En mycket ung Johan Kinde i replokalen, ca 1980. En av många bilder ur O:s fotoarkiv. Ni fattar inte vilka roliga bilder det finns här hemma! Tyvärr har jag ännu inte lyckats installera scannerjäveln, så kvaliteten är sämre än den är i verkligheten.
Ibland känns det som om livet varit en nästan 30 år lång utekväll. Som om man aldrig hade gått hem någon gång, utan bara blev kvar. Till exempel när man står i lilla baren på Riche i mars 2008 och det är releasefest för Johan Kindes bok Någon sorts extas och de börjar spela Quiet Life med Japan, och man hör Sydneys skratt eka över lokalen, och runtomkring en står grånade upplagor av samma människor som omgav en 1981 när man var på diskotek 1984 - Stockholms första New Romantic-klubb. Givetvis döpt efter Orwells framtidsskildring; medlemskorten var illgröna och på dom stod det 1984 i digitala siffror. (Jag förfalskade mitt ett tag innan jag fick ett eget.) "Tänk, tänk när det verkligen är 1984, då kan ju inte det här stället finnas kvar" - sa vi till varandra ibland, och det kändes som en hel evighet dit, ja, allting på den tiden var ju en evighet, för man var så ung att tiden ännu inte hade börjat gå fort.
Nej, tiden gick långsamt, varje utekväll var fortfarande en viktig händelse att lägga till högen av viktiga händelser - händelser som bidrog till att forma en till den man blev. Allt var så viktigt. Allt var så avgörande. Alla identiteterna så oprövade. Varje utekväll planerades minutiöst noggrant, en tafflig outfit (mina var alltid taffliga, för jag lärde mig aldrig någonsin att sy) i något glansigt tyg syddes hemma på symaskinen i köket samma eftermiddag, ingen ögonskugga valdes någonsin slumpmässigt. Pengarna räknades - kanske hade man råd med två glas Misket på 84:an, men troligtvis laddade man hemma hos någon med mer billigt vin och eventuella andra substanser - hur fan man nu hade råd med det.
Så gick man ner till busshållplatsen; vitsminkad, rödläppad och med rouget som svarta streck på kinderna. En sällsynt inspirerad kväll när jag steg ut genom ytterdörren i full regalia och insvept i en svart cape råkade jag möta vår granne, en snäll farbror i 75-årsåldern som hette Sture Mattsson. Det var helt uppenbart att han inte kände igen mig, kanske trodde han att han slutligen mött Liemannen för han skrek till och tog två steg bakåt vid åsynen av min dödligt bleka gestalt. Jag försökte säga att det bara var jag, men han hämtade sig aldrig utan tumlade bara snabbt in i sin lägenhet utan ett ord.
Jag funderade, när jag stod där på Riche igår med alla andra åldrade trendnissar (detta var ordet våra mammor brukade använda om L och mig och våra likasinnade) varav många jag faktiskt inte sett sedan då. Vad hade vi alla gemensamt? Hur mycket formades vi egentligen av den där tiden? Den var ju så kort, så kort. 1980-82, sedan var det i princip över. Sedan var det artklubbar som BarBar och Lido som tog över. 80-talet gick från att vara låtsasdekadent, teatraliskt och avantgardistiskt till att bli pretentiöst och tråkigt. De som inte gick artvägen blev kostymmän på riktigt. De hade i sin tur efterföljare, unga bratliknande typer som kallades yuppies och som trodde att det vi hållit på med var en sorts försvar för kapitalismen. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Vi ville ju bara klä ut oss. Vi ville bara låtsas att vi var någon annanstans än där vi var. I en film, i en dröm, i en annan tid. I ett modereportage. Bara inte i Stockholm i 80-talets början.
Ni måste förstå hur Sverige var på den här tiden. Med risk för att låta som "jag växte upp i en pappkartong" nu, men Sverige var på ett annat sätt. Det här var innan Sverige blev besatt av att vara modernt. Innan Sverige blev modernt. Och så all denna förödande, dödande progg. Allt blev till progg, oavsett vad avsikten varit från början. Punken, som börjat som ett uppror mot bl a just proggen, blev snart bara ännu en yttring av det den revolterat mot. Vi behövde något annat. Något som inte kunde bli progg.
Att bära läppstift blev en politisk handling, oavsett om man var kvinna eller man. Att drömma om sådant som var vackert var i all stillsamhet en politisk handling det också, som av många uppfattades som subversiv. Vi levde i en egen värld, de där åren 1980-82. Vi uppfann en egen tid, just där och just då. Och när jag stod där på Riche igår genomfors jag av en våldsam ömhetskänsla. Det låter patetiskt, jag vet. Men det var faktiskt lite fint att stå där och dela minnet av den där tiden, som var så kort men ändå så betydelsefull.
Och vad skriver jag egentligen det här för? När Johan Kinde redan har beskrivit det så bra i sin bok. Tro mig, den är underbar. Jag är glad att jag inte behövde recensera den, det hade jag aldrig kunnat, men jag älskar att den finns.
Annina