Den pyttelilla dalaorten Stjärnsund har på ett otäckt sätt blivit en plats som alla känner till. Det var där Engla bodde, hon som blev mördad. För evigt kommer platsen nu att vara förknippad med barnamord, sånt där har ju en tendens att leva kvar genom generationer.
Innan dess har Stjärnsund mest omnämnts i litterära sammanhang. Och knappt ens det. För det var länge sedan ortens kända författare Annalisa Forssberger, en av arbetarlitteraturens förnyare och framför allt en av våra sprödaste och mest melankoliska prosaister, var på tapeten. Man kan hitta hennes böcker på antikvariat, men inget ungt hippt feministiskt inriktat förlag har fått för sig att ge ut hennes böcker i nyutgåva. Ännu. (Se detta som ett tips från mig.) Kolla t ex in Brandgatan från 1959 - en bok som med ett slags lyrisk kollageteknik - med insprängda novell- och essäfragment - tecknar polariteten mellan såväl klass som kön.
Annalisa Forssberger (1906-88) skrev en lång rad böcker under många decennier - de tidiga var realistiskt präglade, men hon blev gradvis mer och mer experimentell i sin prosa. Själv tycker jag allra mest om hennes noveller - i antologin Färdväg som sammanställdes vid hennes död 1988 finns ett fint urval av dem, men hittar man några av de gamla samlingarna i sin helhet, som t ex den oändligt melankoliska Flykt till våren från 1949, bör man också slå till.
Annalisa Forssberger arbetade också som bibliotekarie och bokhandelsmedhjälpare, och den som i likhet med mig går igång på sånt kan roa sig med att leta upp essäsamlingen Enid och Eros från 1960, där hon skriver om sitt och andras förhållande till boken, bl a utifrån sin bibliotekariehorisont.
Annina