En i Sverige bosatt fransman som O jobbar med har berättat att det finns ett ord i det svenska språket som är omöjligt att översätta till franska, och det är ordet mys. Han påstår att det tar ungefär tio meningar att förklara för en landsman vad svenskarna menar med mys.
Mer och mer i Sverige tycks gå ut på rent och skamlöst mys. Myset passar gentrifieringen och den nya borgerligheten perfekt. Det handlar om att stänga in sig. Vara sig själv närmast och liksom bara mysa, helst i en nyrenoverad lägenhet eller villa. Slippa städa, eftersom det är jobbigt och obehagligt. Leva det goda livet.
Myset tar över mer och mer i tidningarna, inte bara de specifika mysmagasinen utan också dagstidningarna. Både DN och Svenskan har lanserat nya mysbilagor på senare tid; fyllda med puttrande grytor, mysiga yogakläder i dyra ekologiska material, levande ljus och rykande tekoppar. Ska man läsa ska man göra det för att det är mysigt, det vet ju alla att hösten är den årstid då vi simultant kryper upp i läsfåtöljen och liksom bara myser loss med en riktigt trivsam bok.
Allt inviras i en mjuk och luddig mysfilt, inte alls olikt den mohairfilt jag har i soffan i mitt arbetsrum.
Jag vet inte när det här hände. När blev det okej med mys, när började alla ägna sig åt det utan att åtfölja aktiviteten med ett självmedvetet och generat leende? När utvecklades myset till att bli en samtidssjukdom?
Jag minns att jag och min kompis S under en period i början av 90-talet då både han och jag hade sällsynt obehagliga och utsatta jobb i kulturbranschen (hans var dock fint och statusfyllt, till skillnad från mitt) brukade prata om att vi ville göra en tidning som kort och gott hette Hem och Mys. Det skulle vara, minns jag att S sa, en tidning med "mjuka hörn, en snäll tidning utan några vassa kanter", raka motsatsen till det prestigefyllda litterära magasin han var chefredaktör för, som dagligen innebar att han blev utskälld av kända författare och annat betydelsefullt kulturfolk. I Hem och Mys skulle inget hemskt kunna hända oss.
Jag minns att vi skrattade förstulet åt det där, som om det var en högst skamlig och förbjuden fantasi vi ägnade oss åt i yttersta hemlighet.
Idag heter i princip ALLA tidningar Hem och Mys. Och både S. och jag utsätter oss för övrigt fortfarande för dagliga kulturförnedringar, men jag har åtminstone försökt balansera det genom att brödskriva för ett antal mysiga livsstilsmagasin.
Jag har fortfarande en dragning till det där mjuka, ofarliga. Som tur är har jag samtidigt en mycket stram protestantisk läggning som tvingar mig att ständigt fortsätta göra saker jag egentligen inte alls vill.
Krävande jobb är precis som friluftsdagarna i skolan, eller för den del alla gymnastiklektioner. Upp och hoppa, ut och rör på dig! De är kalla, obehagliga och egentligen bara för väldigt orädda och hurtfriska människor. Det var aldrig så skönt att komma hem och krypa upp i soffan som efter en friluftsdag.
Så är det med jobb man oroar sig för också. Ju svårare jobb, desto kallare och blötare friluftsdag.
Och då skriver jag ändå bara korta texter - något annat mäktar jag inte med. Att skriva en roman måste ju vara som att klafsa omkring i månader på Antarktis.
När jag var barn hade ordet "mysigt" en delvis annan innebörd. Jag och min mamma hade ett namn på proggare, då menar jag alltså riktiga sjuttisproggare med näbbstövlar och små runda glasögon under den rakklippta luggen (detta gällde både för män och kvinnor), vi kallade dem just mysar. Det fanns nämligen en överanvändning av ordet mysigt i radikala kretsar på den tiden, särskilt bland pedagogiskt inriktade personer.
Vuxna förklarade t ex att det var "mysigt" att "göra barn", eller möjligen "knulla". Det var också "mysigt" i det fotsvettsluktande kuddrummet på fritids, (där pojkarna ägnade sig åt att på olika brutala sätt förtrycka flickorna). Det var "mysigt" att bo i kollektiv. Det var "mysigt" att stå tillsammans på Sergels Torg och huttra medan man ropade slagord.
Idag finns det inga mysar. Det finns proggare, men inga mysar. Det är bara min pappa som tror det, min pappa som bott utomlands i trettio år (och som med förlov sagt blir mer och mer reaktionär för varje dag, fast han blir hemskt arg om man påpekar det). Han talar gärna om "mysarnas skräckvälde", och med det menar han Sverige som det var runt 1975, det Sverige som var emot videoapparater för att man däri kunde se Motorsågsmassakern. Denna ganska förlegade tro lever för övrigt också kvar bland många SvD-läsare, märker jag när jag får en del läsarbrev angående mina tv-krönikor. "Är det till att vara smygkommunist?" skrev t ex en läsare häromdagen som var irriterad på att jag varit för snäll mot nya Aktuellt och inte påpekat att Jarl Alfredius är marxist, en uppgift som jag för övrigt ställer mig högst tvekande till.
Men det var en avvikelse från ämnet. Mysar finns endast kvar i en form, och det är de som jag och L kallar musikmysar. De är mysar inte av politisk övertygelse utan för att de helt enkelt är musikmänniskor, gärna med spelmans- eller fusionsjazzinriktning. Det är tjocka tröjor och håret i mittbena och hästsvans oavsett om man är man eller kvinna. En absolut osminkad vadmalshållning som inte har någonting med politik att göra.
Det är roligt att ordet mys bara finns på svenska. Myset finns dock inte bara i Sverige; det är en västerländsk farsot. Särskilt när det börjar dra ihop sig mot jul. Det är förrädiskt och lockande. Det är motpolen till den ständiga friluftsdag som det innebär att leva.
Annina