Annual brown nose convention.
I år blir det extra spännande att gå på Bonniers Manillafest.
Läst mer Maja Lundgren nu och måste nog säga att jag sluter mig till den falangen som är besviken. En roman om ojämlikhet mellan könen i kulturvärlden läser jag mer än gärna - och skrattat har jag gjort flera gånger under läsningen. Men tyvärr känns det som så många av hennes egna hjärnspöken fått härja fritt att det skymmer det jag uppfattar som det verkliga budskapet. Maja Lundgren väcker beskyddarinstinkter, åtminstone hos mig. Hennes paranoida tillstånd påminner mycket om Carina Rydbergs i Den högsta kasten och Djävulsformeln - så långt likheterna. Men medan Rydberg så tydligt använder det som ett litterärt grepp har jag svårt att se Maja Lundgrens litterära avsikt med sina iakttagelser. Även om hon är en ohyggligt begåvad författare.
Det påminner faktiskt om Linda Skugge också, i hennes utgivna dagboksanteckningar. Linda har över huvud taget lite samma gränslöshet som Maja Lundgren, samma paradoxala blandning av total djärvhet och dålig självkänsla. Men i Men mest av allt vill jag hångla med någon är det en 20-årig osäker tjej som skriver, inte en fullvuxen 42-årig kvinna med en ganska tung litterär karriär bakom sig. Någonstans i boken säger Majas förläggare att hon borde hålla sig för god för att fajtas med Björn Ranelid och Carl Johan Vallgren - hon spelar i en annan liga. Jag håller med.
Men det är ju inte så att jag inte känner igen mycket av det Maja Lundgren beskriver. Det är ju inte så att kulturvärlden inte är genomsyrad av Stora intellektuella män i alla åldrar som beundrar varandra och sätter kvinnorna i en annan, mindre viktig kategori. Det är ju inte så att vi inte lever i en värld där endast män får vara Riktigt Stora Stilister. Eller att kultursidesvärlden (här talar jag återigen främst om kvällstidningarna) inte är fylld av manliga grupprunksessioner, där tjejer får vara med endast om de är unga och snygga och arga på precis rätt sätt. Kulturvärlden - liksom för övrigt den populärkulturella mediavärlden - är fylld av bruna näsor och ivrigt arbetande tungor. Fjäsk, avundsjuka och konkurrenslystnad. Jag vet, jag har varit där själv. Ganska ofta är jag där fortfarande.
Jag har varit där själv. Jag har varit precis så där osäker, precis så där ivrig att få vara med i de tunga kretsarna. Precis som Maja Lundgren har jag gradvis insett dess förljugenhet och ondska. Men den mentaliteten skiljer sig föga från någon annan krets jag rört mig i. (Herregud, jag menar, t ex modevärlden!) Och jag blir ganska sällan övertygad av Maja Lundgrens exempel. Mest fascinerad över hennes livliga fantasi och väl utbredda paranoia (och då är jag ändå präktigt paranoid själv, ska ni veta). Hon borde ha läst He´s just not that into you - det hade sparat henne en del tid.
Och, som jag och min skrivande kompis X konstaterade igår över ett glas vin eller kanske tre; både hon och jag har haft hyggliga kulturkarriärer utan att behöva ligga med en enda kulturchef. För det mesta har vi blivit behandlade med respekt. Vi har aldrig känt oss tvingade att vara feministalibin. Vi har kunnat skriva det vi har velat.
Visst har vi blivit raggade på av Janne Kladd Arnault, visst har vi suttit och sett karriärhungriga kulturskribentgroupies i Parkbaren på mässan hänga i klasar runt Pelle Andersson eller Anders Paulrud. Visst har vi hört en jävla massa kvinnoföraktande dravel, inte minst bland alla de här kärleksdårarna som skriver hyllningsromaner till Kvinnan eller om hur de har utlevande erotiska förhållanden med 23-åringar - ingen nämnd, ingen glömd. Eller läst patroniserande mansrecensioner av kvinnliga lyriker.
Men ingen av oss har känt att vi måste suga kulturballe för att få skriva, och för att få respekt. Maja Lundgren får höga poäng för modet och initiativet, lägre för trovärdigheten och genomförandet. Och vad gäller myggor kan de vara nog så irriterande, men de är å andra sidan ganska lätta att slå ihjäl.
Annina