrig blev osympatisk. (Även om Roxy Music under min proggiga uppväxt ansågs vara bland det vidrigaste av allt, just för denna lyxvurm och stilmedvetenhet) Bryan Ferry var mannen som uppfann 80-talet, och han gjorde det minst tio år innan det inföll på riktigt.
Jag önskar jag kunde säga att jag såg Roxy Music på Konserthuset 1974 (den konserten finns f ö på dvd), men riktigt så gammal är jag inte. Första gången jag såg dem var på Gröna Lund år 1979. Då var deras bästa period sedan länge över, det här var under Manifesto-tiden ungefär. Det var en ljus försommarafton och det var en på många sätt avgörande kväll. Runtomkring mig och min bästis Lotta stod plötsligt ett helt nytt garde med människor som vi knappt sett förut, vi som fram till dess mestadels hade ägnat tid på Musikverket och Långholmsfestivaler med att se proggiga punkband som Skabb och Ståålfågel. Men här fanns plötsligt en samling välklädda, sminkade (både män och kvinnor var alltså sminkade) människor. De var något helt annat. De var omedelbart fruktansvärt lockande.
Där stod en ung blonderad Johan Kinde i röd skinnjacka.Där stod män i kostymer med vassa rakbladsluggar. Flickor i dräkt med röda läppar och kritvitt puder i ansiktet. Det var något nytt, det var underbart dekadent, och framför allt var det inte progg. Precis som Steve Martin i Supernollan när han börjar dansa i takt till hissmusaken tänkte jag: "These are my people". Det fanns bara ett problem.
Vi hade fruktansvärt fula kläder. Till och med fulare än vi normalt brukade ha. Hur i helvete jag kunde få för mig att gå på Roxy Music i fula, slummiga kläder övergår än i dag min fattningsförmåga. Jag minns tyvärr i detalj fortfarande exakt vad jag hade på mig och jag tänker inte avslöja det här, minnet är fortfarande alltför plågsamt. Men jag kan säga att trots att det är så länge sedan händer det att jag och Lotta fortfarande frossar i hur fruktansvärt pinsamt fel vi var klädda den där kvällen. Vi kunde inte koncentrera oss på konserten, allt vi tänkte på var att vi måste gömma oss, samtidigt som vi ville hålla oss så nära de här coola människorna vi bara kunde.
Den kvällen blev som sagt avgörande på många sätt. Vi hade nog haft ett stilbyte på gång redan innan, men nu blev det slutgiltigt nya kläder, nya klubbar, nya människor. Inga mer proggpunkfestivaler. Och i det där publikvimlet fick jag dessutom för första gången syn på en lång mörkhårig person med en vit sidenhalsduk nonchalant slängd över den svarta kavajen. En man som, långt senare, skulle komma att bli den jag delade mitt liv med.
Annina