I går när jag kom hem låg det ett kuvert från tidningsförlaget Egmont på hallgolvet. Det såg ganska officiellt ut, adresserat direkt till mig. Eftersom jag åtminstone delvis befinner mig i tidskriftsbranschen tänkte jag att det var något jobbrelaterat. Kanske hade jag skrivit för någon tidning som sedan köpts upp av Egmont, eller vad vet jag. Jag öppnade därför kuvertet i stället för att låta det gå raka vägen ner i pappersinsamlingen.
Det var ett erbjudande om en prenumeration på Hemmets Journal.
Tanken svindlar. Nu har jag alltså uppnått den ålder då man är presumtiv läsare av Hemmets Journal.
Jag minns när jag fyllde the Big Four 'oh, och en kollega skämtade i sitt gratulationsmejl om att nu var det väl dags att ta en prenumeration på Tara. Det skämtet tyckte jag var jätteroligt, och fortfarande kan jag inte riktigt förstå att tidningar som Tara vänder sig till kvinnor i "min" ålder. Det är ju tanttidningar. Och inte kan väl jag, hemska tanke, vara en tant?? JAG som är så ung!
Men nu står alltså den bistra sanningen klar: Jag tillhör målgruppen för pensionärspressen. Eller "familjetidningarna" som de kallas. En oändlig ström av virkbeskrivningar, korsord, bullrecept och sjukdomshistorier ur verkliga livet ligger nu framför mig.
Annina