Ett av mina tidigaste och mer stillsamma Tranan-minnen är när jag och min mamma åt en tidig middag där, någon gång i den första halvan av 80-talet. Det här var när Tranan befann sig någonstans i övergången mellan ölschapp och bistro, och jag hade just fått in, och skickat ut, en kackerlacka i min sallad. Jag vill betona att något sånt skulle ALDRIG hända på Tranan av senare datum, men det här var alltså mycket länge sedan.
Det var försommar, en en av de där första trevande varma kvällarna. Vi satt vid bordet i ett av de de öppna fönstren. Ljumma odenplansvindar smekte oss liksom lite försiktigt.
Jag kommer inte ihåg vad vi pratade om, det är ju så länge sen.
Som jag minns det var vi nästan ensamma på restaurangen. På uteserveringen alldels utanför oss satt dock ett grovhånglande par. De hånglade på det där iögonfallande, smaskande sättet - när ljudeffekterna blir nästan mer påtagliga än det man ser. För det var omöjligt att inte titta, även om vi försökte låta bli.
Vi blev ganska irriterade. Kommentarer av typen "get a room" föll över våra läppar. Först kackerlackan och nu det här, det blev liksom lite för mycket. Det är för det mesta oerhört irriterande med människor som hånglar offentligt. Något väldigt demonstrativt. Och man ser alltid att den ena är mer inne på det publika hånglandet än den andra. En sneglar alltid lite förstulet över axeln.
Vi satt där en bra stund och var cyniska och förhärdade tillsammans tills vi plötsligt hejdade oss. Någon - förmodligen den hånglande mannen - hade pausat en stund i slaskandet och dragit upp en liten ask på bordet.
De höll på att förlova sig.
Vi tittade en stund under tystnad. Plötsligt såg jag att min mamma hade tårar i ögonen. Och brände det inte till lite bakom mina ögonlock också? Rent reflexmässigt förstås. Fan heller att jag skulle bli sentimental inför familjefascistoida ritualer.
Men där satt vi i alla fall, och tiden stannade faktiskt till en liten, liten stund.
Annina