En namnlös fabriksarbeterska och Åtvidabergs 70-talsstjärna Ralf Edström - gissa vem som är hjälten?
I helgen såg jag När Facit fanns, den där Tom Alandh-dokumentären om Facit, ni vet räknemaskins- och skrivmaskinsföretaget som också drev den lilla idrottsklubben Åtvidaberg mot fabulösa framgångar under 1970-talet? Här kan man läsa mer om den och även se den. Jag har inte riktigt kunnat sluta tänka på den.
Jag anar att mången sportromantiker rördes till tårar av berättelsen om denna supersvenska sammansmältning av industri och idrott. Här var det stundtals som om företagets existens i första hand var till för att fotbollslaget skulle utvecklas. Idrotten som sammanhållande länk i ett litet hårt arbetande industrisamhälle, nej, det kan faktiskt inte bli svenskare, eller stoltare, än så.
Själv tyckte jag mest att det var djupt deprimerande. Även om det som alltid när Tom Alandh är inblandad var en mycket bra film - om än i detta fall lite väl romantiserande. Det var äkta svensk mansmytologi i dess prydno (kvinnor syntes endast som anonyma fabriksarbeterskor eller goa kaffekokerskor vid träningspassen), ett slags idealhistoria om ett land som alltid med stolthet kommer att värdera fysisk aktivitet mycket högre än cerebral.
Så gick Facit också under när teknologin utvecklades. Hade de satsat mer på forskning och utveckling än på att driva ett jävla fotbollslag hade de kanske inte gått i kånken och behövt friställa hela sin personal.
Tydligare än så kan inte de svenska prioriteringarna visas.
Facit-skrivmaskiner. Min mamma hade modellen till vänster - den brukade jag skriva hästberättelser och salvelsefulla dödsannonsdikter på när jag var liten.
Annina