"Nu ska jag ge mig ut på stan och myllra lite!"
Att intervjua författare är inte lätt. Att prata om böcker är inte heller lätt alla gånger. Knappt hade jag smält den stolpiga intervjun med John Ajvide Lindqvist i måndagens Eftersnack förrän det var dags igen. Morgonen, nja, förmiddagen snarare (mina sega morgonvanor gör att jag ibland fastnar i förmiddags-tv) därpå såg jag en intervju med Hanif Kureishi gjord av Malou von Sivers där man inte visste vem man skulle tycka mest synd om: Malou som måste ha känt Kureishis förakt lika starkt som tittaren, eller Hanif Kureishi som fått sin senaste bok så fullständigt förvirrat tolkad. Det hela var ganska plågsamt. Till skillnad från John Ajvide, som var sedvanligt charmig och tillmötesgående trots de rätt hopplösa frågorna, var Hanif Kureishi motspänstig i varenda muskel. Hans arrogans och förakt var av det mer subtila och därför värre slaget.
Å andra sidan kan jag förstå honom. Hur trött måste han inte vara på att få sina verk karaktäriserade som myllrande, färgstarka, härligt mustiga skildringar från ett mångkulturellt London?
(Och varför, varför använder för övrigt så många fortfarande begreppet "myllrande" när det handlar om litteratur skriven av människor med icke västerländskt ursprung? "Myllrar" pakistanskättade engelsmän mer än andra? Vad innebär det för övrigt att "myllra"? Nu menar jag ordet "myllra" i både bokstavlig och bildlig bemärkelse. Jag misstänker starkt att den västerländska synen på människor med invandrarbakgrund är dels att de är många, och med likartat utseende i våra ögon, därav "myllrandet". Helvita människor myllrar av någon anledning mycket sällan. Möjligen vid katastrofer.)
Det upphör aldrig att förvåna mig, det här att man kan tolka böcker så diametralt olika. Jo, jo, jag brukar alltid säga att alla har rätt till sin tolkning och så vidare, men var går gränsen mellan "tolkning" och helt enkelt bara enögd läsning? När Malou levererade sin tolkning av Kureishis Något att säga dig undrade jag stundtals om vi hade läst samma bok. Där hon sett en mestadels härlig skildring av ett myllrande mångkulturellt London där man levnadsglatt bejakar sin sexualitet med diverse utlevande knep, såg jag bara en roman om den trötta medelåldern, där man allt mer desperat söker kickar och där baksmällan från det sexuellt frigjorda 70-talet gör sig påmind. (Läs mer när jag har levererat min recension till Sydsvenskan).
Men det kan ju förstås vara min tolkning som är fel.
Sedan var det hursomhelst boksamtal i Malous studio, där bland annat Filippa Reinfeldt också hade läst boken. Hon tyckte att den "inte gick tillräckligt in på människors känslor". Man undrade lite vad det var för bok som Filippa hade läst, med tanke på att Kureishis (mycket lättlästa) bok i princip bara handlar om människors känslor och relationer till varandra.
Sen berättade Filippa att hennes favoritbok var Karin Alvtegens Skam, för där nåddes man som läsare av insikten av att "vad lite mänskor vet om varandra egentligen". Bildad borgerlighet anno 2008.
Sedan kom det där sedvanliga momentet där det (Filippa mest) suckades över att man "aldrig hinner läsa böcker". Å, vad jag är trött på det. Som om böcker var ett dåligt samvete. Som om inte det mesta är en fråga om prioritering. Ge fan i att ha dåligt samvete! Jag har all förståelse i världen för att man väljer bort böcker om man tycker att andra saker är viktigare. Jag dömer ingen som hellre vill leka med sina barn eller titta på trash-tv än att läsa böcker, om det gör den personen mer tillfreds. (Själv är jag privilegierad nog att kunna läsa böcker på dagarna, och kan därför i lugn och ro ägna mig åt trash-tv på kvällarna). Men jag har känt hårt yrkesarbetande, ensamstående småbarnsföräldrar som ändå hunnit med att läsa böcker mellan varven. Helt enkelt för att de har ansett det viktigt.
Det finns saker som är viktigare än böcker, det kan till och med jag tillstå, och var och en blir förstås salig på sin fason. Men det är likt förbannat en prioriteringsfråga. Det finns ganska många människor i historien som har bevisat att det går att både ha ett krävande yrke, en familj och ändå läsa böcker. Det finns till och med de som ansett att läsande av böcker är en nödvändighet för att fördjupas i sin yrkesroll. Men det var länge sen.
Nej, nu ska jag sluta raljera. Till skillnad från många andra glada snobbar i litteraturvärlden tycker jag ändå att företeelser som Malous bokklubb är bra och hedervärda. Nästan alla sätt att sprida böcker är bra sätt. Hade folk bara kultursidor att gå efter så skulle det sannolikt inte bli många böcker lästa i det här landet.
Annina