Shakespeare & Co i Paris. Ett exemplar av den utrotningshotade arten "riktig bokhandel".
Ulf Lindstrand heter den nye VD:n för Akademibokhandeln. I det nya numret av Svensk Bokhandel talar han ut om bokhandelskedjans framtid. Han säger de gamla vanliga VD-flosklerna om att den svenska bokbranschen står inför en rad "spännande" förändringar, som tyvärr den föråldrade branschen verkar ha lite svårt att se fördelarna med. Men nu får de allt ta och vänja sig. Akademibokhandeln kommer att utöka nätverksamheten (Bokus, that is) på bekostnad av butiker och sortiment. Det kommer att bli färre titlar i butikerna, lovar Lindstrand och klämmer i med det spännande uttalandet "Vi har inget utrymme för olönsamma butiker eller titlar". Bokhandeln skall i framtiden bli mer beroende av "inspirations- och impulsköp".
Förmodligen är den nya Akademibokhandeln som ligger på S:t Eriksgatan (gamla Kungsholmens Storbokhandel) är en butik som ligger helt rätt i tiden. Den säljer nämligen allt upptänkligt bjäfs, och böckerna är en rätt marginell del av sortimentet. Det ger intrycket av att bokköpen liksm måste ursäktas genom att man lägger till en massa andra saker som tydligen är mer lockande. Varför nöja sig med att köpa "bara" en bok när man kan köpa en tvål, ett doftljus, en påse lavendelskorpor eller något annat inspirerande?
För mig som har ett förflutet inom Akademibokhandeln är i och för sig dessa tankar inte särskilt nya. Redan för ett femtontal år sedan, när Akademibokhandeln slogs ihop med Esselte konstaterades att man nu skulle satsa mer på pappersvaror än på böcker. "Papphandlare" minns jag att vi brukade kalla dem, Esseltecheferna som gav fan i böcker och bara ville sälja pärmar och blommiga anteckningsböcker. Innan dess hade Akademibokhandeln varit en bokhandel som salufört sig som en bokhandel för bokintresserade; nu blev det plötsligt väldigt mycket annat, även om flaggskeppsbutiken i City fortfarande höll fanan högt. Men det var antagligen för att butiksytan var så stor att pappersvarorna omöjligt kunde fylla hela butiken. Personalen, varav vissa finns kvar än idag, var i alla fall kunnig och genuint litteraturintresserade. Och jag tycker till skillnad från många andra att den stora Citybutiken med sitt café och tidningsbutik är helt okej, lite på samma sätt som de utländska kedjorna som stått modell för den, t ex Waterstones eller Borders.
Men det går ändå inte att komma ifrån att det är en riktig bokhandel man allra helst vill ha. Och i Stockholm finns det idag nästan bara en sådan kvar, och det är Hedengrens. Det är nästan ironiskt att den får ligga kvar där, mitt i vulgo-Sturegallerian, som en påminnare om att det fortfarande finns andra värden. På Hedengrens jobbar bara kunnig personal, det är en aktiv bokhandel som hänger med och gör massor för sina kunder; lunchuniversiteten är bara ett exempel.
Men dess existens i Sturegallerian hänger på en lös tråd, med ständiga hyreshöjningar som till slut kommer att göra att bara Zara-butikerna har råd att finnas kvar där. Nu har i alla fall schejken som äger Sturegallerian (jo, det är faktiskt en sån) dragit in den senaste hyreshöjningen och därmed tryggat deras existens för ett tag till. Men hur länge är ingen som vet.
Vissa saker har man alltid tagit för självklara; t ex att en civiliserad storstad som Stockholm skall kunna erbjuda ett antal kvalitetsbokhandlar. Det kan väl ändå inte vara för mycket begärt? Nu har vi bara ett fåtal kvar, och deras existens är hotad, dels av Stockholms stads storhetsvansinne när det gäller innerstadshyror och lyxexploatering. Och dessutom hotad av personer som Ulf Lindstrand, som inte bryr sig om huruvida det är böcker eller dasspapper han säljer.
En uppmaning till alla läsare är därför att åtminstone ibland försöka ta den där lilla extra kostnaden och gynna en bokhandel i stället för att handla på nätet. Tänk er en stad utan bokhandlar. Tänk er en värld där personer som Ulf Lindstrand får diktera kulturlivets villkor. Hoppsan, där var vi ju redan.
Annina