Nu har jag tänkt skriva lite om hur det är att ha en favoritkrog. En sådan krog som man i nio fall av tio hamnar på, fast ens intentioner var att bredda sitt kroggående litegrann och kanske eventuellt pröva några andra ställen också. Av någon anledning slutar det ändå med att man går till favoritstället. För att där vet man vad man får. Man vet att man får en trevlig kväll med god mat i trevlig miljö och snäll personal som känner igen en. Sånt är värt ganska mycket.
Jag har haft samma favoritkrog i tjugo år. Jo, jag har nog haft den sedan jag övergav Prinsen någon gång i slutet av 80-talet när det upphörde att vara ett tillhåll för författare och de mer välklädda elementen inom Stockholms punk- och new wavescen för att i stället bli ett dyrt och flott hak för affärsmän enbart. Jag klandrar dem i och för sig inte. Om jag var krogägare skulle jag också tänka att jag kunde tjäna betydligt mer pengar på kontorsmän än på utfattiga snorvalpar med konstiga frisyrer och kokainsnortande 80-talsförfattare.
Men det där är som sagt historia. Min favoritkrog sedan dess har hetat Tranan.
Mina minnen från Tranan är så många att de skulle fylla en bok. Den mängd pengar jag spenderat på Tranan under åren skulle lätt kunna finansiera utgivningen av boken. De flesta Tranan-minnena är lyckliga - som när Anna och jag hade tillbringat en sällsynt uppsluppen releasefest där och jag gjorde den där beramade skalbaggen på Odenplan. För att inte tala om alla Tranans julfester, år efter år. Jag har i och för sig också upplevt en av mitt livs hemskaste födelsedagar på Tranan, men det var inte Tranans fel.
Och en miljon portioner rårakor, rimmad lax med dillstuvad potatis eller Toast Pelle Jansson har jag konsumerat. För att inte tala om alla drinkar och alla glas vitt vin. Om man gjorde en sådan där "Du är vad du äter"-uppställning av allt jag satt i mig från Tranan under de senaste 20 åren så... nej, det orkar jag inte ens tänka på.
Men allt som är trevligt har ett slut, det är något man lär sig. Och när Tranan först var till salu rätt länge och sedan "stängde för renovering" anade jag och många andra Tranan-fans (ja, vi är hemskt många, det kanske jag ska tillägga) oråd. Våra misstankar blev delvis besannade. Det som en gång var en av Stockholms trevligaste och mest klassiska kroginredningar har nu förvandlats till en hiskelig blandning av kopparplåt och sterilt vita väggar. Om det hade stannat där. Men nej, inte då. På väggarna har någon som förmodligen kallar sig konstnär dessutom målat med fingerfärg. Det är inget mindre än vandalisering. Första gången vi åt på Tranan efter ombyggnaden var det även ett slags konstinstallation i restaurangen så att man inte kunde se ut genom fönstren. Där hängde det nämligen rader av solkiga vita underkläder. Bon appetit!
Så här såg det ut innan renoveringen. Vet dock ej vilka människorna på bilden är.
Hela stämningen har förändrats. Det är konstigt; inte kan väl stämningen ha suttit enkom i några murriga väggar och några gamla filmaffischer? Jo, ganska mycket gjorde nog det. Man ska inte underskatta mysvärdet av en fin kroginredning. Och dessutom är ombyggnaden inte bara ful, den är opraktisk också. Man har stuvat om för att kunna klämma in fler bord och tagit bort den lilla "bur" som hindrade iskall luft från att komma in varje gång någon ny person kom in i lokalen. Jag var där igår och fick en plats där det ständigt blåste iskallt på hela min rygg - och då satt jag ändå en bit in i lokalen.
Jag hade inte ätit i matsalen på länge när jag var där igår. En upptäckt var att till och med krögarna själva verkar ha tröttnat på fingerfärgen på väggarna. Nu hade man nämligen lite slarvigt hängt upp stora svartvita affischer med krogbilder, affischer som endast delvis täckte över fingerfärgskluddet visserligen, men ändå. Framför mig under hela middagen hade jag således en gigantisk bild av en hm... sovande gris. Ja, jag bestämmer mig för att den bara sov, men egentligen var den nog död. En söt liten gris var det dessutom, vilket inte på något sätt gjorde det hela mindre sorgligt. Jag äter visserligen kött med stor förtjusning, men jag klarar inte riktigt av att ha döden på så nära håll när jag äter. Och inte i så gullig förpackning. Så fylld av dubbelmoral är jag.
Den rimmade laxen smakade mjukt och himmelskt som vanligt. Sällskapet var trevligt. Det var en mycket bra kväll. Men som förr är det inte på Tranan. Det är något med ljuset, något med stämningen.
Men kanske är det bara nyttigt. Det är meningslöst att tro att något i livet är beständigt, det är något jag lärt mig under både 2007 och 2008. Och mestadels har det gällt betydligt viktigare saker än Tranan. Även om Tranan, och värdet av att ha en favoritkrog, är nog så viktigt.
Och den fantastiska baren en trappa ner finns ju dessutom kvar, tack och lov. Där är allt precis som förr.
Annina