Alla fiktiva män jag fallit för har inte varit buttra och svåra. Wayne Norris, rockertypen i den engelska 80-talsserien Öl, kvinnor och tegel (eller Auf wiedersehen, Pet som den hette på engelska) var varken inåtvänd, känslig eller det minsta intellektuell. Han var helt enkelt en klassisk "lad", en charmig slarver som var svår på öl, kvinnor och sång. Han var - i alla fall för mig - den stora stjärnan i den här socialrealistiska komediserien om några brittiska gästarbetare inom byggbranschen.
Wayne Norris spelades av Gary Holton, en före detta glamrockstjärna i den mindre skalan (han var frontman i ett band som hette Heavy Metal Kids under 70-talet). Just när man spelat in den andra omgången av den då vansinnigt populära serien, 1985, hittades han död med en blandning av morfin och alkohol i kroppen, plus några andra substanser som slutade på -zepam (it's all on Wikipedia). Han blev 33 år. Händelsen förringade inte på något sätt hans hjältestatus, även om det blev nästintill outhärdligt sorgligt att se tv-serien efter det.
Jag ser ju nu att min kärlek till Wayne Norris-figuren förstås var en närmast parodisk stereotyp, den kan ses som ett slags symbol för alla fåniga och gärna cockney-pratande svarthåriga män jag fallit för, både på avstånd och nära håll.
Annina