En Akademibokhandel någonstans i Sverige. Snart blir det ännu mer golv och ännu färre böcker. Och så måste ju alla doftljusen få plats också.
Dagens tidningar innehåller båda artiklar om Akademibokhandelns nya inriktning. Här (DN-artikeln ej på nätet än) lägger t ex den nye VD:n Ulf Lindstrand ut texten, och den här gången är han mer specifik: Titlar som inte rört sig på ett år åker obönhörligen ut. "De som bara står och samlar damm". Hej då klassiker, hej då backlist, hej då lyrik. Hej då historia, hej då referensverk. Hej då allt som är udda, svårläst, konstigt och aldrig kommer att hamna på bestsellerlistorna. Ännu mindre vill man tänka på vad detta i förlängningen kommer att göra med utgivningsfrekvensen av mer svårsålda böcker.
Kompensationen för detta skall vara att det skall finnas datorer med Bokusuppkoppling i butikerna där kunder med lite konstigare smak kan browsa alldeles GRATIS. Varför man skulle vilja gå till bokhandeln för att leta surfa på Bokus eller Adlibris när man kan göra det hemma övergår min fattningsförmåga, förutom om man inte har tillgång till dator hemma förstås.
"De som vill ha smalare och kanske äldre litteratur använder sig redan av nätet", säger Ulf Lindstrand. Nyutgiven smalare litteratur kan kort sagt hälsa hem. Det här att man hittar en stor del av den litteratur man vill läsa genom bläddring är inte heller något som Ulf Lindstrand tänker fundera över: "Det är en missuppfattning att Akademibokhandeln skulle ha ett kulturellt ansvar", säger han till DN. Det brukar för övrigt Bonnier-koncernen också säga.
Detta samtidigt som många folkbibliotek skär ner på skönlitteraturen gör att framtiden är dyster för den smala litteraturen.
Men det roligaste av allt är att Stockholms stads politiska ledning har ett omfattande projekt som går ut på att Stockholm skall bli "en stad i världsklass". I kulturhänseende, that is. Man skall i framtiden vilja åka till Stockholm av samma skäl som man åker till London, Paris, New York eller Berlin; för kulturens skull. Tillåt mig påminna om att dessa städer inte har en (som vi, nämligen Hedengrens), inte två, inte ens fem utan minst tio kvalitativa stora välsorterade bokhandlar. Per stad. Har man inte det kan man glömma att kalla sig för kulturstad i världsklass. Och det säger så mycket om Stockholms stad och för övrigt om hela den här regeringens kulturpolitik; man har lärt sig att man måste säga att det är viktigt med kultur. Men vad ordet egentligen innebär har man ingen jävla aning om. Kultur är och förblir en marginell företeelse i Sverige, annars skulle inte sådana människor som Ulf Lindstrand få styra över landets främsta bokhandelskedja.
Annina