Camilla Thulin var på morgon-tv i morse. Jag älskar Camilla Thulin. Älskar. Det finns ett sorts milt vansinne i hela hennes kontrollerade uppenbarelse som jag finner oerhört tilltalande. Hon är en idol och en förebild, ja, en av de få i Sverige som närmar sig Nigellas nivå när det gäller elegans, hyllande av kurvor och kvinnor som inte strävar efter att se ut som flickor. Hon har en fantastisk stil, hennes hem verkar vara helt otroligt, och hon hyllar allt som är mer och för mycket på ett sätt som är ganska ovanligt i Sverige (jaja, det där är en klyscha, jag vet, men det gör den inte mindre sann).
Jag blev introducerad för henne av en gemensam bekant i vimlet på Park-baren i Göteborg under bokmässan i år och stammade fram min ohöljda beundran. Jag känner mig nöjd att få ha gjort det, efter så många år av dyrkan. Hon tog emot hyllningen stilfullt (givetvis) och gav mig en liten komplimang tillbaka. Det gör hon säkert med alla sina fans, men det bryr jag mig inte om.
(O. spelade f ö under en kort period på 80-talet i samma band som en av Camilla Thulins bröder. Han var fruktansvärt snygg han också - om ni föreställer er en blandning av Marcello Mastroianni och Lou Reed har ni honom där. )
Annina