"OMG! Jag är så sjukt pepp på den där Miyake-scarfen!"
"...undrar varför han köper röda tröjor när han aldrig använder dem. Och vad ska gubben med jeans och jeansjacka till? Kan ju inte se klokt ut. Om han nu skulle använda dem."
André messar intryck från sin Norén-läsning och jag från min. Jag säger att Issey Miyake i så fall är mer värdigt en kulturman, det är i synnerhet några skor som ideligen återkommer i Noréns febriga shoppingfantasier runt år 2001. Alla vet ju att Miyake och Kenzo, jämsmed Prada och Comme des Garcons, är kulturmannamärkena framför andra. Alla dessa märken återkommer flitigt i Noréns bok. Och Paul Smith för Guds skull, honom glömde jag ju.
Jag har nu läst kanske trehundra bibelbladstunna sidor in i Noréns dagböcker (only 1400 left to go!) och är lite chockad över hur mycket tid av den store dramatikerns liv som upptas av shopping och märkeskläder. Faktisk shopping och drömmar om shopping. Det är NK hit och NK dit. Som vilken modeblogg som helst, fast Norén använder inte samtida uttryck som "OMG!" eller "Vill ha!". Men när det gäller rabblande av märken står han inte långt efter Engla's Showroom eller Ebba von Sydow.
Vad är grejen med de medelålders kulturmännen och märkeskläderna? Mängden kulturmän som stoltserar med sina märkeskläder är oändlig numera. Och då menar jag främst män födda på 40- och 50-talet. Generationen över dem har
ett mer avspänt förhållande till mode, se t ex de erkänt klädintresserade 30-talisterna Nils Petter Sundgren
eller Leif Zern.
Nej, det är de som är generationen yngre som är värst. Häromdagen hörde jag Peter Kihlgård stolt säga i en radiointervju att han köpte dyra kläder i stället för att gå i terapi. I dödsrunorna efter nyligen bortgångne Anders Paulrud nämndes med vördnad vilket modelejon han var. Och att han var djupt fixerad av svindyra kläder behöver man inte ha läst många av hans böcker för att veta. En annan kulturman med stor märkesfixering är förstås Ulf Lundell. För att inte tala om Klas Östergren. Eller Plura Jonsson, vars dagbok jag också nyligen läst. Han löpte linan ut och gifte sig med en kvinna som jobbar i Prada-butiken i New York.
Gemensamt för flera av dessa män är att de verkar ha ett behov av att tala om för hela världen hur intresserade av dyra kläder de är, och framför allt hur många dyra kläder de har råd att köpa. För övrigt något de har gemensamt med Herrbloggens generation. Men typiskt för de lite äldre kulturmännens klädintresse är att de så uppenbart känner sig lite busiga när de talar om kläder. Som om de gjorde något som i grunden var djupt förbjudet, men som de nu äntligen vid 55 års ålder får leva ut. Och alla som har proggen i någorlunda färskt minne vet ju att det länge för den generationen var likställt med fascism att vilja köpa modekläder i någon form. För oss andra som har växt upp med ett oreserverat okritiskt hyllande av konsumtionssamhället har märkeskläderna inte riktigt samma kittlande förbjudna laddning. Mer än den kittlingen att de oftast är för dyra för oss att köpa.
Så givetvis borde man unna kulturmännen att få vältra sig i Prada och Comme des Garcons. Det som stör mig är att när medelålders kulturmän hyser ett starkt modeintresse betraktas det som något charmigt och fint, medan när kvinnor, i synnerhet yngre kvinnor, gör det är det närmast en samhällsfara. Lars Norén eller Ulf Lundell skulle aldrig omfattas av några väskdebatter. De blir inte beskyllda för att vara ytliga. Det finns inget som är tragiskt med deras shopping. De är inte offer för konsumtionssamhället, de är bara män med ytterligt god smak.
Annina
EDIT: André messar nu igen och säger att Norén sagt i radioprogrammet Biblioteket att märkeskläderna påminner honom om döden. Kanske är det därför han på rak fråga i lördagens DN vägrade att "avslöja" vem som var hans favoritdesigner.