"Jaha, så det blir bokgrottan hela helgen också?" säger en vän i telefonen på fredagen. Jo, det blir det ju. Just nu har jag så fruktansvärt mycket att göra att jag knappast lämnar mitt soffhörn alls, mer än för att vanka fram och tillbaka mellan S:t Eriksplan och Odenplan och ha ångest. Det brukar jag försöka göra en gång om dagen åtminstone. Längre promenader än så anser jag inte att jag har samvete att ta, då går så mycket värdefull arbetstid förlorad.
Det är ett äckligt, osunt och allmänt bedrövligt liv.
Men "bokgrottan" låter ju oerhört trevligt, eller hur? Det är det inte. Egentligen gillar jag mitt arbetsrum, men just nu är det lite kvävande att bo i en grotta. Böckerna håller bokstavligen på att växa mig över huvudet. Vad gör man? De står i travar på golvet, de står uppställda i bokhyllor längs väggarna. Det ena fönstret går inte att öppna eftersom fönsterkarmen också har blivit en bokhylla. Snart kommer man inte att kunna se ut genom det ens. Jag skänker bort massor av böcker, men det märks ingenting i högarna. Sälja böcker är meningslöst, ingen vill betala för ny svensk skönlitteratur. Och det är mest det jag har: tio års arbete som kritiker och tre års Augustjuryjobb sätter sina spår. Problemet är ju också att jag gillar ju mina böcker. Många av dem vill jag inte alls vara utan. Jag vill bara inte ha dem över hela golvet. Det vore kul att kunna dammsuga nån gång ibland.
Jag är fascinerad av arbetsrum. Särskilt arbetsrum som innehas av författare. I den saligen avsomnade litteraturtidskriften Allt om Böcker som jag jobbade med under 90-talet, fanns länge en serie som hette "Gissa författarrummet". Den var jättekul. På det första uppslaget visades ett rum utan författare i, och man fick vissa ledtrådar. Nästa uppslag avslöjade vems rum det var, och innehöll även en intervju med författaren i fråga. Nu ser jag att Guardians boksektion (å vad jag känner mig DN-aktig nu som citerar Guardian, men ni får ha överseende) har en kul serie med författarrum, som bland annat innehåller ett av de finaste författarrum jag har varit i: den skotska författaren AL Kennedys.
Jag har varit ett fan av AL Kennedy i många år och flera gånger försökt få svenska förlag att översätta och ge ut henne, utan resultat. Men jag fick i alla fall intervjua henne i tidningen Bibel för snart tio år sedan. AL Kennedy var ännu ett av dessa intervjuobjekt jag blivit varnad för men som sedan visade sig vara hur kul som helst. Antagligen hade hon en bra dag när jag var där - för jag minns att fotografen som skulle plåta henne några dagar senare hade blivit mer eller mindre utslängd och var helt förkrossad.
Hon bodde i en fantastisk got-lägenhet högst upp i ett gammalt hus i Glasgow. Det var vindlande gångar, knarrande golv, sneda och vinda tak och allt var målat i dova färger; djuprött, mörkgrönt, mörkblått. Det passade henne perfekt: ganska mycket så är hennes böcker också. Jag minns att jag fick té i en blåprickig mugg, det bröt i sin glättighet av något mot allt det andra. Hon var kul och drastisk och morbid (precis som hennes böcker också är) och skrattade ihåligt när hon beskrev hur många människor hon skulle ta av daga i sin kommande bok.
Idag skriver hon fortfarande väldigt bra böcker, men i likhet med andra författare som börjar sin bana med mer makabra inslag (t ex Ian McEwan) har hon mjuknat med åren. Men hennes böcker handlar fortfarande om psykologiska spänningar, ofta laddade med mörk erotik (sexscenerna hos AL Kennedy är aldrig särskilt explicita, utan mer under ytan-krypande), om isolering och kontaktlöshet. Jag rekommenderar henne varmt - särskilt hennes novellsamlingar: Original Bliss och Indelible Acts hör till mina favoriter. Av romanerna tycker jag att Everything you need är en av de allra bästa.
Av Guardian att döma bor hon fortfarande kvar i samma lägenhet:
Precis som jag verkar hon för övrigt föredra att jobba halvliggande.
Andra rum jag fastnade för i den där serien var Nicola Barkers, en annan läsvärd författare, som faktiskt påminner lite i ton och upplägg om AL Kennedy, fast med betydligt mindre humor. Så har de också lite lika arbetsrum. Urgullig hund, för övrigt:
En annan som verkar ha låtit böckerna ta över är John Mortimer. Undrar om han har lika svårt att hitta bland sina böcker som jag. Fast rummet ser ju ganska trevligt ut måste jag säga. Observera den lilla "baren" vid fönstret.
Annina